När jag började läsa
Hold Me Closer, Necromancer var jag lagom skeptisk. Det är lätt att ha den inställningen till YA-böcker tror jag, man förväntar sig inte att de ska loda så djupt. Och det gör visserligen inte HMCN heller, men den är rolig och den är bra. Så att läsa uppföljaren
Necromancing the Stone var inget svårt val. Och den är nästan roligare än den första boken. Det blir lite hysteriskt mycket med övernaturliga varelser, men det fungerar trots allt. Jag tror det är för att författaren har en viss självdistans till sin bok och sina karaktärer, om ett stort knippe självironi. Och jag önskar att all urban fantasy kunde ha det, men nej, oftast är det trista kärlekshistorier mellan vampyr och varulv/häxa och ängel/djävul och whatever som ska tragglas igenom. Det finns så klart en liten love story även i Lish McBrides böcker, men de tar aldrig över. Mest handlar det om död, döda människor och en psykopat som svävar i limbo mellan livet och döden. Väldigt fint!
McBride lyckas dessutom göra något fint av ett sådant galet förhållande som mellan de psykotiska necromancern och hans
pukis (fråga inte). Visst, det blir lätt överdrivet men jag orkar inte bry mig om det. Jag gillar boken, berättelsen, karaktärerna, skämten... I vanliga fall avskyr jag allt som har med zombies att göra, men det här med necromancers är lite lättare att svälja. Hoppas verkligen att det kommer ännu en uppföljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar