Fenomenet Björn Ranelid

Följande ska läsas en solbränd skåning: "Stenarna på marken, molnen i himlen, alla är vi del i detta spel mellan molekyler, mellan atomer och mellan människor. Du och jag och alla andra andas och lever. Fåglarna kan se oss från himlen och vi kan blicka upp på dem där de seglar som räkor i vatten. Allt är sammankopplat i ett enda tumult av känslor och sentimentalitet."

Ja, mitt första försök att skriva något på Ranelinska. Björn Ranelid är väldigt intressant som ett fenomen men oerhört irriterande som person. Hälften av tiden förstår man inte vad han säger. Eller jo, man förstår honom men man blir störd på att det han säger är så självklart och bara är uttryckt med finare ord. Jag har gått från att hata honom till att tycka han är underhållande. Men jag tar honom inte på allvar, varken som författare eller som TV-profil.

Det var kul när han vara med på Babel. Han satt i publiken medan två litteratur/kulturvetare satt och diskuterade honom. Tror inte att de visste att han satt där. Sedan var det ett litet reportage om det manliga författaregot eller något sådant. För det är enormt.

I heart IKEA

Eftersom jag har gnällt och skällt i två inlägg nu så tänkte jag hylla lite också. Nämligen IKEA. Vissa åker till kyrkan på söndagar, men de flesta svenskar firar vilodagen med att rusa omkring på IKEA och rycka åt sig alla möjliga prylar. Söndagsandakt! Medan kyrkobänkarna står tomma så köar folk för att få köpa en korv med bröd för 5 kr. 5 kr!!! Vem blir inte helt lyrisk av det priset? Så istället för att dyrka den här så kallade "Gud" så dyrka istället IKEA. I din Billy-bokhylla kan du lätt fixa i ordning ett altare med billiga värmeljus och Glimra ljushållare. Ut med den torra Bibeln, in med IKEA-katalogen! Nu ska det sparas pengar!

IKEA har dessutom en bra filosofi, de bästa sakerna här i livet är gratis eller så gott som gratis (en toaborste för fem kronor, sex stycken vinglas för 39, påslakan-set för 79). Det heliga numret är nio. Känn din instruktionsmanual och med tålamod kan du konstruera de mest komplicerade möblerna och prylarna!

Gud kommer inte från himlen, han är född i Småland.

Watching, waiting

Så här lagom till filmpremiären av Watchmen (som jag trodde skulle gå omärkligt förbi här i Sverige, tji fick jag!) så funderar jag på att läsa om serien. Men ändå, den känns ändå relativt fräsch i mitt minne. Ja, en sådan historia lämnar en inte så fort... Det måste varit mer än ett år sedan jag läste den. Öhm... OK, enligt min läsbok så läste jag ut Watchmen den 16 juli 2007. Hm... Kanske dags att dra igenom den igen.

Problemet är att det inte är en lättläst serie. Vilket bara bevisar vilka fördelar du har mot serieformatet. Folk tänker fortfarande Bamse och Kalle Anka och kanske X-men. De tänker inte Ghost World, From Hell, V för Vendetta, 300, Sin City, som alla är serieromaner som blivit film. Watchmen sägs vara ofilmbar och vissa recensioner verkar peka på det. Den är så sjukt komplex med alla lager och sidohistorier och vidriga karaktärer. Värst är the Comedian. Usch! Rorschach (fortfarande osäker på stavningen) är den alla älskar. Men han är typ den mest störda karaktären någonsin. Paranoid, våldsam, känslokall, trångsynt osv osv. Men han är favoriten. Hur FAN lyckas man med något sådant? Hoppas de har lyckats att gestalta honom rätt i filmen i alla fall, allt annat kommer i andra hand!


Om jag skulle få massa pengar och bra skådisar så skulle jag göra Top Ten. Vilket antagligen skulle gå käpprätt åt helvete. Men det är en av mina absoluta favoritserier och utspelar sig i en stad där alla är superhjältar med diverse krafter. Top Ten är tio poliskonstaplar som försöker hålla ordning på invånarna. Sjukt cool och snyggt tecknad men antagligen alldeles för rik på nyanser för en film. Lättsammare tema än Watchmen dock.

Människor som ser lite konstiga ut men som är så sjukt snygga ändå

Det finns skådespelare som är så där perfekta, de har alla rätta dragen i ansiktet. De där tråkiga, nästan ointressanta människorna. Vågar jag säga Johnny Depp? Ja, för han ser så där äckligt bra ut. Samma sam med Orlando Bloom, Leonardo DiCaprio och resten av grabbarna.

Men sedan så finns de, och av någon anledning är det oftas dem jag fastnar för, som ser lite konstiga ut. De är inte perfekta men tack vare sin personlighet så blir de så sjukt intressanta och übersnygga i alla fall. Typexempel nr 1 är William Fichtner. För det första så gör han sig inte bra på bild, han ska helt enkelt vara rörlig. Det höga hårfästet, näsan, tröttheten runt ögonen, gängligheten är inte hans bästa drag. Men han har förstås de där iskalla, blå ögonen som bara är så wow. Att hitta en bra bild på honom på Google är svårt, tro mig, jag har försökt!

Är jag fixerad vid deras utseenden och överanalyserande? Kanske ja på det senare, men jag fastnar snarare för personligheter och hur de spelar än hur de ser ut. Exempel på det är Chris Eccleston (öronen!), Hugh Laurie (gammal!), James Nesbitt (lite hår!), John Simm, Philip Glenister, David Hewlett (rund som en tunna), David Thewlis, Gary Oldman och så vidare. Men de blir så sjukt fascinerande när man ser dem ändå!