Ny TV-serie: Fargo

Jag har precis börjat se TV-serien Fargo med Billy Bob Thornton och Martin Freeman bland annat. De två första avsnitten har varit superba så jag har höga förväntningar på resten av säsongen. 

*Bildkälla

Red Dragon

För någon vecka sedan lyckades jag äntligen läsa ut Red Dragon av Thomas Harris, vilken är den första boken som innehåller en man vid namn Hannibal Lecter. Jag började läsa den för flera månader sedan, men sedan blev den en sådan där sekundär bok som jag inte prioriterade. För den är långt ifrån dålig, utan istället mycket välskriven och spännande. Dock finns det en hel del problem, men det återkommer jag till. Framför allt läste jag Red Dragon eftersom jag har sett TV-serien Hannibal, som jag möjligtvis har nämnt tidigare. Hur som helst så är jag fortfarande djupt fascinerad av karaktären Will Graham, och han har huvudrollen i boken. Men de två versionerna av Graham skiljer sig ganska mycket åt. Hugh Dancy spelar honom väldigt känsligt i TV-serien, han känns tillbakadragen och skör pga sin "empatistörning". I boken är han däremot ganska grov, men det intrycket kanske jag får eftersom han svär en del. Men bok-Graham visar mycket mer aggression utåt och det är så han håller folk på avstånd.

Det är väldigt intressant att se vilka bitar och citat ur boken som Bryan Fuller har inkorporerat i TV-serien. Sedan finns det sådant som jag gärna ser att de använder i kommande säsonger. Thomas Harris håller en ganska hög litterär klass, det finns en del poesi i ondskan i boken. Och hur ondskan och våldet påverkar människor. Will Graham är den som påverkas och drabbas mest. Hans empati gör att han kan förstå olika perspektiv hos olika typer av människor, vilket är användbart om man jagar seriemördare. Men han kan inte släppa de perspektiven lika lätt.

Så på grund av allt det här så tyckte jag om boken. Men sedan finns det där misogyna stråken. Nu tror jag att Thomas Harris har någon idé om att han skriver starka kvinnliga karaktärer, typ Reba McClane i Red Dragon och senare även Clarice Starling i The Silence of the Lambs. Men ett fåtal bra skrivna kvinnliga karaktärer väger knappast upp det Harris gör mot kvinnor som blir mördade i boken. Det är alltid något sexuellt bakomliggande och morden blir alltid mer eller mindre sexualiserade och fokuserade på kvinnorna. Det är tröttsamt och det är gammalt och jag är så jäkla glad att det aldrig kommer att hända i TV-serien. Bryan Fuller verkar extremt medveten om sådana här problem och har valt att inte gå den vägen.

Red Dragon är ganska svår att betygsätta eftersom det är en bok som är välskriven och bra för sin genre, men som samtidigt har problem med de kvinnliga karaktärerna. Det finns mer saker att säga om Reba och om Grahams fru Molly, men sammanfattningsvis: de är bakgrundskaraktärer som i slutänden ska räddas av de manliga karaktärerna samtidigt som de får stå för det goda och fina i boken. Rätt tröttsamt.

Only Lovers Left Alive

Förra fredagen var det som bekant Alla hjärtans dag och det kunde man knappast undvika om man var i livet vid den tidpunkten. Denna så kallade högtidsdag sammanföll även med biopremiären av Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollen. Det här är en vampyrfilm, men ingen vampyrfilm som jag har sett tidigare. För det första så är det Jarmusch, vilket borde vara en kvalitetsstämpel. Det är väldigt fint filmad och har ett fantastiskt långsamt och makligt tempo. Ingen stress, ingen panik över att exponera alla vampyregenskaper på så kort tid som möjligt. Framför allt är Only Lovers Left Alive en otroligt vacker kärlekshistoria mellan de här två vampyrerna, Eve och Adam, som har varit gifta i hundratals år. De är fortfarande enormt kära i varandra och kemin mellan dem gör hela filmen. Eve är den mer levande av dem, en optimist som har en ganska jobbig och bråkig lillasyster som heter Ava. Adam är däremot något deppigare och beter sig ofta som en sur tonåring.

Only Lovers Left Alive bjuder på en hel del överraskningar, bland annat humorn som dyker upp hela tiden. Hela verkligheten måste vara så absurd om man har levt så pass länge som Eve och Adam har gjort. Och den är också samhällskritisk då de två vampyrerna ofta kommenterar på mänskligheten och dess tillkortakommanden. Det är fantastiskt att segla genom det övergivna och melankoliska Detroit i Adams gamla bil. Trots förfallet så är det för Adam paradiset på jorden, där han nästan får vara i fred och skapa sin musik och pilla med sina mekaniska prylar. Eve är mer utåtriktad, hon drömmer längre och är den som tar tag i saker. Skådespelarinsatserna är magiska, Swinton och Hiddleston är som gjorde för de här rollerna. De är så trygga i sig själva och det gör att deras karaktärers ålder blir trovärdigt.

Problemet med den här filmen är att SF inte alls visar den så mycket som de borde.

*Bildkälla

Ny TV-serie: True Detective

I sann HBO-anda så har True Detective den där speciella vinjetten, de där svåra människorna och de där... nakenscenerna. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av TV-serier, mest för att det där nakna mest fokuserar på kvinnor och ofta saknar poäng. De här tendenserna finns i True Detective, som egentligen är en historia om två poliser som försöker utreda ett ritualistiskt mord på en (överraskning!) kvinna. Huvudrollerna spelas av Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Det som jag framför allt gillar med serien är dessa tragiska poliser, den ena svårare än den andre. De har privata problem, men verkar redan efter två avsnitt lätt besatta av att lösa det här fallet. Stämningen i serien är också fin, på ett deprimerande och sömnigt sätt. USA:s sydstater, vyerna och människorna. Det känns realistiskt men emellanåt också drömskt.

Mitt främsta problem med serien är kvinnorollerna. En tjatande hemmafru, en älskarinna, några horor. Ja, och så offret förstås (utgår dessutom ifrån att det kommer fler sådana). Det är så tröttsamt att de osympatiska männen i huvudrollen blir mer sympatiska än kvinnorna. Jag önskar mig något mer komplicerat, något mer nyanserat. Men det kanske är fel av mig att önska mig det från HBO. Det kanske är fel av mig att önska mig det från en amerikansk TV-serie överhuvudtaget. Men den senaste tiden har jag sett mycket av Sleepy Hollow, en serie som har en "töntighetsstämpel" på sig, men å andra sidan är den extremt medveten om både kön och ras. Där är det inte bara de vita medelålders männen som löser brott och sparkar rumpa. True Detective kommer nog kommas att ses som "finare" än till exempel Sleepy Hollow, men knappast bättre i alla avseenden.

Hur som helst ska jag fortsätta se True Detective, men tyvärr känns den redan förstörd för mig. Dock ska Matthew McConaughey ha stor eloge för sin insats, han är en enormt skicklig skådespelare. Innan jag såg True Detective avskydde jag honom och tyckte han var rätt värdelös, men han har verkligen visat hur fel jag hade. Bravo.

*Bildkälla

The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

We're up all night to get Loki

Hot stuff och meh stuff.

Det kanske kan vara en bra idé att skriva lite om filmen jag såg också, nämligen Thor: The Dark World. Den första Thor-filmen var inte direkt någon höjdare och därför var mina förväntningar rätt låga på uppföljaren. Men till min stora överraskning så var den riktigt bra! Kul, fartfylld och underhållande med en del fina ögonblick också. De flesta skådespelare från ettan är tillbaka, och hjälp vilka fantastiska skådisar! Chris Hemsworth som Thor är kompetent om än ganska ointressant (men det kanske mest har att göra med själva rollfiguren). Och Tom Hiddleston! Ugh, denna man... Han släpper de flesta spärrar för Loki, som är lika emo och instabil som i ettan och The Avengers. Mycket sevärt! Sedan har vi förstås Natalie Portman, Kat Dennings, Anthony Hopkins, Idris Elba (wow) och Rene Russo. Plus nykomlingen, och min älskling, Christopher Eccleston som onda svartalven Malekith. Han syntes knappt bakom sminket men han tillför ändå ett väldigt aggressivt och uttrycksfullt minspel till rollen. Och hans öron har aldrig blivit så fint framhävda som i denna film!

Kort sagt en riktig höjdare, även om jag är lite osäker på vad Thor och de andra kämpade emot. De vill ju stoppa Malekith, men det är lite vagt vad denna skurk faktiskt ska göra när han får den där mystiska energin som han är ute efter. Jaja, man går inte direkt och ser en sådan här film för själva storyn, man går för att bli underhållen och charmad av Loki. För ja, Loki är och kommer alltid vara mycket mer intressant än Thor och någon annan superhjälte. Man måste ge sina karaktärer mörker och svagheter för att göra dem någorlunda intressanta. Sedan måste jag ge lite kudos till Kat Dennings som spelar praktikanten Darcy, Jane Fosters vän. Hon är så fantastiskt rolig och har en enorm talang för komedi. Jag tror en tredjedel av filmens roligaste ögonblick var hennes förtjänst.

Sammanfattningsvis var Thor: The Dark World en rolig och spännande film som absolut tål att ses igen, om inte annat i bättre biosällskap.

Chris Eccleston som Malekith. Ah, could have been worse.
But look at the ears!

*Bildkällor här och här

The poor James Gatz

Hej, nu har jag äntligen sett Baz Luhrmans The Great Gatsby! Med tanke på vad jag har hört och läst om den filmen så hade jag ganska låga förväntningar. Men den var faktiskt okej, jag gillade den till och med. Fast jag är lite osäker på om den är en bra film. Det jag framför allt gillade med den var överdådet, i miljöerna och kostymerna men även i karaktärerna själva. Den är inte direkt trogen boken, som är mycket mer subtil i sin symbolik och berättande. Filmen skriker det mesta rakt ut. Det är lite synd för det innebär i slutänden att filmskaparen underskattar tittaren. Jag hade hellre velat ha en film som inte sa allt, som kanske höll tillbaka lite men som gav lite mer på andra sätt.

Skådespeleriet är bra. Ingenting överraskande, men mycket kompetent. Leonardo DiCaprio är bra som Gatsby, fast jag hade hellre sett honom som lite mer återhållsam och lite mindre klantig clown som är kär. Vi fattar, hans kärlek är en idiotisk dröm, en illusion som aldrig kommer att återfinnas i verkligheten. Han är kär i Daisy, en ganska vanlig (om än vacker) kvinna som är rätt... tom. Carey Mulligan gör rollen bra, hon har kommit långt sedan hon var med i det där fantastiska avsnittet av Doctor Who för flera år sedan. Tobey Maguire är charmig och intetsägande, precis som jag minns berättaren i boken. Inside and outside.

Allt överdåd, alla rikedom är ihålig och innehållslös. Det finns inget värde i det och det är samma sak med Gatsbys och Daisys kärlek. Det är en dröm om någonting som aldrig kan uppnås, byggt på någonting ruttet. Det är det som gör filmen bra och det är det som gör boken fantastisk. När den amerikanska drömmen spricker så uppenbarar sig hur ekande tom den egentligen var.

Ett överraskande inslag i filmen var musiken. Det blandades in mycket modernt och det fungerade faktiskt väldigt bra. Bland annat så är min favorit Florence + The Machine med!

*Bildkälla

Labyrinten

Har precis börjat läsa en ny YA-roman, The Maze Runner av James Dashner. Tror inte att det är någon hit, men den verkar spännande och dessutom ska de göra film av den med Dylan O'Brien från Teen Wolf i huvudrollen. Så ska försöka ta mig igenom första boken i alla fall. Återigen är det en köp en, betala för tre-bok. Varför är tre det magiska talet?

*Bildkälla

Glada nördnyheter

1.) Ryktet om att Neil Gaimans Neverwhere blir radiopjäs är sant! Och här är de skådespelarna som ska göra rösterna (eller några av dem). Notera Benedict Cumberbatch, Tony Head, Jame McAvoy, Christopher Lee (inte med på bilden) m.fl. ÅSUM.

2.) En av mina favoritböcker, Jonathan Strange & Mr Norrell blir miniserie producerad av BBC och regiserad av Toby Haynes som har arbetat med Doctor Who OCH Sherlock. Den totala lyckan.

3.) Snart får vi Teen Wolf-töntar veta om Stiles kommer ha snaggat eller längre hår i säsong 3.

*Bildkälla

It's always darkest before the dawn

I går var det äntligen dags att se The Dark Knight Rises med Jenny och Johanna! Blev lite förskräckt när jag upptäckte att filmen var 2 timmar och 45 minuter lång. Men det märktes knappt eftersom Nolan har snickrat ihop en väldigt spännande och minst sagt intensiv film. Helt klart en värdig avslutning på Batman-trilogin. En del saker var så klart inte helt logiska, men jag är villig att ha överseende med detta eftersom de har lyckats fantastiskt bra med den intrikata handlingen. Mörkret i Gotham är hela tiden högst påtagligt och karaktärerna är kompromisslösa. Speciellt bra tyckte jag att Anne Hathaways Selena Kyle var. Hon kändes trovärdig med sin lätt apatiska inställning till saker och ting. En annan karaktär som var intressant men som man fick se alldeles för lite av var Joseph Gordon-Levitts Blake (inget förnamn där, väldigt suggestivt). Christian Bale är vid det här laget väl invand i sin roll och han gör den väldigt bra. Sammanfattningsvis en riktig toppenfilm men fenomenala skådespelare. Christopher Nolan kan verkligen konsten att långsamt bygga upp spänningen tills den blir nästan outhärdlig. 

*Bildkälla

Kronan

I vanliga fall så har jag högst skeptisk inför Shakespeare, men Tom Hiddleston har en förmåga att övertala mig att se i princip vad som helst så länge som han är med i det. BBC har i alla fall gjort en serie i fyra delar som är baserad på verk av Shakey. Hela serien heter The Hollow Crown och förutom Hiddleston så är Ben Whishaw och Jeremy Irons med. Så hur tusan ska jag kunna säga nej till det?

*Bildkälla

Det var en gång...

...en idé som Hollywood inte tycktes kunna släppa. Alla dessa filmer och TV-serier som handlar om olika sagogestalter är ganska kvävande nuförtiden. Senast ut är alltså Snow White and the Huntsman som är någon slags "nytappning" på sagan om Snövit och den onda drottningen. Snow White spelas av Bella Swan/Kristen Stewart, kvinnan med endast ett ansiktsuttryck (okej, nej, hon hade ett till och jag blev förvånad över detta faktum). Hur hon leder storfilmer är bortom min fattningsförmåga. Men nog om det! Själva filmen är oerhört vacker, rent visuellt är den väldigt givande att se på. De har lagt ned mycket krut på att göra miljöerna och effekterna och kameravinklingarna snygga, så det ska de ha cred för. Men... Problemet är att filmen nästan bara blir yta, den blir nästan bara de där snygga filmningarna och hisnande vyerna. Manuset är rent ut sagt bedrövligt och dialogen näst intill icke-existerande. Själva berättelsen är rättfram och linjär, utan några som helst överraskningar. Och där faller det för mig, det fungerar liksom inte att bara göra en film med snyggt foto. Det måste finnas karaktärer och intressanta öden.

Snow White själv får symbolisera oskuldsfullheten, det rena och det helande. Livet typ. Ravena, den onda drottningen, är hennes motbild. Besudlad av män, bitter och besatt av ungdom. Döden typ. Snow White ger liv, Ravena tar det. Väldigt effektivt sätt att lägga upp en film på. Den onda drottningen är filmens behållning rent skådespelarmässigt. Charlize Theron dominerar totalt, vilket inte är så konstigt. Hennes karaktär har en bakgrund, ett djup och en förklaring. Snow White är bara god, hon är platt. Ravena är mänsklig, om än jävligt jävligt obehaglig. Sedan har vi förstås männen, som måste rädda Snow White jämt och ständigt (hon som ska rädda alla kan knappt rädda sig själv). The Huntsman är bra, mycket bra. Han har också lite mer djup, trots att han är en vandrande klyscha (död fru, fyllo, får chansen till frälsning genom Snow White). Det intressanta här är att han typ är kärleksintresset i filmen, fast ändå inte. De kunde lätt ha gjort det till en kärlekssaga, men de valde den svåra vägen. Så applåder för det, om inte annat. Chris Hemsworth är rätt frän med sin bad boy-attityd och sin himmelska dialekt (skottsk?). Men, jag är ganska lättköpt på den fronten.

Så nej, det här var ingen hit för mig. De borde ha lagt ned mer tid på huvudpersonen, det blir aldrig trovärdigt med en karaktär som är vit som snö.

*Bildkälla

The Avengers

Det kanske är dags att skriva något ordentligt om (för mig) årets film (och det är bara juni än!). Nu har jag sett The Avengers tre gånger och det behövs verkligen för att kunna uppfatta allt roligt som finns i filmen. Så kanske det är med många filmer, men Avengers känns mer värd det på något sätt. Okej, det är action och det är det hela filmen bygger på. Men det är en av de bästa "superhjältefilmerna" som finns (men vi måste komma på något bättre namn åt dem). Visst, den är väldigt annorlunda mot till exempel Nolans Batman-filmer som verkligen lägger tyngd på det mörka och det skitiga. The Avengers är ljus och glädje, det är om äventyret och om karaktärerna. Joss Whedon håller ihop de skilda hjältarna och skurkarna väldigt bra, det kan inte vara lätt att jonglera en hel hög med superegon på det sättet. Men det fungerar så himla bra! Jag har i och för sig lite förkännedom, men jag har inte läst serien eller någon av de individuella karaktärernas serier.

Robert Downey Jr är en självklar mittpunkt i det hela, han får precis som sin karaktär allting att rotera kring honom själv. Men det finns ändå en bra balans, de andra får ta plats och varje skådespelare är perfekt för sin roll. Ta bara Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk. Bästa Hulken jag har sett. Eric Bana gillade jag nog aldrig, Edward Norton var okje, men Ruffalo... fantastiskt nervös, melankolisk och intelligent rolltolkning. Scarlett Johanson var jag rädd att jag skulle störa mig på, men hon är grym. Önskar att de hade kunnat peta in mer kvinnliga karaktärer. Just nu är det bara Black Widow och Maria Hill (fast Hill är tyvärr inte mycket att hänga i granen). Gwyneth Paltrow är ju med på ett hörn, men vem bryr sig egentligen om henne?

Nu ska vi se... Känns som att jag har glömt att nämna något essentiellt element i en sådan här story... Just det, the big bad, eller skurken! Fantastiska, fantastiska Tom Hiddleston som gör en roll som man ogillar, känner lite sympati för och som man verkligen, verkligen önskar kunde bli god eftersom han är så jäkla cool! Varför är det alltid the bad guys som har den största dragningskraften? Man (läs: jag) får dåligt samvete när de jämför Loki med Hitler, så man (läs: jag) försöker genast komma på ursäkter för honom. Dessa skall inte tas upp här, men jag hoppas vi får någon slags försoning på den fronten i Thor 2. Men karaktärer blir oftast mer intressanta om de har mörka sidor. Iron Man är inte helt utan skuld, och samma gäller för Black Widow. Det gör dem mer mänskliga, det går liksom inte att relatera till någon som aldrig gör misstag eller aldrig felar på något sätt.

Okej, för att sammanfatta: det jag älskar (och då menar jag är vrålkär i) med The Avengers är 1.) karaktärerna, 2.) skämten (RDJ kan leverera och han är i gott sällskap), manuset är extremt roligt och 3.) actionsekvenserna, som jag annars brukar finna rätt så trist. Toppbetyg från mig med andra ord!

*Bildkälla

Keeping it low-key

Allt med The Avengers är ganska awesome. Eller mycket. Och Tom Hiddelston stjäl hela showen, vilket är svårt att göra när man konkurrerar med Robert Downey Jr och andra superskådisar! Hoppas att man får se mer av Loki i Thor 2 och om det blir någon andra Avengers-film. 

Epic tea time

Alan Rickman + te = episkt.

Oh hide me deeeper, in your peace further

Nu ska jag spy beröm över The Shadow Line igen. Men den är så värd all beröm den kan få! Från början var jag rädd att jag skulle bli smått uttråkad av att serien, brukar inte gilla kriminalserier om de inte har någon slags twist. The Shadow Line är regisserad, skriven och och producerad av Hugo Blick, som jag aldrig har hört talas om innan. Kort handlar serie om en polis som återvänder till arbetet efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han har minnesluckor och börjar nysta i vad som verkligen hände honom och hans minst sagt suspekta kollega. Samtidigt, på andra sidan lagen, följer man den undre världen och en familj (av något slag) som hanterar droger. Från alla håll dyker dessutom minst sagt suspekta typer upp, och de kommer verkligen från djupen. Drogerna blir nog det minst allvarliga i den här serien. Här finns inga goda, här finns bara gråa själar som balanserar på skugglinjen.

Vissa scener är så vrålbra att jag tappar andan. Oftast så händer det ingenting i dessa scener, oftast är det endast två karaktärer som står och stirrar på varandra. Men spänningen, den är så tung att man verkligen får svårt att andas. Stephen Rea spelar seriens värsta karaktär, men han ser ut som en oskyldig pensionär. Fy. Han är som tur är nominerad till en BAFTA för den rollprestationen. TACK GODE GUD. Men serien är tyvärr inte nominerad alls. Det gör mig arg, för den har trots allt fått en hel del beröm. Sådant är livet antar jag, idiotiskt.

Det är en mörk serie, det finns ingen glädje där. Och jag brukar inte klara av sådant, men här fungerar det så bra.

*Bildkälla

Skin deep

När man sitter med en uppsats i flera månader så blir man till slut... helt skogstokig. Eftersom man knappt tänker på annat om dagarna, kvällarna och nätterna så måste man hitta andra saker som man kan helt dränka sig i. Vilket leder till en hel del TV-serier eller böcker eller ätande. Kort sagt, när man kopplar av så måste man verkligen ta det på allvar. Just nu fungerar Once Upon a Time så för mig. Jag skulle kunna kolla på en bra serie, en kvalitetsserie som The Shadow Line eller varför inte Mad Men? Men nej, jag tar den serie som har skrikigaste kostymerna och mest ologiska manuset. För det är så en sjuk, sjuk hjärna fungerar. Om jag skulle kolla på någon av de andra serierna så skulle jag behöva tänka och analysera och det orkar jag inte med just nu. Ironiskt nog gör sagotemat ger hela upplevelsen en starkare ton av eskapism.

Men det är kul. Det är en rolig serie och jag tror inte att de som gör den tror att det är ett mästerverk. Man kan sitta och fnissa lite åt de löjliga replikerna och de där menande blickarna som jag älskar så mycket. Och kläderna! Hej kom och hjälp mig. Mycket applåder till skådespelarna som kan ha dem på sig utan att börja garva var tionde sekund. I och för sig gillar jag hur de har klätt Rumpelstilskin till exempel, som en rockstjärna. Carlyle har den där Jaggerkroppsformen som fungerar med tajta* (TAJTA) läderbyxor och någon extremt dekorerad skinnjacka. Då har några av de kvinnliga karaktärerna faktiskt mer praktiska kläder på sig, för en gångs skull.

Okej, ska vi prata könsroller? Blir aldrig särskilt djuplodande i ett blogginlägg. Men... Plus för många kvinnliga karaktärer i huvudrollerna. Männen har definitivt birollerna här. Snövit är tuffare än i Disneys version, hennes dotter (Jennifer Morrison) är så där härligt dyster och manhaftig. Men ja, mycket handlar om kärlek eller olycklig sådan snarare. Vad ska man säga? ABC är ju ägt av Disney trots allt, annars hade det inte blivit någon serie alls. Ser fram emot att se hur de hanterar Rödluvan, kan bli intressant. De tar ju sig trots allt en hel del friheter med alla berättelser, vare sig de är folksagor eller författade av en känd person.

Får se hur det artar sig. Är väl halvvägs genom säsong ett. Frågan är vilken riktning det kommer att ta i säsong två, om det nu blir någon. Det avslöjas ju allteftersom vilka sagokaraktärerna är och deras olika förhållanden. Ser dock inte att de kan göra detta hur länge som helst.

*Tack kostymansvarige för detta!

**Bildkälla

The lines we draw between us

Nu kommer det här att låta konstigt, men jag har aldrig varit så förtjust i kriminalserier. I rätt tappning så är jag tokig i deckare, men det finns ett sådant överflöd att jag blir trött bara av att tänka på det. Framför allt gillar jag perioddeckare, eller vad man ska kalla det, de klassiska urdeckarna eller sådana från guldåldern. Sherlock Holmes, Agatha Christie, viktorianskt, Raymond Chandler... Men moderna kriminalserier, där mycket fokus ligger på det konstiga eller bestialiska brottet, nja. Undviker nog sådant, om inte konceptet är väldigt intressant. The Mentalist var till exempel en serie som verkade lovande vid första anblick men som var en ganska stor besvikelse. Nej, då ska det helst vara brittisk. En av mina favoritserier är ju Life on Mars där en polis från 2000-talet blir påkörd, hamnar i en koma (eller?) och vaknar upp 1973. Kulturkrocken! Fantastiskt fin och rolig serie med riktigt bra skådespelare som har en sådan fantastiskt kemi. Sherlock är ju en deckare i allra högsta grad, men som spelar på väldigt klassiska koncept och karaktärer.

Men i alla falll... The Shadow Line med min favorit Christopher Eccleston. Ville se den enbart på grund av honom, och kände att jag kunde stå ut med en kriminalserie. Och jag hade läst att den hade fått bra mottagande. En miniserie i sex delar med Chiwetel Ejiofor och Stephen Rea bland annat. Har sett två avsnitt och wow, vilken jäkla serie! Den är så galet stämningsfull, den är nästan kvävande. Mörk och hemsk egentligen, men inte ångestframkallande. Och musiken är dessutom fantastisk, används inte överdrivet mycket utan bara när det behövs. Sedan talar karaktärerna väldigt pompöst, ibland håller de långa tal och det borde vara löjligt men det fungerar. Väldigt fascinerande karaktärer, det finns inga onda och goda trots att man följer händelseutvecklingen från båda sidor lagen.

Mycket mycket sevärt!

*Bildkälla

I krig och kärlek

I går var jag, Jenny och Johanna på bio och såg Steven Spielbergs War Horse. Det ska sägas att ingenting förvånar mig längre med Spielbergs och hans melodramatiska och klyschiga filmer. Jag gillar verkligen Solens rike, men de andra står jag knappt ut med. Det är så synd, för när man ändå har någon slags talang för filmberättande och dessutom har en gigantisk budget så borde det ju åtminstone bli lite bra. Men det fanns en del saker jag gillade trots allt. Dels att man följde hästarna istället för människorna, de blev då historiens huvudpersoner. Bra grej. Öh. Vissa av skådespelarna var bra, som Tom Hindleston som tyvärr dog efter tio minuter. Den scenen var för övrigt väldigt fin, anfallet av tyskarnas läger som slutade i katastrof. Även Benedict Cumberbatch i mustasch var trevlig att vila ögonen på.

Tror det fragmentariska berättandet både var filmens styrka och svaghet. Det var ett intressant grepp men genomfördes inte snyggt. Rent ut sagt var filmen slarvigt gjord, vet inte om det berodde på klippning eller manus. Den flöt inte på något bra. Men värst är alla dessa förbannade klyschor som Spielberg envisas med att använda! John Williams jävla stråkar, en solnedgång i bakgrunden och någon smörig replik alternativt tårögd blick. HERREGUD. Avskyr sådant där. Nu är det ju bevisat rätt så effektivt eftersom jag hörde en hel del snyftningar på spridda ställen i biosalongen (framför allt på platsen bredvid mig, höm höm). Men vissa av oss blir inte imponerade av säkra kort, utan söker lite originalitet. Snälla?

En okej film, inte plågsam att se men fruktansvärt typisk för sin genre. Blev mest irriterad. Get your shit together Steven Spielberg.

*Bildkälla

From Karla with love

Min första lediga torsdagskväll på ett bra tag. Firade med att ta en eftermiddagsbio inne i stan. Konstigt nog var det ganska mycket folk i salongen, för mycket. Mest äldre som satt och hostade konstant och fick smärre panik när undertexterna försvann. Men filmen var lika bra som förra gången! Det blev så klart Tinker, Tailor, Soldier, Spy igen. Och nej, jag hade inte inbillat mig om hur bra den var. Blir lite smått chockad faktiskt, det är inte vanligtvis den typen av film jag fastnar för. Eller är det? Jag gillar i och för sig sparsmakat, med enkel dialog, nedtonad musik och långa blicka (åh, dessa blickar!).

Gary Oldman är nog en av vår tids bästa skådespelare. Synd att han inte har fått bevisa det ännu. För det mesta spelar han överdrivna skurkar, extrema. Han gör det så klart fantastiskt bra, han är nästan alltid det bästa med varje film han är med i men... Men att få en roll som George Smiley är nog det bästa som har hänt honom. Smiley säger inte så mycket (vet inte hur många minuter som går innan han yttrar sin första replik), han rör knappt en min, han gör väldigt diskreta gester men han förmedlar ändå något. Hur tusan kan man spela på det sättet? Utan att göra någonting? Det är fan ett genidrag i sig.

Så många fantastiska skådespelare i TTSS. Mark Strong är nog efter Oldman min favorit. Hans karaktär är nog mest intressant. Och det där subtila kärleksförhållandet till Colin Firths karaktär. Det är magnifikt. Vet inte hur mycket av det som kommer fram i filmen, men det är ändå som ett knytnävsslag i magen. Desillusionerade män som kämpar för den goda saken (för sitt land), men som har tappat all tro på rättvisa och sanning. Älskar hur John Le Carré skriver sina karaktärer, ingen är utan sår, utan brister. Smiley, med all sin intelligens och skarpsinne har Ann ("...the last illusion of an illusionless man"). Och Karla (svårfångade Karla!) utnyttjar detta. Det är inte så mycket ett spel om statshemligheter som det är ett spel om att utnyttja mänskliga svagheter.

Det ska väl sägas en del om estetiken i filmen också. Den är riktigt snyggt gjord, trots att jag mår smått illa av alla 70-talsfärger. Vissa scener, man vill bara kyssa regissören och klipparen. Framför allt slutsekvensen. Ska absolut inte avslöja något, men det är något av det snyggaste jag har sett. Sedan kan man lätt få billiga poäng när man lägger på en bra låt och klipper lite. Kul att se det göras med stil och värme.