Was it worth the wait?

Doctor Who kan kännas rätt tumultartat, speciell runt säsongsavslutningar. När Rose fastnade i ett parallellt universum var ett av de värsta ögonblicken. Den rena ångesten över det, att skiljas från allt man vet och älskar. Sedan var det inte mycket bättre när alla Donnas minnen av Doktorn och deras tid tillsammans raderades. Att inte minnas någonting, då kan man väl lika gärna dö? Nä, jag har aldrig varit förtjust i när Doktorn skiljs från sin följeslagare. Det är ofta rätt brutalt och högst ofrivilligt (förutom i Marthas fall kanske).

Och nu då. "The Girl Who Waited" som handlar om hur Amy blir fast i en annan tidsström än Doktorn och Rory. De hittar henne när hon har varit i den främmande, ensamma världen i 40 år. Hon är bitter, hon hatar Doktorn passionerat. Men hon vill inte slippa taget om livet. Fan, det var ett jobbigt avsnitt men smått fantastiskt för Karen Gillan. Otrolig inblick i en karaktär, då man vanligtvis endast får följa dem under en väldigt kort tid. Och Doktorn... Man hatar honom lite i det här avsnittet. Han blir lite mindre mänsklig, lite mer Time Lord. Han gör allt för att rädda Amy men lyckas i slutänden bara bryta ned både henne och Rory ännu mer.

Hoppas att de följer upp på det här, för även om inte Amy minns allt så måste Doktorn och Rory (speciellt fina, känsliga Rory) ha påverkats.

*Bildkälla

De rödhårigas förening

Nu när jag har TV4 Science Fiction så har jag chansen att se lite av klassiska Doctor Who. Just nu visas avsnitt från 80-talet med Peter Davidsons femte Doktor. Kan tycka att historierna är lite sega ibland, men det är ju inte helt utan charm. Man måste nog lära känna karaktärerna och de nya skådespelarna mer innan man vänjer sig. Och sedan måste man ignorera alla hemska effekter och lågbudgetmonster förstås.

Men Vislor Turlough blev snabbt en favorit. Lite sur och obstinat, och rödhårig! De flesta av mina favoritföljeslagare är rödhåriga (Amy, Donna, Turlough). Rude and ginger and proud!

The only water in the forest is the river

Nu är Doctor Who slut för våren, men andra halvan av säsongen fortsätter i höst. Såklart var det sista avsnittet väldigt spektakulärt. Blev förvånad över budgeten faktiskt, inte minst scenografin var över det normala. Hur som helst... Måste skriva några ord om Alex Kingston och Karen Gillan som är magnifika som River Song och Amy Pond. De är två av mina absoluta favoriter bland alla companions. Nu har jag ganska många favoriter men ändå, de är båda riktigt häftiga och starka och allt som varje kvinnlig karaktär borde vara på TV. De är inte mjäkiga men samtidigt inte kalla. De är både roliga och mänskliga. Tack, Steven Moffat!

*Bildkällor här och här

The Eleventh Hour

Fick hem femte säsongen av Doctor Who i går. Lyckan är fullständig. Det är nog en av mina absoluta favoritsäsonger. Många av avsnitten är såklart skrivna av den fantastiska Steven Moffat som dessutom har lagt ned den hel del tid på foreshadowing av kommande händelser. Jag ser fram emot att möta River Song igen, en av de mest fascinerande karaktärerna i hela Whos universum. Där finns det mycket tragik men även mycket lycka. Dessutom otroligt tuff karaktär, som tydligen har fått mycket hat av vissa fans men som jag tycker är toppen.

Dessutom är det lite smålustigt att en karaktär heter River Song och en annan Amy Pond. Inte riktigt säker på om det har någon betydelse, men det visar sig väl. Jag tror det är något "fel" med Amy hur som helst, det ges ju hintar om det i princip hela tiden.