The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

Helgen

Den här helgen har jag jobbat, både lördag och söndag. Trots det känns det som jag har hunnit med en del, men det kanske beror på att det var rätt mycket att stå i på biblioteket i lördags. Då fyllde Kulturhuset 1 år och biblioteket firade det med kalas! Väldigt kul att folk är så engagerade, det är en av fördelarna med att jobba i en mindre kommun. Hela känslan blir mer personlig.

I fredags hade jag en del kul för mig. På morgonen åkte jag in till SF-bokhandeln och köpte biljetter till 50-årsspecialen av Doctor Who (The Day of the Doctor) som ska visas i Tumba nästa lördag. Det ska bli så galet kul att se den på bio och i 3D! Jag trodde faktiskt inte att den skulle visas på bio i Sverige, men SF-bokhandeln hjälpte till och arrangera och då blev det faktiskt av. Efter biljettköpandet åkte jag och lunchade med Johanna, supertrevligt! Och god sushi! På kvällen blev det dessutom middag med Lina och Karolina på ett vietnamesiskt ställe på söder som heter Nem Nem Quan. Det var riktigt gott också och där hade de dessutom trevlig personal som var väldigt personlig.

Kort sagt, ganska lyckad helg trots knegandet.

Glada nördnyheter

1.) Ryktet om att Neil Gaimans Neverwhere blir radiopjäs är sant! Och här är de skådespelarna som ska göra rösterna (eller några av dem). Notera Benedict Cumberbatch, Tony Head, Jame McAvoy, Christopher Lee (inte med på bilden) m.fl. ÅSUM.

2.) En av mina favoritböcker, Jonathan Strange & Mr Norrell blir miniserie producerad av BBC och regiserad av Toby Haynes som har arbetat med Doctor Who OCH Sherlock. Den totala lyckan.

3.) Snart får vi Teen Wolf-töntar veta om Stiles kommer ha snaggat eller längre hår i säsong 3.

*Bildkälla

11

Finaste Elvan.

*Bildkälla

Eleventh hour

Pretty cool huh?

*Bildkälla

Sändningsuppehåll

Nu när Doctor Who har uppehåll tills julspecialen så funderar jag på om jag ska försöka ta mig igenom hela klassiska serien. Eller åtminstone börja, för den är ju ganska massiv. Tyvärr är det ju ett faktum att många avsnitt har förstörts av BBC. Ja, jag vet. Helt horribelt. Från vissa avsnitt finns det endast stillbilder eller i bästa fall ljud kvar. En del har räddats tack vare fans. Mest handlar det om Hartnell och Troughtons eror. Tragiskt.

Was it worth the wait?

Doctor Who kan kännas rätt tumultartat, speciell runt säsongsavslutningar. När Rose fastnade i ett parallellt universum var ett av de värsta ögonblicken. Den rena ångesten över det, att skiljas från allt man vet och älskar. Sedan var det inte mycket bättre när alla Donnas minnen av Doktorn och deras tid tillsammans raderades. Att inte minnas någonting, då kan man väl lika gärna dö? Nä, jag har aldrig varit förtjust i när Doktorn skiljs från sin följeslagare. Det är ofta rätt brutalt och högst ofrivilligt (förutom i Marthas fall kanske).

Och nu då. "The Girl Who Waited" som handlar om hur Amy blir fast i en annan tidsström än Doktorn och Rory. De hittar henne när hon har varit i den främmande, ensamma världen i 40 år. Hon är bitter, hon hatar Doktorn passionerat. Men hon vill inte slippa taget om livet. Fan, det var ett jobbigt avsnitt men smått fantastiskt för Karen Gillan. Otrolig inblick i en karaktär, då man vanligtvis endast får följa dem under en väldigt kort tid. Och Doktorn... Man hatar honom lite i det här avsnittet. Han blir lite mindre mänsklig, lite mer Time Lord. Han gör allt för att rädda Amy men lyckas i slutänden bara bryta ned både henne och Rory ännu mer.

Hoppas att de följer upp på det här, för även om inte Amy minns allt så måste Doktorn och Rory (speciellt fina, känsliga Rory) ha påverkats.

*Bildkälla

Night terrors

Veckans Doctor Who är skrivet av min favorit Mark Gatiss. Just hans DW-avsnitt kanske inte är på min topplista, men han har även skrivit för (och skapat) Sherlock. Dessutom är han en väldigt trevlig skådespelare (Mycroft i Sherlock, Lazarus i DW-avsnittet The Lazarus Experiment). Det brukar alltid finnas något att se fram emot när Gatiss är inblandad. Just kvällens avsnitt, Night Terrors, vet jag inte så mycket om eftersom jag har undvikit att läsa om det. Men om man ska se till bilderna så har det potential att bli otäckt. Dockor alltså, ugh.

*Bildkälla

Broken hearts

Det finns en intervju med Russell T. Davies (f.d. huvudmanusförfattare för Doctor Who) då han talar om hur han inte vill komplicera själv berättelserna i DW, utan vill fokusera handlingen på karaktärerna och deras förhållanden. Sedan steg Steven Moffat in och tog över och då snurrade hela karusellen igång på riktigt. Nu uppstår det hela tiden frågor, cliffhangers är långt i från ovanliga och handlingen blir rätt så komplicerad. Ett bra exempel är River Song och Doktorns förhållande, första gången han träffar henne är sista gången hon ser honom. De rör sig rent tidsligt (?!) sätt i motsatta riktningar. Han lär känna henne bättre medan hon sakta märker hur han lär känna henne sämre.

Men det är kul. Jag gillar komplicerat och är inte rädd för det. Det var det som jag gillade med LOST, alla frågor som aldrig tog slut! Och när det görs på ett smart sätt blir det ännu bättre. För DW har enorma potential eftersom det inte finns några regler för vad man kan göra med tid och rum och verklighet. Medan andra TV-serier ofta arbetar inom strikta ramar så finns här visserligen riktlinjer, men sällan barriärer. Det är en serie som aldrig dör, med en huvudkaraktär som aldrig åldras fastän han förändras radikalt emellanåt. Allt är sorgligt, för medan Doktorn fortsätter framåt så avviker hans vänner. De lämnar honom alltid och krossar hans hjärtan.

Doctor Who är hemskt. Hemska saker händer bra människor. Vi tittar drabbas nästan lika hårt, men det är värt det. Man får resa, man får lämna sin lilla låda ett tag och se en värld som är mycket större på insidan.

När?

Snart.

The cracks in our foundation

Phew. Sista arbetsdagen för veckan blev som tur inte alltför lång utan kom därifrån vid ett. Ska jobba nästa vecka också, sedan är det dags för Uppsala igen. Känns fint, har saknat att plugga lite faktiskt och kursarna framför allt. Ska bli skönt att applicera hjärnan på lite analyser och vem vet vad annat. Passande nog är första kursen om teori och metod inför uppsatsen. Ska bli intressant att se hur det skiljer sig från litteraturvetenskap.

Satt och glodde lite på forskarutbildningen vid ABM, men det verkar så där lagom jobbigt. För att ansöka måste man lägga fram sitt forskningsämne och en tidsram. Har ingen aning om vad jag skulle vilja forska om i sådana fall. Orkar jag ens plugga mer? Man får åtminstone betalt när man är doktorand, vilket är ett stort plus. Tror ändå inte att det är något för mig, kanske om några år i sådana fall.

Men i kväll ska jag bara jäsa i fotöljen och ägna mig åt TV-serier. Har redan sett Dexter och Fringe, nästa blir nog Doctor Who.

Across the universe

Har suttit och stirrat stint på bloggen i en vecka nu, men inte orkat formulera något sammanhängande. Hänt en del, men mer om det senare. Just nu blir det bara en bild som gör mig glad.

De rödhårigas förening

Nu när jag har TV4 Science Fiction så har jag chansen att se lite av klassiska Doctor Who. Just nu visas avsnitt från 80-talet med Peter Davidsons femte Doktor. Kan tycka att historierna är lite sega ibland, men det är ju inte helt utan charm. Man måste nog lära känna karaktärerna och de nya skådespelarna mer innan man vänjer sig. Och sedan måste man ignorera alla hemska effekter och lågbudgetmonster förstås.

Men Vislor Turlough blev snabbt en favorit. Lite sur och obstinat, och rödhårig! De flesta av mina favoritföljeslagare är rödhåriga (Amy, Donna, Turlough). Rude and ginger and proud!

Cool stuff

Lite seg just nu, så jag muntrar upp mig själv med en Elva.

The only water in the forest is the river

Nu är Doctor Who slut för våren, men andra halvan av säsongen fortsätter i höst. Såklart var det sista avsnittet väldigt spektakulärt. Blev förvånad över budgeten faktiskt, inte minst scenografin var över det normala. Hur som helst... Måste skriva några ord om Alex Kingston och Karen Gillan som är magnifika som River Song och Amy Pond. De är två av mina absoluta favoriter bland alla companions. Nu har jag ganska många favoriter men ändå, de är båda riktigt häftiga och starka och allt som varje kvinnlig karaktär borde vara på TV. De är inte mjäkiga men samtidigt inte kalla. De är både roliga och mänskliga. Tack, Steven Moffat!

*Bildkällor här och här

Bad move, God

Nehe, ingen Apokalyps i dag. Istället skrev jag på projektet, åt pizza (fortfarande äckligt mätt, aldrig mer köra-hem-pizza), åt godis och såg två avsnitt av Doctor Who. Jag har dessutom börjat skissa på en tidslinje för River Song, bara så att jag ska kunna hålla reda på vad hon pysslar med.

Time Lord anatomy

Så jäkla häftig bild. Funnen här.

Omaka par

Wow. Verkligen WOW. Neil Gaimans avsnitt av Doctor Who var över all förväntan. I början av avsnittet kände jag mig lite bitchig och tänkte "jaha, det här var ju inte så imponerande, mest lite smarta repliker". Men sedan fick jag så jag teg. Jag ska inte avslöja handlingen eller ens avsnittstiteln i fall någon som har intresse i DW skulle snubbla in på bloggen. Vad jag kan skriva är att det var ett mycket känslosamt och fint avsnitt där man verkligen fick lära känna karaktärerna. Det var ett avsnitt som sade mycket om seriens två huvudpersoner och deras relation. Otroligt bra jobbat Gaiman, jag borde inte vara förvånad men det är jag. Så mycket kärlek och omsorg som har lagts ned i manuset. Underbart.

Studier i dans

Den här dagen har till största del ägnats åt projektarbetet i Informationshantering och informationsstrukturer. Ja, vilket spännande ämne va! Men det är rätt så intressant för vi får undersöka en hel "domän", alltså ett valfritt avgränsat område. Min grupp ägnar sig åt den danspedagogiska institutionen på Dans - och cirkushögskolan i Stockholm. Hittills har jag ägnat mig åt närliggande områden, så jag befinner mig lite i periferin av arbetet just nu. Men nu är det dags att ta en paus för längesen och invänta det nya avsnittet av Doctor Who som är skrivet av ingen mindre än Neil Gaiman! Kan inte bli annat än fabulöst.

*Source

The Eleventh Hour

Fick hem femte säsongen av Doctor Who i går. Lyckan är fullständig. Det är nog en av mina absoluta favoritsäsonger. Många av avsnitten är såklart skrivna av den fantastiska Steven Moffat som dessutom har lagt ned den hel del tid på foreshadowing av kommande händelser. Jag ser fram emot att möta River Song igen, en av de mest fascinerande karaktärerna i hela Whos universum. Där finns det mycket tragik men även mycket lycka. Dessutom otroligt tuff karaktär, som tydligen har fått mycket hat av vissa fans men som jag tycker är toppen.

Dessutom är det lite smålustigt att en karaktär heter River Song och en annan Amy Pond. Inte riktigt säker på om det har någon betydelse, men det visar sig väl. Jag tror det är något "fel" med Amy hur som helst, det ges ju hintar om det i princip hela tiden.