Ny TV-serie: Fargo

Jag har precis börjat se TV-serien Fargo med Billy Bob Thornton och Martin Freeman bland annat. De två första avsnitten har varit superba så jag har höga förväntningar på resten av säsongen. 

*Bildkälla

Red Dragon

För någon vecka sedan lyckades jag äntligen läsa ut Red Dragon av Thomas Harris, vilken är den första boken som innehåller en man vid namn Hannibal Lecter. Jag började läsa den för flera månader sedan, men sedan blev den en sådan där sekundär bok som jag inte prioriterade. För den är långt ifrån dålig, utan istället mycket välskriven och spännande. Dock finns det en hel del problem, men det återkommer jag till. Framför allt läste jag Red Dragon eftersom jag har sett TV-serien Hannibal, som jag möjligtvis har nämnt tidigare. Hur som helst så är jag fortfarande djupt fascinerad av karaktären Will Graham, och han har huvudrollen i boken. Men de två versionerna av Graham skiljer sig ganska mycket åt. Hugh Dancy spelar honom väldigt känsligt i TV-serien, han känns tillbakadragen och skör pga sin "empatistörning". I boken är han däremot ganska grov, men det intrycket kanske jag får eftersom han svär en del. Men bok-Graham visar mycket mer aggression utåt och det är så han håller folk på avstånd.

Det är väldigt intressant att se vilka bitar och citat ur boken som Bryan Fuller har inkorporerat i TV-serien. Sedan finns det sådant som jag gärna ser att de använder i kommande säsonger. Thomas Harris håller en ganska hög litterär klass, det finns en del poesi i ondskan i boken. Och hur ondskan och våldet påverkar människor. Will Graham är den som påverkas och drabbas mest. Hans empati gör att han kan förstå olika perspektiv hos olika typer av människor, vilket är användbart om man jagar seriemördare. Men han kan inte släppa de perspektiven lika lätt.

Så på grund av allt det här så tyckte jag om boken. Men sedan finns det där misogyna stråken. Nu tror jag att Thomas Harris har någon idé om att han skriver starka kvinnliga karaktärer, typ Reba McClane i Red Dragon och senare även Clarice Starling i The Silence of the Lambs. Men ett fåtal bra skrivna kvinnliga karaktärer väger knappast upp det Harris gör mot kvinnor som blir mördade i boken. Det är alltid något sexuellt bakomliggande och morden blir alltid mer eller mindre sexualiserade och fokuserade på kvinnorna. Det är tröttsamt och det är gammalt och jag är så jäkla glad att det aldrig kommer att hända i TV-serien. Bryan Fuller verkar extremt medveten om sådana här problem och har valt att inte gå den vägen.

Red Dragon är ganska svår att betygsätta eftersom det är en bok som är välskriven och bra för sin genre, men som samtidigt har problem med de kvinnliga karaktärerna. Det finns mer saker att säga om Reba och om Grahams fru Molly, men sammanfattningsvis: de är bakgrundskaraktärer som i slutänden ska räddas av de manliga karaktärerna samtidigt som de får stå för det goda och fina i boken. Rätt tröttsamt.

He viewed his own mentality as grotesque but useful, like a chair made of antlers

*Bildkälla

Vad gör jag egentligen?

Nu blev det ett sådant där ofrivilligt blogguppehåll igen. Det irriterar mig eftersom jag vill skriva, jag gillar att skriva. Men det tar emot också. Jag kan inte vara helt ärlig på bloggen, det handlar mest om ytliga saker som TV-serie och böcker. Fast det är inte helt sant, för det där är inte ytliga saker för mig. Fiktion säger så mycket om oss själva och om världen, den gör att vi ser mycket mer än vi annars skulle göra. Så jag har aldrig dåligt samvete över att spendera för mycket tid med en bok eller framför en TV - eller datorskärm.

Kanske jag ska försöka hitta någon rolig enkät för att lätta upp skrivkrampen lite. Eller göra en lista?

Ny TV-serie: True Detective

I sann HBO-anda så har True Detective den där speciella vinjetten, de där svåra människorna och de där... nakenscenerna. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av TV-serier, mest för att det där nakna mest fokuserar på kvinnor och ofta saknar poäng. De här tendenserna finns i True Detective, som egentligen är en historia om två poliser som försöker utreda ett ritualistiskt mord på en (överraskning!) kvinna. Huvudrollerna spelas av Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Det som jag framför allt gillar med serien är dessa tragiska poliser, den ena svårare än den andre. De har privata problem, men verkar redan efter två avsnitt lätt besatta av att lösa det här fallet. Stämningen i serien är också fin, på ett deprimerande och sömnigt sätt. USA:s sydstater, vyerna och människorna. Det känns realistiskt men emellanåt också drömskt.

Mitt främsta problem med serien är kvinnorollerna. En tjatande hemmafru, en älskarinna, några horor. Ja, och så offret förstås (utgår dessutom ifrån att det kommer fler sådana). Det är så tröttsamt att de osympatiska männen i huvudrollen blir mer sympatiska än kvinnorna. Jag önskar mig något mer komplicerat, något mer nyanserat. Men det kanske är fel av mig att önska mig det från HBO. Det kanske är fel av mig att önska mig det från en amerikansk TV-serie överhuvudtaget. Men den senaste tiden har jag sett mycket av Sleepy Hollow, en serie som har en "töntighetsstämpel" på sig, men å andra sidan är den extremt medveten om både kön och ras. Där är det inte bara de vita medelålders männen som löser brott och sparkar rumpa. True Detective kommer nog kommas att ses som "finare" än till exempel Sleepy Hollow, men knappast bättre i alla avseenden.

Hur som helst ska jag fortsätta se True Detective, men tyvärr känns den redan förstörd för mig. Dock ska Matthew McConaughey ha stor eloge för sin insats, han är en enormt skicklig skådespelare. Innan jag såg True Detective avskydde jag honom och tyckte han var rätt värdelös, men han har verkligen visat hur fel jag hade. Bravo.

*Bildkälla

Hans sista bragd

Om man följer mig på Twitter så har det väl inte undgått någon att den nya säsongen av Sherlock är i full gång. Eller ja, tredje och sista avsnittet av tredje säsongen visas i kväll. För så är Sherlock, kort och bitterljuvt. Dock blir väntan mellan säsongerna väldigt långa och man blir ganska desperat när det gäller minsta smula information som man kan lirka ur manusförfattarna och producenterna. Oftast är den långa väntan värd det. Tredje säsongen har hittills varit enormt sevärd, en emotionell bergochdalbana. Tydligen blir tonen mörkare i det sista avsnittet som heter "His Last Vow". Olycksbådande. Dessutom är the big bad den här säsongen ingen annan än utpressarna Charles Augustus Magnussen (Milverton i Holmes-kanon). Han gör ett enormt starkt intryck i den enda novell i originalen som han förekommer i. En rätt vidrig typ som får det han förtjänar där, men frågan är vad Moffat och Gatiss har planerat för honom..?

*Bildkälla

The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

Superdepp över Supernatural

Om det en serie som jag har överseende med är det Supernatural. Den har varit så jävla bra, alltså riktigt galet bra. Ryser bara jag tänker på säsong tre och fyra. Vissa avsnitt är geniala, speciellt meta-avsnittet "The French Mistake". Wow. Men det finns ett stort problem, ett massivt problem som är lika tydligt som en knytnäve i ansiktet. Och det är kvinnosynen och hur misogyn serien faktiskt är. Det är en TV-serie om två väldigt macho män och det finns en anledning till att de har rätt rutten inställning till det andra könet. Mest beror det på hur det uppfostrades. Men allt det här ursäktar inte hur serien är skriven och hur kvinnliga karaktärer behandlas. Många karaktärer dör, både män och kvinnor, både huvudroller och biroller. Sam, Dean och Cas har alla dött ett antal gånger för att sedan återuppstå. Kvinnorna har inte lika mycket tur. De har också en tendens att översexualiseras och sedan straffas för detta. Den tjej som har klarat sig bäst hittills är lesbiska Charlie, men hon är å andra sidan inget "hot" mot Sam och Deans manlighet.

För så mycket i Supernatural kretsar kring manlighet. Dean kallar Sam nedlåtande för "bitch", känslor är för brudar, allt är extremt heteronormativt. Det driver mig till vansinne och det säger också en hel del om de som skriver för serien. Jag har inte kollat så noga men jag är övertygad om att de flesta bakom serien är män. Misha Collins, som spelar Castiel, har till och med kommenterat misogynin under ett konvent och det var en sådan lättnad att höra att någon "innanför" faktiskt har reagerat. Att han sedan inte kan göra så mycket åt det (annat än att säga upp sig), är en annan femma.

I nuläget är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att kolla, blev helt deprimerad av senaste avsnittet. Uh. Älskar fortfarande karaktärerna, men vad de gör med dem... Usch.

Märkliga kvinnors klubb

Den senaste tiden har jag funderat på excentriska karaktärer i fiktion av olika slag. Det började nog när jag kollade på första avsnittet av The Blacklist, en polisserie med twist, med bland annat James Spader i huvudrollen. Han spelar där en f.d. FBI-agent som sedan 20 år tillbaka har gått över på den mörka sidan och har varit eftersökt av sin förre arbetsgivare. Hur som helst så är Spader jäkligt bra i rollen, han balanserar mellan iskall/empatilös och charmig/beskyddande. Man vet inte vad hans motiv är, han är näst intill totalt oberäknelig. Jag är ett stort fan av oberäkneliga karaktärer, som hela tiden rör sig i någon moralisk gråzon. Framför allt spelar Spader rollen på ett väldigt excentriskt sätt, med lite udda minspel och gester. Rätt fantastiskt att se och karaktären ger verkligen utrymme för skådespelaren att göra sådant.

Vad jag önskar är att se fler kvinnliga roller som innehåller samma slags udda beteende. Jag tänker på Sherlock Holmes för urtypen av detta udda geni som också till stor del lyfts upp pga den "vanliga" polisen (eller omgivningen i allmänhet) är lite efter. Men den här typen av karaktär har skumma vanor, beteenden som kanske går över en gräns för vad som anses vara normalt och framför allt; de val som görs under berättelsens gång är ofta svåra att förutse och kanske inte alltid det som man vill se. Men var finns dessa kvinnliga karaktärer? Jag försöker verkligen komma på några, men det går liksom inte. Jag kanske är för fokuserad på detektivgestalter, men det är liksom här som alla tveksamma situationer kan dras till sin spetts.

Vad jag ser i modern fiktion är en typ av kvinna som har antagit karaktärsdrag som tidigare var mer vanligt förekommande hos män. Polisbrudar är tuffa, ofta kallas det för bitch, men de är ofta inte så mer än då. Ja, de kan ha någon fin liten bakgrundskonflikt som handlar om familj. Men de är sällan märkliga, sällan udda. De spelas ganska rakt, visserligen badass och extremt kompetent, men väldigt konventionellt.

Jag vet inte riktigt om min poäng kommer fram här, men det är nog lättare om man jämför en kvinnlig och en manlig karaktär när dessa två förekommer i par i samma kontext. Typ Mulder och Scully. Hon är tuff FBI-agent med ett logiskt sinne och han är den där skumma typen som håller till i källaren och tror på utomjordingar. Okej, ett lite föråldrat exempel kanske. Men Joan och Sherlock i Elementary då? Jo, Sherlock är extremt udda med extremt udda vanor (droger, biodling på taket, konstiga vänner, allmänt socialt inkompetent). Joan balanserar hans utanförskap, håller honom förtöjd verkligheten. i The Blacklist är Lizzie relativt normal, tuff, rättfram. Hennes tveksamt moraliske partner tar ibland sin privatjet och begår diverse brott för att hålla sig uppdaterad om den undre världen. Olivia i Fringe, kostymbärande och rätt trist i början, blir partner med småbrottslingen Peter Bishop och dennes galne far Walter. I The Mentalist kämpar coola Teresa Lisbon med att hålla fejk-mediet Patric Jane i styr.

Men var är det där radarparet där den manlige partnern framstår som rätt trist jämfört med den spektakulärt utbroderade kvinnliga karaktären? Var?!

Ny TV-serie: Agents of S.H.I.E.L.D.

Joss Whedon är tillbaka med en spin-off på The Avengers. Här fokuseras det på den hemliga organisationen som står bakom superhjältegruppen i filmen, dvs SHIELD. Än så länge har bara ett avsnitt visats, men det har stort potential! Måste säga att avsnittet var väldigt mättat och det känns nästan som en film i miniformat. Den kanske inte hade den där klockrena Whedon-känslan som man hade hoppats på, men jag tycker å andra sidan att man behöver ge TV-serier mer än en eller två chanser. Meningen är trots allt att karaktärerna och berättelsen ska ha tid att utvecklas. Man måste kunna se det i ett längre perspektiv. Jag hoppas verkligen att det håller för flera säsonger!

Ny TV-serie: Sleepy Hollow

Verkar lovande, och med det menar jag att jag blev helt såld efter bara ett halvt avsnitt. Efter hela avsnittet hade jag totalt tappat allt kritisk omdöme. Visst, det fanns en del... luckor i logiken, men det är ju en sådan typ av serie. Bara hålla i sig och försöka att inte tappa huvudet.

*Bildkälla

Känsliga tittare varnas

Något motvilligt har jag börjat se på NBC:s nya serie Hannibal. Just det, den Hannibal. Serien utspelar jag före filmerna och karaktärerna är framför allt tagna från Röd drake. Huvudpersonen är Will Graham, FBI-agenten med perfekt empatisk förmåga. Detta är bra för FBI, men dåligt för Wills psyke. Han får därför en terapeut och gissa vem det är... Obehagligheter följer. Än så länge har det bara gått tre-fyra avsnitt och Dr. Lecter har för det mesta hållit sig i bakgrunden. Det som drar mig till den här TV-serien är framför allt de psykologiska aspekterna, dvs Will Grahams sköra sinne. Han är briljant men ständigt på gränsen till sammanbrott. Han kan sätta sig i mördarens skor, känna vad de känner, tänka som de tänker och detta resulterar i diverse mardrömmar, hallucinationer och tvivelaktiga beteenden. Och det är här det blir intressant!

Det jag absolut avskyr med Hannibal är äcklet. Emellanåt frossas det i makabra mord, bland annat odlar en galning svampar på människokroppar. Ingenting för den kräsmagade. Och jag trodde ändå att jag hade byggt upp något slags motstånd för sådant där, men ibland måste jag kolla bort. Dessutom är majoriteten av offren kvinnor, ingen överraskning där kanske. Men det är någonting som jag har väldigt svårt med och anledningen till att jag inte kollar på så många kriminalserier. Men varför fortsätter jag då att se Hannibal? Jo, jag har hittat en grej som jag tycker är så himla spännande och som jag verkligen vill gå till botten med. Nämligen en hjort som dyker upp i Will Grahams drömmar/hallucinationer. Den har varit med i varenda avsnitt i olika sammanhang. Det är en hjorthanne, men i andra situationer förekommer också hjorthonor. Och jag vill veta vad den här hjorten symboliserar. Att ha en sådan här tydlig och stark symbol är något som lockar mig, det påminner mig om Twin Peaks. Man känner på sig att det finns saker att hämta från det, kunskap och insikter som inte bara serveras på ett silverfat. Så det är därför jag stannar.

Dock vet jag inte hur länge jag kommer att klara av det vidriga. De balanserar just nu på en hårfin gräns mellan att visa det här äckliga och att utnyttja det för att locka tittare. Annars är det en väldigt suggestiv serie, det finns en underliggande spänning som framför allt påverkas av att publiken vet vem Hannibal Lecter är och vad han gör. Dessutom ger Hannibals och Wills förhållande mycket också. Will är en motvillig patient och man undrar hur lång tid det kommer att ta innan han förstår. Lång tid med tanke på att serien skapare har planerat för upp till fyra säsonger.

*Bildkälla

Of Angels and Angles

Tog en spontan paus från Supernatural några veckor, men nu är jag igång igen! Mitt i säsong fyra och det är mycket som händer. Serien har gått från att vara skräck till att mer handla om änglar och demoner. Det känns som en ganska bra och naturlig utveckling, för jag tror SPN knappast hade hållit så många säsonger baserade på endast "monster of the week". Och ÄNTLIGEN är Castiel med, min favoritkaraktär som jag knappt har sett förut. Mest förvånad är jag över hans röst, jag hade föreställt mig honom som mer dämpad och ljus. Jag har sett honom lite tidigare när serien gick på TV, men inte så mycket tydligen. Just nu är han med frustrerande lite, men jag är rätt säker på att han blir något av en fast karaktär längre fram.

På kvinnofronten intet nytt, så att säga. Ruby är förstås den hon är, men hon blev självklart något av ett "romantiskt" intresse för Sam. Alltid! Jaja, det är väl en grabbserie, även om jag hatar Deans attityd till kvinnor. Tur att han inte framställs som en idealiskt exemplar av en människa, tack god gud.

*Bildkälla

Brothers in arms

Just nu kollar jag ganska mycket på Supernatural, som är en serie om två brorsor som jagar övernaturliga väsen. Den har gått ganska länge och är nu uppe i åtta säsonger. Jag är halvvägs igenom säsong ett, så det är en bit kvar. Jag gillar den, men det kanske inte är världens bästa TV-serie. Varenda avsnitt är ganska standard, samma upplägg och mönster. Rätt usel behandling av kvinnliga karaktärer. De är ofta rätt anonyma, byts ut varenda vecka och får ofta spela hjälplöst offer. Kallar detta fenomen för "chick of the week" och det är så där lagom störande när man väl har börjat tänka på det. Supernatural är en ganska "grabbig" serie, vad det nu ska betyda. Det är om bröder, om fäder och om att familj. Sam och Deans döda mor är ständigt närvarande i någon slags helgonlik roll. Oerhört irriterande. Jag hoppas verkligen det blir lite mer komplext än bara småtjaffs mellan grabbarna (vem gillade farsan mest, vem är det som bestämmer, varför övergav Sam sin familj yada yada).

Varulvar i sina bästa år

Har jag skrivit något om Teen Wolf i bloggen? Jag tror inte det, inte så mycket i alla fall. Det är inte direkt en serie som man skryter med, inte som Mad Men eller ack så sofistikerade Homeland (?). Det är i alla fall serier som jag tänker att vuxna, välanpassade människor med lite intellekt kollar på. Men å andra sidan...

Min kärlek till MTV-serien Teen Wolf är stor. Så stor att jag har börjat att ha överseende med de minst sagt pinsamma brister som serien tenderar att ha. När jag började kolla för någon månad sedan så behövde man en ganska stor skämskudde att gömma sig bakom, men sedan blir kan... acklimatiserad. Men det är en TV-serie, och sådana är sällan (aldrig) perfekta. Och huvudsaken att det finns en enorm glädje bakom den, en sådan som jag inte har lika lätt att upptäcka när det gäller mer "seriösa" serier.

Okej, så en sextonårig kille, Scott, med misstänkt välutvecklade muskler (så mycket muskler i den här serien!) blir biten av en varulv och blir på så sätt också en varulv. Scotts bästa kompis är Stiles, en lätt spastisk kille med en alldeles för stor mun. Stiles råkar också vara son till stans sheriff. Scott blir kär i Allison, som visar sig komma från en familj som består av varulvsjägare. YAY. Drama följer. Scott får lite hjälp av Derek, en ung man med en tragisk bakgrund och någon som har varit varulv sedan han föddes. Sedan finns också ett douche som heter Jackson och en bitchig tjej som heter Lydia som Stiles av någon oförklarlig anledning är helt nedkärrad i. Det är ensemblen.

Det finns så mycket som är fel med TW. Framför allt själva produktionen och manuset. Det finns ologiska hopp i handlingen, karaktärer tar konstiga beslut nästan hela tiden, karaktärer vet ibland saker som de inte borde veta. Det sker kort sagt mycket bakom kulisserna som vi som tittar inte får någon förklaring till. Jag börjar nästa tro att det är medvetet eller att de inte bryr sig så mycket om sådant. Men herregud vad kul det är! Det finns så mycket annat att älska istället... Och det man stör sig på börjar man istället att tycka om.

Vissa TV-serier är kanske inte bra, men de är värda att se ändå.

*Bildkälla

Grundläggande kriminaldrama

Det största problemet med Elementary? Det är helt okej. Vilket jag faktiskt hade gissat mig till redan innan jag såg det. Det var inte så svårt, för med tanke på att piloten fick grönt ljus från TV-bolaget så borde det vara uthärdligt att se på. Men återigen till problemet: Elementary, med Jonny Lee Miller som Sherlock Holmes och Lucy Liu som Joan Watson, är helt okej. Inget mer. Det är en rättfram och okomplicerad kriminalhistoria som man får uppleva i det första avsnittet. Och självklart, det är helt omöjligt att konstant jämföra det med Sherlock. Vilket manusförfattare, producenter och skådespelare i Elementary är mycket medvetna om. För de tar stora svängar kring sådant som kan komma att likna plagiering. Stora.

Om man jämför serien med originalet då? Det finns inte alltför många allusioner till Arthur Conan Doyles viktorianske detektiv. Det skulle då vara karaktärerna, och framför allt deras namn. Joan Watson är en läkare (men ingen krigsveteran med gammal skada), Sherlock Holmes är... Det är lite svårt att sätta fingret på vad Jonny Lee Miller siktar efter. För mig känns han ganska (och jag ogillar ändå att ge folk diagnoser) autistisk. Aspergers kanske, men vilket modernt geni får inte den stämpeln nuförtiden? Sherlocks blick är inte helt där, utan han är fast inne i sitt huvud. Problemet med det är att det gör att jag som tittare har väldigt svårt att få någon känsla för karaktären, just för att han är så frånkopplad verkligheten. Jag är lite tveksam inför JLM:s tolkning, men jag förstår varför han har valt den vägen. En sådan roll som har gjorts så ofantligt många gånger är svår att förnya.

Lucy Liu å sin sida är väldigt intressant att se, för Watson kommer alltid att vara läsarens/tittarens väg in i Holmes värld. En övermänniska behöver ett ankare, någon som gör geniet mänsklig. Och Joan kanske inte helt lyckas med det ännu, för de är ju fortfarande främlingar för varandra. Men Lui är bra, hon är nog den som gör att jag kommer fortsätta att titta. För att locka tittaren att stanna kvar så hintade de lite om både Watsons och Holmes bakgrundshistorier. Jag fann detta ganska ointressant, jag tycker de ska fokusera mer på förhållandet mellan karaktärerna. Det är ju ändå den vänskapen och det bandet som är så fascinerande.

Joan och Sherlock

Okej, för att sumera: storyn är totalt ointressant. De försökte ge den en twist, men brottet blev endast något slags bakgrundsljud i serien. Jag snappade inte ens upp om det fanns några blinkningar till kanon, förutom Gregson i en biroll (HA!). Just det, Holmes har en biodling på taket och skriver en bok om det i sitt huvud. Så det är alltid något. Över det hela taget ett godkänt resultat för Elementary. Men jag har en känsla av att det här kommer att bli en lika halvljummen serie som The Mentalist, med nya fristående brott varje vecka. Släng in Moran för tusan, hon har ju inte Sherlock använt sig av!

*Bildkälla

A Karla-trained hood if ever I saw one

"I've got a story to tell you. It's all about spies. And if it's true, which I think it is, you boys are gonna need a whole new organisation, right?"

Nu har jag äntligen tagit tag i Tinker Tailor Soldier Spy från 1979. Alec Guinness spelar George Smiley, men jag tycker faktiskt att Gary Oldman överglänser honom. De spelar rollen väldigt olika, eller så är det helt enkelt så att karaktären framställs på väldigt skilda sätt i de olika versionerna. Smiley i Alfredssons film är extremt tystlåten (han har sin första replik en bra stund in i filmen) och visar inte mycket känslor. Han starkaste reaktioner sker i sammanband med Ann (att se Ann och Haydon, när Ann återvänder). Guinness Smiley är mer uttrycksfull, han blir arg och pratar en hel del. Det är faktiskt väldigt intressant att se. Däremot är det lustigt att se skådespelaren som spelar Bill Haydon för det känns som att Colin Firth imiterar lite av hans manér. Karaktärerna är lite gråa i den här äldre serien, de är mycket mer särskilda i den nya filmen. Men i TV-serien blir det mycket mer handling och detaljer i storyn och det gillar jag verkligen. Mycket faller bort när man bara har två timmar på sig att berätta en väldigt komplex spionthriller med många trådar.

*Bildkälla

It's raining cats and dogs

Så det nya vikariatet känns bra. Har bara arbetat två dagar än så länge men det är kul när allt är lite nytt och lite upp till en själv att utforma. Man skulle kunna gnälla på en del, men just nu känns det som att det är hanterbara saker. Det känns som att jag har fått lite mer ansvar trots att jag bara är vikarie. I dag var det väldigt lugnt på biblioteket så jag passade på att föra på säkert 20 tidskrifter som har lagts på hög när det har varit stängt under sommaren.

Annars är jag kattvakt. Det är lite konstigt att det är liv och rörelse i lägenheten dygnet runt, hemma är det ju annars helt dött. Nu har jag två katter som stirrar på mig nästan hela tiden. Det är rätt trevligt med sällskapet faktiskt, fast jag vet inte om jag skulle orka att ha husdjur själv. Bara att skyffla bajs varje dag... Nja.

Dessutom har jag börjat kolla på en ny TV-serie, Teen Wolf! Hur töntigt som helst, men man fastnar ändå. Som fan. Lagom avslappning efter jobbet när man är trött.

Some like it Hoth

Tycker jag borde vara mer taggad inför The Dark Knight Rises, men jag tror att det blir lite dämpat av allt arbete. I går var en riktig... jäkla dag. 28 grader varmt och datorerna bestämmer sig för att krångla extra mycket. Den första kvarten i infodisken trodde jag att jag skulle avlida, folk var så sjukt på. Och "på" är en snäll omskrivning. Det är inte kul att arbeta när tekniken inte fungerar, det är pinsamt att stå där som en idiot och inte kunna svara på varför det inte fungerar. Arbetsklimatet blir inte något vidare.

Men nya tag i dag. Det verkar i alla fall vara svalare i dag, jag klarar inte av det här sommarvädret ens i vanliga fall. Men när man ska arbeta också... Och samtidigt hålla upp någon slags samlad fasad utåt.

Har förresten sett klart på fem säsonger av LOST nu! Har hållit på med mitt maraton sedan början av juni. Fem säsonger på två månader är inte fy skam, trots att jag har tappat farten de senaste veckorna. Men nu är det dags för sista säsongen! Det är väldigt roligt att se det igen, när man vet allting och kan se vilka ledtrådar och hintar de lämnar.

Fina LOST.

Kronan

I vanliga fall så har jag högst skeptisk inför Shakespeare, men Tom Hiddleston har en förmåga att övertala mig att se i princip vad som helst så länge som han är med i det. BBC har i alla fall gjort en serie i fyra delar som är baserad på verk av Shakey. Hela serien heter The Hollow Crown och förutom Hiddleston så är Ben Whishaw och Jeremy Irons med. Så hur tusan ska jag kunna säga nej till det?

*Bildkälla