If I cannot inspire love, I will cause fear

Det här med huvudvärk efter lektion börjar bli en vana. I och för sig så har jag bara mig själv att skylla eftersom jag inte äter ordentlig frukost. Men det går bara inte, jag klarar av min yoghurt och flingor men inte mer. I morgon ska jag ta med mig en ordentlig lunch till skolan, så då jäklar ska jag vara fit for fight!

I dag diskuterade vi Frankenstein på seminariet och så klart så tog vissa över diskusionen. Jag är inte den som bara slänger ur mig saker när hela klassen diskuterar. Läraren borde lägga upp det på ett annat sätt egentligen, men å andra sidan så är han inte världens bästa pedagog. Är ganska besviken på hela kursen, det har inte vara intressant alls. Ångrar som fan att jag inte valde science fiction-kursen. Idiot.

Och Frankenstein är vetenskapsmannen, inte monstret för i helvete! Victor Frankenstein är en människa som skapade en varelse som inte har något namn. Hur svårt kan det vara? Sedan kan man diskutera vem som egentligen är monstret i berättelsen...

De dödas planet

Frankenstein för hela slanten. Typo. Läste ungefär 100 sidor i dag och sedan har jag suttit och analyserat den lite också. Den var mycket mer lättläst än jag mindes att den var på svenska. Fast har man tidspress så kanske man blir avsevärt mer motiverad. Litteraturkursen som jag läser går i princip ut på att läsa texter ur kärlekssynpunkt. Kärlek är väl kanske inte direkt det man förknippar med Frankenstein, men om man börjar fundera på det så märker man att det ständigt pratas om kärlek och starka passioner. Efter Shelley så är det dags att läsa lite Ondaatje, alltså The English Patient. Det har jag sett fram emot hela terminen.

Förhållandevis lugn och händelselös dag. Promenad med Johanna eftersom hon var tvungen att posta brev. Hon klarade av det också! Sedan har jag gjort illegala saker på nätet, behövde lite Doc Who. Snart är det dags för den tioende Doktorn att pensionera sig! Och med det menar jag regenerera till en yngre version av sig själv. De tolfte kommer nog vara runt tio år.

Ny companion - kan hon ersätta underbara Catherine Tate?

Känns inte uniformen lite Dharma?

To see a world in a grain of sand...

But I don't think of you

Altruism, egoism, svaghet, styrka. Jag kan inte tro att Urkällan slutade som den gjorde, jag hade nämligen väntat mig något helt annat. Ett offer, ett exempel, ett nederlag av något slag. Allt blir lite upp-och-ned hos Rand, det man trodde var bra egenskaper är egentligen dåliga och tvärtom. Väldigt fascinerande och faktiskt kanske hanterbart, trots att jag inte är intresserad av filosofi av något slag.

Rands karaktärer är väldigt snyggt gjorde, de gör vad som förväntas av dem helt oväntat. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Eller ja, man hoppas att de ska göra en sak, men sedan gör det exakt det som ligger i deras natur att göra. Praktexemplaret är Peter Keating. Howard Roark blir nästan omänsklig jämfört med alla andra. Ingen kan klara av att vara så likgiltig och lycklig som han är. Det ligger inte i människans natur, det är abnormt beteende men usch så fantastiskt. Men sedan har han ju en aura av gudomlighet omkring sig och man kan nog dra lite svaga paralleller till Jesus. Fast det är inte så intressant i och för sig.

Jag måste säga, jag gillade Dominique väldigt mycket. Hon är liksom Roark så annorlunda. Hon är inte som andra kvinnor i litteraturen. Det känns väldigt fräscht trots att boken kom ut 1946. Läser Frankenstein nu också och beskrivelserna av den sköna och änglalika Elizabeth gör mig nästan kräksfärdig. Ok att boken är från 1700-talet, men kom igen...