Det här är en del av Fiktiviteters Whedonhelg - en helg tillägnat mästaren Joss Whedon. Mitt inlägg är tillägnat den färgstarka demonen Lorne från Angel.
Jag har medvetet försökt undvika alltför uttalade spoilers, men det förekommer ändå till en viss del sådana i texten.
Mitt förhållande till
Angel har aldrig varit så intensivt eller passionerat som det jag har till
Buffy, eller nu senast
Firefly. Men jag har alltid varit intresserad av att följa Whedons karaktärer, även om de flyttar till storstan och får en mörkare ton. Trots att i princip alla Joss Whedons karaktärer är minnesvärda så fastnar jag ofta vid de lite udda, smått överdrivna (outsiders bland outsiders). När jag började se
Angel så var det inte förrän Lorne, porträtterad av Andy Hallett, dök upp som jag verkligen föll pladask för någon. Möjligtvis hade Doyle värmt mitt hjärta lite, men det var tyvärr snabbt över. Men grön skönsjungande demon klädd i pråliga kostymer? Vad tänkte de egentligen på? Bara utseendet borde göra Lorne störtlöjlig, men det fungerar trots allt. Han är en av de mest sympatiska karaktärerna i
Angel, men enligt min mening får han alldeles för lite utrymme i serien. Han förtjänar mer än att vara en gästroll i så många säsonger.
För Lorne är den som lyser upp en annars ganska mörk serie och ger den humor, värme och framför allt sång. Inledningsvis är han endast en vägledare, kanske lite motvilligt, men blir senare en del av Angels team. Den neutralitet som Lornes klubb "Caritas" representerar smulas snart sönder allteftersom han får en större roll att spela i Angels team. Man kan fråga sig hur mycket Lorne som karaktär utvecklas under säsongerna, för medan han kanske inte har en lika intressant utveckling som till exempel Wesley så finns det något tryggt och stabilt i Lornes person. För Angel kan annars vara ganska omtumlande och inte direkt är rädd för att skaka om tittarna.
För Joss Whedon gör det aldrig lätt för oss som tittare, som fans, som beundrare av hans universum. Man får vara beredd på svåra teman, mörka avsnitt, plötsliga dödsfall (välkommen till verkligheten). Och inte heller den fina glädjespridaren Lorne kommer i slutändan ut som den fredlige, lättsamma demon han var i säsong två. Personligen hade jag klarat mig utan just det slutet, men om inte annat så ger det en ett avslut på just Lornes personliga historia. Jag vet att han förekommer i några av de grafiska novellerna, men ärligt talat så föredrar jag att minnas honom som han är i de tidiga säsongerna.
En höjdpunkt för mig som beundrare av Lorne är när teamet reser till hans hemvärld Pylea och där stöter på hans nära men långt ifrån kära ("Through the Looking Glass", S02E21). Om man tycker att Lorne är en outsider i vår värld så är det ingenting emot vad han var på hemmaplan. Inte ens hans sång uppskattas. Han är en skam för familjen och Lornes arma moder anser att de åt upp fel son. Personligen tycker jag att de gjorde rätt val och det gjorde även Joss Whedon när han skapade den här knasiga, överdrivna karaktären. Mina starkaste minnen av Angel kommer alltid vara lätt grönskimrande.
Andy Hallett avled i mars 2009 i sviterna av hjärtproblem, men med tanke på den fantastiska insats han gjorde i Angel så passar det här klippet nog utmärkt som en hyllning till honom:
