Om man jämför serien med originalet då? Det finns inte alltför många allusioner till Arthur Conan Doyles viktorianske detektiv. Det skulle då vara karaktärerna, och framför allt deras namn. Joan Watson är en läkare (men ingen krigsveteran med gammal skada), Sherlock Holmes är... Det är lite svårt att sätta fingret på vad Jonny Lee Miller siktar efter. För mig känns han ganska (och jag ogillar ändå att ge folk diagnoser) autistisk. Aspergers kanske, men vilket modernt geni får inte den stämpeln nuförtiden? Sherlocks blick är inte helt där, utan han är fast inne i sitt huvud. Problemet med det är att det gör att jag som tittare har väldigt svårt att få någon känsla för karaktären, just för att han är så frånkopplad verkligheten. Jag är lite tveksam inför JLM:s tolkning, men jag förstår varför han har valt den vägen. En sådan roll som har gjorts så ofantligt många gånger är svår att förnya.
Lucy Liu å sin sida är väldigt intressant att se, för Watson kommer alltid att vara läsarens/tittarens väg in i Holmes värld. En övermänniska behöver ett ankare, någon som gör geniet mänsklig. Och Joan kanske inte helt lyckas med det ännu, för de är ju fortfarande främlingar för varandra. Men Lui är bra, hon är nog den som gör att jag kommer fortsätta att titta. För att locka tittaren att stanna kvar så hintade de lite om både Watsons och Holmes bakgrundshistorier. Jag fann detta ganska ointressant, jag tycker de ska fokusera mer på förhållandet mellan karaktärerna. Det är ju ändå den vänskapen och det bandet som är så fascinerande.
 | ||
| Joan och Sherlock |
