Hans sista bragd

Om man följer mig på Twitter så har det väl inte undgått någon att den nya säsongen av Sherlock är i full gång. Eller ja, tredje och sista avsnittet av tredje säsongen visas i kväll. För så är Sherlock, kort och bitterljuvt. Dock blir väntan mellan säsongerna väldigt långa och man blir ganska desperat när det gäller minsta smula information som man kan lirka ur manusförfattarna och producenterna. Oftast är den långa väntan värd det. Tredje säsongen har hittills varit enormt sevärd, en emotionell bergochdalbana. Tydligen blir tonen mörkare i det sista avsnittet som heter "His Last Vow". Olycksbådande. Dessutom är the big bad den här säsongen ingen annan än utpressarna Charles Augustus Magnussen (Milverton i Holmes-kanon). Han gör ett enormt starkt intryck i den enda novell i originalen som han förekommer i. En rätt vidrig typ som får det han förtjänar där, men frågan är vad Moffat och Gatiss har planerat för honom..?

*Bildkälla

Glada nördnyheter

1.) Ryktet om att Neil Gaimans Neverwhere blir radiopjäs är sant! Och här är de skådespelarna som ska göra rösterna (eller några av dem). Notera Benedict Cumberbatch, Tony Head, Jame McAvoy, Christopher Lee (inte med på bilden) m.fl. ÅSUM.

2.) En av mina favoritböcker, Jonathan Strange & Mr Norrell blir miniserie producerad av BBC och regiserad av Toby Haynes som har arbetat med Doctor Who OCH Sherlock. Den totala lyckan.

3.) Snart får vi Teen Wolf-töntar veta om Stiles kommer ha snaggat eller längre hår i säsong 3.

*Bildkälla

Studie i papper

Känner mig lite som John i Sherlock, "Nothing ever happens to me". Det känns inte riktigt som att jag har något att skriva om, ingenting intressant i alla fall. Tyvärr ser det just inte nu ut som att jag ska träffa någon konsulterande privatdetektiv inom den närmaste framtiden heller, så det lär väl fortsätta så.

Förra helgen tog pappa och jag ned massor av kassar och lådor från vinden. Där hade framför allt jag sparat massor av saker. Mjukisdjur, leksaker, skolarbeten, böcker... ALLT. Slängde det mesta också, inklusive barbies och hästböcker. Det mesta har jag gått igenom, men jag försöker komma på vad man ska ha det till sen och har inget svar. Mest skönt att bli av med det.

Mina skolsaker har jag i alla fall fortsatt att gå igenom och jag försöker spara sådant som är lite kul. Men det mesta åker. Tror det är fem papperskassar totalt och jag kanske sparar en. Förstår inte hur jag resonerade när jag sparade alla anteckningsblock och prylar som jag någonsin har ägt. Känns som att det finns en stor risk att jag blir en sådan där hoarder och hamnar på TV. Å andra sidan är jag väldigt pedantisk när det gäller organisering, så en väldigt organiserad samlare?

Grundläggande kriminaldrama

Det största problemet med Elementary? Det är helt okej. Vilket jag faktiskt hade gissat mig till redan innan jag såg det. Det var inte så svårt, för med tanke på att piloten fick grönt ljus från TV-bolaget så borde det vara uthärdligt att se på. Men återigen till problemet: Elementary, med Jonny Lee Miller som Sherlock Holmes och Lucy Liu som Joan Watson, är helt okej. Inget mer. Det är en rättfram och okomplicerad kriminalhistoria som man får uppleva i det första avsnittet. Och självklart, det är helt omöjligt att konstant jämföra det med Sherlock. Vilket manusförfattare, producenter och skådespelare i Elementary är mycket medvetna om. För de tar stora svängar kring sådant som kan komma att likna plagiering. Stora.

Om man jämför serien med originalet då? Det finns inte alltför många allusioner till Arthur Conan Doyles viktorianske detektiv. Det skulle då vara karaktärerna, och framför allt deras namn. Joan Watson är en läkare (men ingen krigsveteran med gammal skada), Sherlock Holmes är... Det är lite svårt att sätta fingret på vad Jonny Lee Miller siktar efter. För mig känns han ganska (och jag ogillar ändå att ge folk diagnoser) autistisk. Aspergers kanske, men vilket modernt geni får inte den stämpeln nuförtiden? Sherlocks blick är inte helt där, utan han är fast inne i sitt huvud. Problemet med det är att det gör att jag som tittare har väldigt svårt att få någon känsla för karaktären, just för att han är så frånkopplad verkligheten. Jag är lite tveksam inför JLM:s tolkning, men jag förstår varför han har valt den vägen. En sådan roll som har gjorts så ofantligt många gånger är svår att förnya.

Lucy Liu å sin sida är väldigt intressant att se, för Watson kommer alltid att vara läsarens/tittarens väg in i Holmes värld. En övermänniska behöver ett ankare, någon som gör geniet mänsklig. Och Joan kanske inte helt lyckas med det ännu, för de är ju fortfarande främlingar för varandra. Men Lui är bra, hon är nog den som gör att jag kommer fortsätta att titta. För att locka tittaren att stanna kvar så hintade de lite om både Watsons och Holmes bakgrundshistorier. Jag fann detta ganska ointressant, jag tycker de ska fokusera mer på förhållandet mellan karaktärerna. Det är ju ändå den vänskapen och det bandet som är så fascinerande.

Joan och Sherlock

Okej, för att sumera: storyn är totalt ointressant. De försökte ge den en twist, men brottet blev endast något slags bakgrundsljud i serien. Jag snappade inte ens upp om det fanns några blinkningar till kanon, förutom Gregson i en biroll (HA!). Just det, Holmes har en biodling på taket och skriver en bok om det i sitt huvud. Så det är alltid något. Över det hela taget ett godkänt resultat för Elementary. Men jag har en känsla av att det här kommer att bli en lika halvljummen serie som The Mentalist, med nya fristående brott varje vecka. Släng in Moran för tusan, hon har ju inte Sherlock använt sig av!

*Bildkälla

Holmesutmaning vecka 36: Wisteria Lodge

Om ni har undrat hur det går med min Sherlock Holmes-utmaning (och det har ni säkert gjort) så går det sakta men säkert framåt. Just nu är jag inne på vecka 36 med 37 lästa noveller så jag borde snabba på lite om jag ska hinna alla 56 noveller på 52 veckor. Det var ett tag sedan jag skrev sist, så jag kanske ska nämna några av mina favoriter. "The Final Problem" är en självklar favorit och samma sak gäller för "The Empty House". Sedan gillade jag "Charles Augustus Milverton" väldigt mycket och jag tycker att utpressningsstoryn skulle passa utmärkt i BBC:s nästa säsong av Sherlock. Annars tycker jag mycket om "The Solitart Cyclist", inte minst för att jag har Granadas version så tydligt i huvudet. Och "The Dancing Men", som är väldigt bra och väldigt tragisk.

Eftersom jag läser novellerna i utgivningsordning så blir nästa berättelse "The Adventure of the Cardboard Box".

Every fairy tale needs a good old fashioned villain

Funnet på toalettväggen på Sergelbiografen.

Sherlocked

Hittade den här godingen på samma ställe i Uppsala som den förra. Galet kul grej, fånigt men väldigt fint samtidigt. 

IOU

Sprang på den här i Uppsala och blev fantastiskt glad! Så fint när fans engagerar sig.

I'd be lost without my Joan

Det har varit en del... snack (snällt ord) om CBS:s nya TV-serie Elementary, en modernisering av de klassiska Sherlock Holmes-berättelserna. Handlingar och karaktärer förflyttas till 2000-talet. Låter det bekant? Jo... CBS hade ju till en början uttryckt en önskan om att få köpa BBC:s Sherlock och göra en amerikansk version av serien. Men BBC sa nej och då presenterade CBS Elementary. Snyggt. Man kanske inte ska vara för snabb med att kritisera eftersom det ändå handlar om TV-serier som båda är baserade på Doyles förlaga. Men det känns ändå ganska fult. Jaja, that's showbiz!

Som om det här inte vore den enda bomben så släpptes för några veckor sedan nyheten att Johnny Lee Miller (som jag älskade som Mr Knightley i fina serien Emma) ska spela Holmes i den nya serien. Miller kunde man senaste se i Danny Boyles teaterproduktion av Frankenstein där han spelade mot... Benedict Cumberbatch! Fint Miller, fint.

Och i går kom dessutom nyheten att Lucy Liu ska spela Dr Watson. Dr Joan Watson, f.d. rättsläkare för NYPD men numera "sober companion" åt en detoxad Holmes. Ärligt talat, Tumblr var lite apeshit i går och jag måste erkänna att jag själv var djupt skeptisk. Egentligen ska man väl vara glad att de skapar en kvinnlig huvudroll av en annars manlig sådan, men det är ändå något som inte sitter rätt. Varför inte gör Holmes till kvinna också? Det känns bland annat som ett sätt att skapa sexuell spänning som det dessutom är okej att utveckla, till skillnad från att bara antyda eller skämta om det. Men, man kanske inte ska dra förhastade slutsatser om det.

Det kan bli intressant med en kvinnlig Watson, synd bara att hon tydligen inte är före detta militär utan endast avstängd rättsläkare. Varför skulle hon inte kunnat ha arbetat i Afghanistan till exempel? Kan det ha att göra med BBC-serien och att CBS inte bli riskera att bli stämda? Men det skulle ju bara följa förlagan, så vad är problemet? Det känns lite onödigt att spekulera, men man undrar ju hur genomtänkt det är. Just att Watson är ex-militär är ändå ganska viktigt för karaktärens bakgrund och personlighet.

Här är en någorlunda vettig artikel om det hela.

*Bildkälla

Sant

*Bildkälla

Like birds to a light-house

Det är tacksamt att vara Sherlock Holmes-beundrare, för det finns en näst intill outsinlig källa med filmer, TV-serier, böcker, spela osv. Det kan man dock inte säga om Sherlock som består av ynka tre avsnitt per säsong. Det är hårt, men det är värt varenda minut.

*Bildkälla

Pausunderhållning

I can't hide you, the rock cried out

Den här dagen har inte precis varit fylld med långa, koncentrerade studiesessioner. Har inte haft fokus för det alls. Jag kanske borde vara orolig att jag inte har disciplin nog att skriva en masteruppsats, men ibland orkar man knappt bry sig ändå. Jag har hattat runt en hel del den här veckan, därav bristen på inlägg. Jobbat, pluggat på bibliotek, träffat kursare, jobbat lite till... Men jag har i alla fall bokat in tre stycken intervjuer i början av februari, nu ska jag bara komma på vad jag ska ställa för frågor också. Ville egentligen undvika människokontakt så mycket som möjligt i det här arbetet, men det är i alla fall bättre än att prata med användare. Oj, så där borde kanske inte en framtida bibliotekarie skriva. Men så är det.

På nördfronten händer det väl en hel del. Har sett sista avsnittet av Sherlock ungefär fyra gånger sedan i måndags. Ganska bra snitt. Väldigt bra avsnitt också. Ska se om det och analysera det lite mer noggrant senare. De första gångerna försöker man bara dra in så mycket detaljer som möjligt. Senaste insikten var att Sherlock har John på snabbuppringning, vilket har lett till en del huvudbryderi. Men det kommer en tredje säsong, när de nu ska hinna spela in den med Martin Freeman i Nya Zeeland och Cumberbatch i LA och Nya Zeeland. Pappa var i alla fall snäll att spara lite tidningsurklipp om Sherlock, blev mycket glad. De åker in i pärmen (ja, det finns en sådan).

Dagens glädjerus kom överraskande nog från Dagens Nyheter (hör och häpna). En kort "kommentar" av Nicholas Wennö i DN som handlar om hur La Mer (schlagerdängan) används i bland annat Tinker Tailor Soldier Spy. Han sätter ord på alla mina tankar, och sådant är skönt. Den slutsekvensen är verkligen fantastisk, hoppas att det uppmärksammas på någon prisutdelning (helst Oscarsgalan, men jag är inte petig). Har lyssnat på Julio Iglesias version av "La Mer" på YouTube x antal gånger. Säkert en fruktansvärt fånig låt (föredrar Mireille Mathieus version), men ack så effektiv i Tomas Alfredssons film. Bravo!

(Redigerade lite, stod inte ut med att ha ett sådant galet fånigt inlägg som det förra).

Fallet

Det sista avsnittet av Sherlocks andra säsong var nog ett av det bästa. Om inte det bästa. Det är svårt att säga så här direkt inpå, men jag tyckte mycket om det. Jag ska försöka undvika spoilers, i fall att någon intresserad svensk förvirrar sig till den här bloggen. Det händer.

För det första, Martin Freeman är fantastisk. Verkligen. Mycket fokus ligger på Sherlock och Moriarty och deras hjärngympa, men Martin "Fuck you, I won a BAFTA!" Freeman spelar i en egen liga. Fantastisk sympatisk och stark karaktär. Jag brukar hata när folk blir överdrivet upprörda och gråtfärdiga i film, men Freeman gör det trovärdigt. Kanske betyder att vi gråter likadant. Men Benedict Cumberbatch var också otroligt fin, ett geni i kris. Och Andrew Scott! Det måste vara så svårt att spela onding nuförtiden, för det mesta har gjorts. Och Moriarty är ju ondingen av alla ondingar, ärkefiendernas ärkefiende. Men Scott gör honom ny, galen och fantastisk njutbar att följa.

Avsnittet är spännande rakt igenom. Det är så klart jobbigt. Men konstigt nog trodde jag att det skulle vara tyngre rent känslomässigt. Visst, det finns ångest (yikes). Men man kanske hade verkligen föreställt sig så hemska saker att verkligheten (...) helt enkelt inte kunde leva upp till det. Mycket värdigt avslut för andra säsongen. Men som tur är kommer det en tredje. Det har skaparna Steven Moffat och Mark Gatiss suttit och hållit på, den tredje säsongen beställdes nämligen av BBC samtidigt som den andra. Förstår de inte vad de gör mot oss stackars fans när vi sitter och våndas över seriens eventuella fortsättning? Grymt.

Det finns så mycket citat och så mycket scener jag skulle vilja detaljstudera, men det får bli en annan gång. Tur att man har en blogg att skriva av sig i! 

Slutet

...eller?

No charge

Nothing happens to me. We've got a serial killer! Love those, there's always something to look forward to. Mrs Hudson took my skull. It's all fine. Constantly. Please god, let me live. Look, I'm in shock, I have a blanket. You had a row with a machine? I said 'Can you pass me a pen?'. I'm Sherlock Holmes and I always work alone, because no one else can compete with my massive intellect! How would you describe me John, resourceful, dynamic, enigmatic? Without you, I'll get hung for this. Oh, the wall had it coming. Just tea for me, thanks. But it's the solar system! Will caring about them help save them? Is that a British Army Browning L9A1 in your pocket, or are you just pleased to see me?  I will burn... the heart out of you. People might talk. Say that again and know that if you're lying to me, I will find you and I will skin you. Do people actually read your blog? No no, don't mention the unsolved ones. And as far as possible, try not to punch him. Here to see the Queen? I'll be mother. I always hear "punch me in the face" when you're speaking, but it's usually subtext. My battle dress. Somebody loves you. Oh shut up, Mrs. Hudson. I'm not stupid, you know. Merry Christmas, Molly Hooper. There is no usual in this case. And this is just losing. The Woman. None of the cabs would take me. It's this or Cluedo. That's an ancient name for the devil. Yes, if I wanted poetry I'd read John's emails to his girlfriends.  I haven't pulled rank in ages. I hardly recognize you without the hat. You being all mysterious with your cheekbones and turning your coat collar up so you look cool. Wonder why. I don't have friends. I've just got one. Sentiment. Alright. Let him go.

The Final Problem

Jag orkar inte ens prata om det.

The Problem of Irene

Disclaimer: Allt jag skriver kommer att låta som ett desperat försvar av en favoritserie. Jag är medveten om det. Jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan vara objektiv. Men samtidigt finns det aspekter som jag tycker är värda att ta upp. Inte för att någon kommer orka läsa dem, men jag kommer åtminstone ha fått formulerat dem ordentligt.


Varning: Spoilers för "A Scandal in Belgravia" och för "A Scandal in Bohemia".

När det handlar om kvinnoroller i fiktion så brukar jag vara ganska snabb på att reagera om det är något som känns fel. Konstigt har jag inte gjort det när det gäller det nya avsnittet av Sherlock. The Guardian publicerade en artikel, "Is Sherlock sexist? Steven Moffat's wanton women", för några dagar sedan. Innan dess hade jag faktiskt inte reflekterat över Irene Adler och hennes roll jämfört med de manliga karaktärerna. Visst, hon är väldigt sexuell, men hon har ju samtidigt makt. Hon överlistar Sherlock flera gånger under avsnittets gång. Så vad är då problemet?

Det här har gjort mig lite illa till mods, även om jag fortfarande älskar "A Scandal in Belgravia" och Steven Moffat. Han har tidigare fått kritik över att han gör kassa kvinnoporträtt, något som jag ärligt talat inte har reagerat på. Är det mig det är fel på, varför kan jag inte se det? Men jag ser visserligen problem med Irene Adler, men jag ser problem med Arthur Conan Doyles kvinnor också, men ibland måste man ta det. Skillnaden är väl att Moffat befinner sig på 2000-talet och inte på 1800-talet. Vad har då hänt med Adler?

1.) Hon är inte längre en operastjärna, utan en dominatrix som har samlat ihop diverse smuts om högt uppsatta män och kvinnor. Original-Adler hade endast ett (vad vi vet om) förhållande med kungen av Böhmen. Det handlar i båda fallen om sexualitet och hotet mot monarkin och den männens makt. 2.) I originalet så är det i slutänden Adler som överlistar Holmes, eller hon kan åtminstone förvinna i väg med sin nya make. Holmes är dock henne i hasorna hela tiden, bland annat avslöjar han hennes gömställe i scenen som återupprepas i Sherlock. I Moffats version så knäcker Sherlock till slut Adlers lösenord till mobilen, som är baserat på hennes känslor för honom. 3.) I nya Sherlock så är anlitar Adler Jim Moriarty och blir därför endast en bricka i ett mycket större spel som pågår mellan Moriarty och Sherlock (och även Mycroft). Hon blir alltså en "passiv" roll, hon är inte Sherlocks naturliga motpol längre, utan endast en mellanhand.

Slutscenen är ett problem, det kände jag instinktivt när jag såg avsnittet första gången. Det blir en extremt symbolisk scen, närstan för enkel att tolka. Adler, som den femme fatale hon är, ska kuvas. Hon är klädd i svart, helt täckt och har en besegrad min. MEN! Då stiger vår hjälte in och räddar henne, och hennes tacksamhet är svår att inte utläsa. Slutet gott, allting gott. Eller va? Jo, slutscenen är inte fläckfri, den är överflödig till och med. Adlers öde skulle kunnat ha lämnats åt fantasin, man kunde haft ett hopp om att hon klarar sig ute i världen även utan sin säkerhet, sin kameratelefon. Men jag tror inte att Steven Moffat är ute efter att tämja Adler, utan jag tror den här scenen mer handlar om Sherlock (se bara till TV-seriens titel). Det är han som har förändrats, för om han prisade sin rationalitet och sin kalla manliga logik så högt så skulle han inte ens vara där för att rädda henne. Så det är Sherlocks känslor för Adler som styr, tyvärr blir scenen olyckligt kuvande från ett genusperspektiv.

Artiklen från The Guardian tar inte upp något ur de manliga karaktärernas perspektiv. Det är inte fel att fokusera helt på Adler, men jag tycker att det hela är mer komplext än så. Sherlock som karaktär förändras en hel del, han definieras tydligare och hans förhållande till de andra karaktärerna blir mer komplicerat. Hans rationalitet och deduktiva förmågor räcker endast en bit, de är långt ifrån perfekta. Flera gånger räknar han bort Adler och hon får övertaget. Vi får se Sherlock kämpa, han utmanas. Hela hans världsbild förändras av den här kvinnan som och trots att han påstår att känslor är en svaghet, att de endast finns hos förlorare så ger han in för sina egna. Han förlorar och vinner samtidigt något annat.

Kort sagt: Adler ses som svag eftersom hon är känslostyrd, men det är även Sherlock i slutänden. Dock har jag svårt att försvara att Adlers sexualitet måste kuvas, för det är ganska tydligt att det är ett hot mot framför allt män (även om det inledningsvis handlar om kungahuset med en kvinnlig regent). Värt att notera är att Adler inte bara manipulerar män med sin sexualitet, utan även kvinnor. Men om jag skulle sluta kolla på alla TV-serier, filmer och sluta läsa alla böcker som på något sätt förminskar kvinnor så skulle jag sitta hemma sysslolös hela året. Tyvärr. Man får ta det goda med det onda, och Sherlock är en väldigt bra serie och jag är nöjd med det.

A Scandal in Belgravia

 Man slutar aldrig förvånas över hur väl Steven Moffat och Mark Gatiss har lyckats uppdatera de gamla viktorianska Holmesberättelserna. En del ändringar skulle väl få Doyle att rulla i sin grav, som att Irene Adler år 2012 inte är en operastjärna utan en professionell dominatrix. Ja, det får en att lyfta på ögonbrynen. Men hon är fortfarande grym, varken sympatisk eller osympatisk, varken ond eller god.

Själva storyn får nog rojalisterna att höja på ögonbrynen. För den fokuserar på en potentiell skandal i det brittiska kungahuset. Fast det är bara en sidohistoria, fokus ligger nästan helt och hållet på Sherlock och det underliga förhållandet som han får till Irene. Kärlek? Tveksamt. Det är väldigt bra gjort, det är inte ur karaktär alls. Tyvärr får inte John så står plats i det här avsnittet, i alla fall tycker inte jag det. Men det kommer nog.

Jo, jag gillade "A Scandal in Belgravi" skarpt. Så klart. På många sätt är det här avsnittet bättre än de tre från första säsongen. Men det är väldigt annorlunda upplagt, med mindre fokus på mysteriet och mer fokus på att utveckla karaktärerna. Och det är emellanåt hysteriskt roligt. Alla blinkningar till kanon, det fina förhållandet mellan John och Sherlock... Steven Moffat har gjort mycket bra ifrån sig. Nästa vecka är det dags för "The Hounds of Baskerville", en riktig klassiker i nytappning.

*Bildlälla här, här och här

Junkie

Vill injicera Sherlock rakt in i armen. I morgon blir det maraton, alla tre avsnitt på raken. Sedan SÄSONG TVÅ. Om jag dör innan dess så vill jag begravas med DVD:n.