Hans sista bragd

Om man följer mig på Twitter så har det väl inte undgått någon att den nya säsongen av Sherlock är i full gång. Eller ja, tredje och sista avsnittet av tredje säsongen visas i kväll. För så är Sherlock, kort och bitterljuvt. Dock blir väntan mellan säsongerna väldigt långa och man blir ganska desperat när det gäller minsta smula information som man kan lirka ur manusförfattarna och producenterna. Oftast är den långa väntan värd det. Tredje säsongen har hittills varit enormt sevärd, en emotionell bergochdalbana. Tydligen blir tonen mörkare i det sista avsnittet som heter "His Last Vow". Olycksbådande. Dessutom är the big bad den här säsongen ingen annan än utpressarna Charles Augustus Magnussen (Milverton i Holmes-kanon). Han gör ett enormt starkt intryck i den enda novell i originalen som han förekommer i. En rätt vidrig typ som får det han förtjänar där, men frågan är vad Moffat och Gatiss har planerat för honom..?

*Bildkälla

Grundläggande kriminaldrama

Det största problemet med Elementary? Det är helt okej. Vilket jag faktiskt hade gissat mig till redan innan jag såg det. Det var inte så svårt, för med tanke på att piloten fick grönt ljus från TV-bolaget så borde det vara uthärdligt att se på. Men återigen till problemet: Elementary, med Jonny Lee Miller som Sherlock Holmes och Lucy Liu som Joan Watson, är helt okej. Inget mer. Det är en rättfram och okomplicerad kriminalhistoria som man får uppleva i det första avsnittet. Och självklart, det är helt omöjligt att konstant jämföra det med Sherlock. Vilket manusförfattare, producenter och skådespelare i Elementary är mycket medvetna om. För de tar stora svängar kring sådant som kan komma att likna plagiering. Stora.

Om man jämför serien med originalet då? Det finns inte alltför många allusioner till Arthur Conan Doyles viktorianske detektiv. Det skulle då vara karaktärerna, och framför allt deras namn. Joan Watson är en läkare (men ingen krigsveteran med gammal skada), Sherlock Holmes är... Det är lite svårt att sätta fingret på vad Jonny Lee Miller siktar efter. För mig känns han ganska (och jag ogillar ändå att ge folk diagnoser) autistisk. Aspergers kanske, men vilket modernt geni får inte den stämpeln nuförtiden? Sherlocks blick är inte helt där, utan han är fast inne i sitt huvud. Problemet med det är att det gör att jag som tittare har väldigt svårt att få någon känsla för karaktären, just för att han är så frånkopplad verkligheten. Jag är lite tveksam inför JLM:s tolkning, men jag förstår varför han har valt den vägen. En sådan roll som har gjorts så ofantligt många gånger är svår att förnya.

Lucy Liu å sin sida är väldigt intressant att se, för Watson kommer alltid att vara läsarens/tittarens väg in i Holmes värld. En övermänniska behöver ett ankare, någon som gör geniet mänsklig. Och Joan kanske inte helt lyckas med det ännu, för de är ju fortfarande främlingar för varandra. Men Lui är bra, hon är nog den som gör att jag kommer fortsätta att titta. För att locka tittaren att stanna kvar så hintade de lite om både Watsons och Holmes bakgrundshistorier. Jag fann detta ganska ointressant, jag tycker de ska fokusera mer på förhållandet mellan karaktärerna. Det är ju ändå den vänskapen och det bandet som är så fascinerande.

Joan och Sherlock

Okej, för att sumera: storyn är totalt ointressant. De försökte ge den en twist, men brottet blev endast något slags bakgrundsljud i serien. Jag snappade inte ens upp om det fanns några blinkningar till kanon, förutom Gregson i en biroll (HA!). Just det, Holmes har en biodling på taket och skriver en bok om det i sitt huvud. Så det är alltid något. Över det hela taget ett godkänt resultat för Elementary. Men jag har en känsla av att det här kommer att bli en lika halvljummen serie som The Mentalist, med nya fristående brott varje vecka. Släng in Moran för tusan, hon har ju inte Sherlock använt sig av!

*Bildkälla

Boksöndag

 

Läste ut Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor i går. Vilken jäkla snooze fest. Den hade lite potential ett tag men sedan blev det bara en sentimental sörja som utmynnade i... ingenting eftersom det är första boken av tre. Det fanns inte ens ett ordentligt slut, man bara lämnades hängande i luften så att säga. Jag var dessutom totalt ointresserad av huvudpersonernas agerande eller öden. Det fanns däremot lite intressanta bifigurer i form av "chimeras", alltså varelser som består av olika "djuraspekter". Jaja, jag måste väl vada genom lite skit för att hitta guldkorn bland urban fantasy-genren. Hittills har jag försökt undvika vampyrer eftersom de ofta blir ganska enformigt. Någon borde verkligen hitta en ny vinkel på det där.

Nu ska jag istället försöka koncentrera mig på Sherlock Holmes. Har bara några noveller kvar i allra sista boken (The Case-Book of Sherlock Holmes). Min Holmes-utmaning (56 noveller på 52 veckor) gick nästan, men inte riktigt. Själv året är redan över, men jag har väl ungefär 5 noveller kvar. Så nu tar jag det lugnt med dem så länge.

*Bildkälla

It's so overt, it's covert

Holmesutmaning vecka 36: Wisteria Lodge

Om ni har undrat hur det går med min Sherlock Holmes-utmaning (och det har ni säkert gjort) så går det sakta men säkert framåt. Just nu är jag inne på vecka 36 med 37 lästa noveller så jag borde snabba på lite om jag ska hinna alla 56 noveller på 52 veckor. Det var ett tag sedan jag skrev sist, så jag kanske ska nämna några av mina favoriter. "The Final Problem" är en självklar favorit och samma sak gäller för "The Empty House". Sedan gillade jag "Charles Augustus Milverton" väldigt mycket och jag tycker att utpressningsstoryn skulle passa utmärkt i BBC:s nästa säsong av Sherlock. Annars tycker jag mycket om "The Solitart Cyclist", inte minst för att jag har Granadas version så tydligt i huvudet. Och "The Dancing Men", som är väldigt bra och väldigt tragisk.

Eftersom jag läser novellerna i utgivningsordning så blir nästa berättelse "The Adventure of the Cardboard Box".

She's like the weather

Dagen i går: vakna, plocka i hop prylar, åka till pappa, bli livrädd för en padda som krälade in på tomten, ta omväg runt tomten och paddan, äta lunch, kolla på Welcome to Collinwood, kolla på The Private Life of Sherlock Holmes (riktigt bra!), sova i ett par timmar, vakna,  läsa Caitlin Morans How to be a Woman, göra pastasallad, äta, kolla på TV, kolla på Tinker, Tailor, Soldier, Spy, förklara Tinker, Tailor, Soldier, Spy för pappa, väcka pappa när han somnar under slutsekvensen (!!!) av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, sitta vid datorn, sova.

Så i dag känner jag definitivt att jag borde göra någonting vettigt. Ska köpa födelsedagspresent till mamma i alla fall. Borde städa lägenheten också, det är galet dammigt överallt. Och på fönsterbrädet är det pollendammigt. Ugh. Och läsa på lite inför projektarbetet. Det blir nog bra.

*Bildkälla

Like birds to a light-house

Det är tacksamt att vara Sherlock Holmes-beundrare, för det finns en näst intill outsinlig källa med filmer, TV-serier, böcker, spela osv. Det kan man dock inte säga om Sherlock som består av ynka tre avsnitt per säsong. Det är hårt, men det är värt varenda minut.

*Bildkälla

Dear god John Le Carré, what have you done to me?

Det kanske inte är någon hemlighet att jag starkt ogillar deckare. Ja, moderna (svenska) deckare. Ryser lite så fort jag ser någon läsa Marklund, Läckberg, Nesser, Persson... Det här händer även med utländska deckare. Egentligen borde jag väl inte ha den här åsikten eftersom jag inte läser så mycket ur den genren. Har läst en Larsson, Män som hatar kvinnor. Avskydde den. För flera år sedan, i högstadiet eller gymnasiet så läste jag några Katy Reichs, de böcker som senare blev TV-serien Bones. Okej ett tag, men tröttnade snabbt. Så jag har något att basera det på. Tycker ofta att det blir samma sak, samma karaktärer, men med målet att göra brottet så hemskt som möjligt. Eller psykologiskt, typ göra så att skurken har tre personligheter och grava mammakomplex. Vad vet jag? Om man inte kan göra det bra så faller hela storyn.

Därför går jag hellre direkt till källan. Som Sherlock Holmes. Han kanske inte är den första av sitt slag, men han är en av de allra första renodlade deckarna. En av dem som satte tonen för nästa hundra åren av problemtyngda, moraliskt grå, briljanta detektivgestalter. Dessutom har de berättelserna klass, även om de ansågs som lägre sorts littertur på sin tid (ironiskt nog). Så om hundra år kommer det sitta någon och göra sig till om Liza Marklund... Men det måste finnas klass och elegans och framför allt intelligens. Man slänger inte bara ihop en deckare för fan. Man tänker inte bara "åh, det här kan jag tjäna pengar på, jag planerar för en serie på femtielva böcker". Dorothy L. Sayers är intelligent. Och självmedveten. Och feministisk. Pretty awesome, kort sagt.

Vad jag vill komma är att jag inte gillar populärdeckare. Jag gillar klassikerna, från den gyllene eran och tidigare. Sayers, Christie, Doyle... Ibland har jag varit inne och nosat på noirdeckare, men då framför allt i filmformat med Bogart. Den långa sömnen! Det finns en scen i den då ett mord begås som man inte får se men som huvudpersonen hör. Fantastiskt obehagligt. De har också stil, fast en nedsupen och dystopisk stil. Så kommer vi då till mitt nya intresseobjekt, John Le Carré. Han skriver om det kalla kriget och Tinker Tailor Soldier Spy var nog årets bästa läsning. Svår och snårig och helt sjukt underbar. Karaktärerna är välskurna, komplexa och avslöjar inte mycket om sig själva. Mina favoriter är George Smiley och Jim Prideaux. Så efter TTSS ska jag ta tag i de två andra böckerna i trilogin om Karla.

Jepp, tror det är allt för den här gången. 

Holmesutmaning vecka 15: Lägesrapport

Förra veckan blev det ingen Holmesnovell, men det tog jag igen denna vecka och läste tre stycken. Och dessutom är inte veckan över ännu, så vem vet? Kanske blir ytterligare en. "The Yellow Face", "The Stockbroker's Clerk" samt "The Gloria Scott". Den sista var nog mest intressant för den berättelsen återberättar Holmes för Watson och omnämner som sitt första fall. Fallet ägde rum under Holmes universitetstid och han är visserligen inte så aktiv i själva historien, men drar en del slutsatser. Tydligen pågår det någon hätsk diskussion bland Sherlockianer huruvida Holmes studerade vid Oxford eller Cambridge. Vet inte riktigt vad de baserar sina argument på eftersom universitetets namn inte omnämns. Typiskt nördar.

Det blir nog en hel del Holmes i bloggen ett tag framöver. Den första januari har nya Sherlock premiär, så... ja... ni är förvarnade.

Efter regn kommer tö

Det dog lite där va? Tror jag lägger ned min lilla julkalender för i år. Känns så sjukt oinspirerat just nu.

Hade en väldigt fin dag i går. Först var jag på bio och såg Sherlock Holmes: A Game of Shadows. Kanske ska skriva något mer ordentligt om den sen, men jag tycket mycket om den. Fast jag tror att jag någonstans förlorar förmågan att tänka kritiskt och blir så uppslukad i äventyret. Deduktionerna som är så viktiga i Doyles berättelser läggs här åt sidan för att istället bli mer actionorienterat. Mycket explosioner och slow-motion-scener a la Guy Ritchie. Kemin mellan Robert Downey Jr och Jude Law är det starkast lysande elementet i filmen. Fantastisk bra kombo av skådespelare!

Efter bion blev det middag och lättare utgång med basgruppen. Ja, vi spelar inte bas, men det är så grupperna kallas under utbildningen. God mat och väldigt, väldigt roligt sällskap! Vi käkade på Arizona i Vasastan och åkte sedan till Söder för ett par mindre lyckade uteställen. Sedan avvek jag, man kommer till en punkt som nykter då alla andra blir lite osammanhängande. Hann dessutom läsa de sista sidorna i Tinker, Tailor, Soldier, Spy på tunnelbanan också!

Holmesutmaning vecka 13: Making bricks

"Crime is common. Logic is rare."

Förra veckan blev det ingen Holmes, av anledningar som behandlas i andra inlägg här i bloggen. Men i går drog jag på med inte bara en, utan två noveller! "The Copper Beeches" och "Silver Blaze". Satt på tåget och bara drogs in i TCB, otroligt spännande! Osäker på om jag har läst den förut, men jag mindes som tur var ingenting. I fokus finns en familj som i början verkar ganska trevliga men som visar sig vara riktigt hemska. Spänningen är liksom stigande, man får bara en föraning om att saker inte står rätt till. Innehåller dessutom en del intressanta Holmesstudier, speciellt när han är på sitt kinkiga humör. Tänkte mycket på Benedict Cumberbatch och den där scenen i "The Great Game" när Sherlock och John bråkar. Fantastiskt rolig scen men en väldigt uttråkad och lättstött Holmes.

"Silver Blaze" har jag definitivt läst innan, för jag mindes i stora drag vad den handlade om. Helt okej berättelse, men inte en av mina favoriter. Ett mord har begåtts och den misstänka är på fri fot, eller hov. Mest intressant är väl när Holmes jävlas med den stulna hästens ägare, men annars har jag inget större intresse för berättelsen. 

Holmesutmaning vecka 11: Högt uppsatta offer

Förra veckan (vecka 10) blev det ingen Holmesberättelse, för jag orkade helt enkelt inte. Och ändå är det inte så ansträngande att läsa dem, när man väl tar tag i det. Så i går och i dag har jag knipit två stycken, dels "The Noble Bachelor" och även "The Beryl Coronet". Dels en försvunnen kvinna och dels en juvelstöld. Båda berör de övre klasserna av samhället, där Holmes också verkar. Läste i en bok att han ofta agerar som överklassens beskyddare när en skandal är på väg att läcka ut. Men samtidigt så ser han (eller Doyle) knappast upp till dem. För de nobla männen och kvinnorna får ofta en kommentar angående deras beteende (för ofta har även de felat, om än inte i brottslig mening).

Jag gillade verkligen TBC, men tycker det är trist att Watson ofta är så passiv i berättelserna. Han sitter hemma och väntar på att Holmes ska lösa allt. Men å andra sidan skulle det inte vara så spännande om Holmes direkt slängde ur sig lösningen, så däri ligger en av genrens tekniker. Det är rätt intressant att läsa dem rent berättartekniskt eftersom de är så pass tidiga i sin genre. Det finns väl liknande och tidigare utgivna "deckare" eller spänningsromaner, men Doyle gjorde det till något av en konst.

*Bildkälla

Det bor en ande i min kropp

Längtar så fruktansvärt mycket till nästa säsong av Sherlock. Funderar på att se om första säsongen. Igen. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den. Konstigt att man kan basera en hel förälskelse på tre avsnitt, men de är visserligen 90 minuter långa. En fantastisk nytolkning av Holmesmyten är de i alla fall, berättarteknisk påhittiga och mitt i prick när det kommer till val av skådespelare. 

*Bildkälla

Holmesutmaning vecka 8 och 9: Bestialiska brott

Åh hej och hå. Nu går veckorna undan! Det har gått hyfsat bra med Holmesutmaningen också, jag känner mig i alla fall motiverad. Det är riktigt kul att ta sig igenom alla noveller och få någon slags koll på vad man har läst och inte har läst! Och när jag är klar så finns den en klar fördel i att kunna skryta om min Holmesexpertis. Just det...

Vecka 44 (åttonde veckan) läste jag klassikerna "The Speckled Band". Fy vad bra den är! Allt är spännande, upplägg, story och karaktärer. Dr Roylott är den perfekta skurken, trots att det är tydligt att han är boven i dramat redan från början. Och Helen Stoner är mycket intressant, med sitt gråa hår (åh så effektfullt för att förmedla sorg och chock) och tragiska historia. Sedan har man det främmande inslagen, dels de exotiska djuren och dels viskningarna om zigenarna. Hur hänger allting ihop? Och det spräckliga bandet, vad är det egentligen? Nej, det är bara att gratulera Arthur Conan Doyle till en riktig fullträff!

Nionde novellen blev "The Engineer's Thumb" som är ganska brutal men för övrigt rätt så ointressant. Framför allt innehåller den nästan ingen deduktion från Holmes sida. Bovarna kommer dessutom undan, hur otillfredsställande är inte det för en detektivberättelse? Största delen av novellen består av brottsoffrets narrativ, sedan är konklusionen ganska snabbt överstökad. Det enda intressanta jag fann var att den påminde om den där Poenovellen med pendeln. Fast ändå inte. Obehagligt med förlorad lemmar.

*Bildkälla

Måndag hela veckan

Första veckan efter praktiken har varit ganska intensiv. Det tar ett tag innan man kommer i fas med pendlandet och jobbandet igen. Nu läser vi dessutom två kurser parallellt och jag försöker styra upp födelsedagsfirande med allt vad det innebär. Så just nu håller jag hårt i kalendern för om jag tappar bort den så vet jag inte längre vad jag gör. De två veckorna som kommer nu ser ut att bli rätt så intensiva. Så bloggskrivandet lär ju ta stryk av detta.

För att trösta mig själv och lugna eventuella skadade nerver så har jag läst om de två första Mary Russell-böckerna, The Beekeeper's Apprentice och A Monstrous Regiment of Women. En fin och spännande feministtolkning av Sherlock Holmes som jag gillar starkt. Förra gången  jag läste dem så ville jag inte erkänna hur mycket jag tyckte om dem, men det är väl lika bra att vara ärlig. Är så såld på Mary Russell och hennes make. Har annars alltid ansett att Holmes är antingen asexuell eller gay, men Laurie R. King skriver faktiskt honom helt trovärdigt. Men gillar fortfarande inte att Watson är degraderad till Nigel Bruce-status (klumpig, dum men godhjärtad). Rör inte min Watson!

PS. Jag läste faktiskt en Holmesnovell förra veckan, nämligen favoriten "The Speckled Band", men har så klart inte orkat skriva om den. Det blir nog ett kombinerat inlägg med veckans, som jag ännu inte har börjat på. DS.

Holmesutmaning vecka 6 och 7: Dumma gäss

Förra veckans Holmesberättelse var "The Man with the Twisted Lip" och veckans "The Blue Carbuncle". Gillade båda noveller starkt, speciellt TBC som handlar om en ädelsten som blir stulen. Fast den är berättad lite bakvänt, eller rättare sagt är händelseförloppet lite bakvänt eftersom det börjar med att man finner ädelstenen i fråga. Sedan går resten av historien ut på att ta reda på hur den hamnade i en gås. Jovisst, för där låg den. Dessutom utspelar den sig i jultid så man fick lite julkänsla a la Holmes på det sättet.

TMWTTL är också lite felvänd, för där begås ett mord utan att en kropp återfinns. Plus att man berättelsen får en extra orientalisk touch i och med att en del utspelar sig i en opiumhåla. Oh, mystiken! Watson springer på Holmes på just en sådan, men självklart är detektiven inte där för att röka på utan för att spana efter misstänkta. Holmes sänker sig inte till att använda opium, utan kokain och morfin duger fint för honom...

Har försökt hitta artiklar skrivna om Sherlock Holmes och användandet av droger eftersom det är ett rätt intressant tema. Men det verkar vara dåligt med sådant tyvärr, det kanske helt enkelt inte finns så mycket att läsa in där.

*Bildkälla

Holmesutmaning vecka 4 och 5: Fruktansvärda brott

Nej, jag har aldrig påstått att jag har disciplin. Därför kom min Holmesutmaning av sig lite smått förra veckan. Jag började visserligen läsa "The Boscombe Valley Mystery", men kom bara igenom halva och sedan var det helt plötsligt söndag den här veckan. Men nu läste jag precis ut den oavslutade Holmesnovellen och dessutom "The Five Orange Pips". Gillade den senare bäst, mest för att den hade ett sådan passa bisarrt upplägg.

Men för att återgå till TBVM så kan jag bara kort skriva att den var rätt så förutsägbar. Det berodde nog mest på att den lilla grupp av misstänka för mordet var så begränsad. Däremot var bakgrundshistorien (som jag inte tänker gå in på i detalj) och Sherlock Holmes agerande intressant. Här är det lite osäkert om rättvisan segrar och detektiven agerar självständigt jury för den skyldige. Det visar ju återigen att de officiella poliserna inte egentligen har något att säga till om i Doyles värld. Watson skriver inget utvärderande om sin väns agerande, vilket bevisar att han är ganska subjektiv i frågan.

TFOP är som sagt en ganska bisarr historia, där hot meddelas genom fem torkade apelsinkärnor. Det är ett gäng med ursprung i KKK som ligger bakom det hela. Men slutet kan ses som ganska otillfredställande beroende på hur man ser på det. Fast jag gillade den ändå, man får se när Holmes misslyckas och hur det påverkar honom.

Hittade förresten en sida med alla Holmesberättelser, om det är av intresse för någon där ute i världsrymden.

*Bildkälla

Söndagens Holmes

Jeremy Brett är en av mina favoritskådespelare, och då har jag bara sett honom i en roll. Som Sherlock Holmes i Granadas fantastiska serie. Han är så fantastiskt intensiv och det är fascinerande att se alla hans ansiktsuttryck ständigt förändras. Han spelar rollen med allvar och humor, han är den traditionelle Holmes ut i fingerspetsarna. Men man blir lite ledsen av att se honom, för han dog tyvärr alltför tidigt och slet ut sig under inspelningen av serien. 

*Bildkällan

Holmesutmaning vecka 3: Identitetskris

Måste säga att veckans novell, "A Case of Identity" var rätt trist. Jag har inte några starka minnen av att ha läst den förut, men jag måste åtminstone ha någon filmad version av den. Vet inte om det var därför som jag ett par sidor in kunde gissa slutet. Så okej, det behöver ju inte vara äventyr och vilda jakter över London hela tiden. Men det här var ganska mediokert. Mest irriterad blev jag på Watson för att han var så trög. Nu har han ju ett rykte om sig att inte vara så smart, men det här var ju lite pinsamt. Vek var ju även "skurken", den skojaren som inte ens fick något vettigt straff.

Nu tar jag visst novellerna i ordning, men får se om jag börjar hoppa lite sedan. Tänkte satsa på "The Boscombe Valley Mystery" härnäst. De här små inläggen blir ju inte direkt så djuplodande, utan mer en liten notering om vad jag har läst.

Holmesutmaning vecka 2: Rude, and not a ginger

Den här veckan har jag läst "The Red-Headed League", ännu en personlig favorit bland Doyles noveller om Sherlock Holmes och Dr Watson. För det första så är den väldigt lustig, bara idéen med en förening för rödhåriga är ju smått fantastisk. Holmes och Watson har lite roligt på klientens bekostnad också.

Jag undrar om det skulle kunna gå och göra om den här historien i modern tappning, eller om själva premissen endast fungerar i en excentrisk viktoriansk era.

Annars gillar jag det här citatet om Holmes:

"In his singular character the dual nature alternately asserted itself and his extreme exactness and astuteness represented, as I have often thought, the reaction against the poetic and contemplative mood which occasionally predominated in him from extreme langour to devouring energy; and, as I knew well, he was never so truly formidable as when, for days on end, he had been loungning in his armchair amid his improvisations and his black-letter editions."