The Problem of Irene

Disclaimer: Allt jag skriver kommer att låta som ett desperat försvar av en favoritserie. Jag är medveten om det. Jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan vara objektiv. Men samtidigt finns det aspekter som jag tycker är värda att ta upp. Inte för att någon kommer orka läsa dem, men jag kommer åtminstone ha fått formulerat dem ordentligt.


Varning: Spoilers för "A Scandal in Belgravia" och för "A Scandal in Bohemia".

När det handlar om kvinnoroller i fiktion så brukar jag vara ganska snabb på att reagera om det är något som känns fel. Konstigt har jag inte gjort det när det gäller det nya avsnittet av Sherlock. The Guardian publicerade en artikel, "Is Sherlock sexist? Steven Moffat's wanton women", för några dagar sedan. Innan dess hade jag faktiskt inte reflekterat över Irene Adler och hennes roll jämfört med de manliga karaktärerna. Visst, hon är väldigt sexuell, men hon har ju samtidigt makt. Hon överlistar Sherlock flera gånger under avsnittets gång. Så vad är då problemet?

Det här har gjort mig lite illa till mods, även om jag fortfarande älskar "A Scandal in Belgravia" och Steven Moffat. Han har tidigare fått kritik över att han gör kassa kvinnoporträtt, något som jag ärligt talat inte har reagerat på. Är det mig det är fel på, varför kan jag inte se det? Men jag ser visserligen problem med Irene Adler, men jag ser problem med Arthur Conan Doyles kvinnor också, men ibland måste man ta det. Skillnaden är väl att Moffat befinner sig på 2000-talet och inte på 1800-talet. Vad har då hänt med Adler?

1.) Hon är inte längre en operastjärna, utan en dominatrix som har samlat ihop diverse smuts om högt uppsatta män och kvinnor. Original-Adler hade endast ett (vad vi vet om) förhållande med kungen av Böhmen. Det handlar i båda fallen om sexualitet och hotet mot monarkin och den männens makt. 2.) I originalet så är det i slutänden Adler som överlistar Holmes, eller hon kan åtminstone förvinna i väg med sin nya make. Holmes är dock henne i hasorna hela tiden, bland annat avslöjar han hennes gömställe i scenen som återupprepas i Sherlock. I Moffats version så knäcker Sherlock till slut Adlers lösenord till mobilen, som är baserat på hennes känslor för honom. 3.) I nya Sherlock så är anlitar Adler Jim Moriarty och blir därför endast en bricka i ett mycket större spel som pågår mellan Moriarty och Sherlock (och även Mycroft). Hon blir alltså en "passiv" roll, hon är inte Sherlocks naturliga motpol längre, utan endast en mellanhand.

Slutscenen är ett problem, det kände jag instinktivt när jag såg avsnittet första gången. Det blir en extremt symbolisk scen, närstan för enkel att tolka. Adler, som den femme fatale hon är, ska kuvas. Hon är klädd i svart, helt täckt och har en besegrad min. MEN! Då stiger vår hjälte in och räddar henne, och hennes tacksamhet är svår att inte utläsa. Slutet gott, allting gott. Eller va? Jo, slutscenen är inte fläckfri, den är överflödig till och med. Adlers öde skulle kunnat ha lämnats åt fantasin, man kunde haft ett hopp om att hon klarar sig ute i världen även utan sin säkerhet, sin kameratelefon. Men jag tror inte att Steven Moffat är ute efter att tämja Adler, utan jag tror den här scenen mer handlar om Sherlock (se bara till TV-seriens titel). Det är han som har förändrats, för om han prisade sin rationalitet och sin kalla manliga logik så högt så skulle han inte ens vara där för att rädda henne. Så det är Sherlocks känslor för Adler som styr, tyvärr blir scenen olyckligt kuvande från ett genusperspektiv.

Artiklen från The Guardian tar inte upp något ur de manliga karaktärernas perspektiv. Det är inte fel att fokusera helt på Adler, men jag tycker att det hela är mer komplext än så. Sherlock som karaktär förändras en hel del, han definieras tydligare och hans förhållande till de andra karaktärerna blir mer komplicerat. Hans rationalitet och deduktiva förmågor räcker endast en bit, de är långt ifrån perfekta. Flera gånger räknar han bort Adler och hon får övertaget. Vi får se Sherlock kämpa, han utmanas. Hela hans världsbild förändras av den här kvinnan som och trots att han påstår att känslor är en svaghet, att de endast finns hos förlorare så ger han in för sina egna. Han förlorar och vinner samtidigt något annat.

Kort sagt: Adler ses som svag eftersom hon är känslostyrd, men det är även Sherlock i slutänden. Dock har jag svårt att försvara att Adlers sexualitet måste kuvas, för det är ganska tydligt att det är ett hot mot framför allt män (även om det inledningsvis handlar om kungahuset med en kvinnlig regent). Värt att notera är att Adler inte bara manipulerar män med sin sexualitet, utan även kvinnor. Men om jag skulle sluta kolla på alla TV-serier, filmer och sluta läsa alla böcker som på något sätt förminskar kvinnor så skulle jag sitta hemma sysslolös hela året. Tyvärr. Man får ta det goda med det onda, och Sherlock är en väldigt bra serie och jag är nöjd med det.

Prison Break

Har funderat på hur omvännt Prison Break egentligen är. Jag menar om man ser på till exempel litteratur förr i tiden, som deckare, så är allting relativt svart och vitt. Detektiven/polisen är den gode och skurken/mördaren är den onde. Nuförtiden så är det mycket mer komplicerat och mycket mer intressant. Som Prison Break (det finns en poäng här någonstans), där de goda och de vi hejar på är de som sitter i fängelse. De absolut genomruttna är de som har de högsta platserna, de viktigaste yrkena i samhället. Som vice-presidenten, FBI och till och med fängelsevakterna.

Visar inte det på en sjukt stor misstro till polismyndigheten och politikerna i åtminstone USA? Jag menar, man vet inte om det är paranoia eller om det faktiskt stämmer. Kan vi lita på de som styr? Istället blir tjuvar, mördare och intelligenta fängelsekunder hjältarna. Värst är nog T-bag. Alla älskar att hata den karaktären. Mördare, våldtäktsman och pedofil som en av huvudrollerna är rätt magstarkt. Och han får aldrig sitt straff, han krälar vidare som den reptil han är! Det är hemskt när man tänker på det.

Michael är väl lite mer enkelspårig på det sättet. Det enda han har gjort är att "råna" en bank och släppa en massa med brottslingar lösa. Annars är han väldigt moraliskt rak på det sättet. Inte döda. Inte skada någon. Mahone är mer komplex, han dödar utan att tveka men bara för att the Company hotar hans familj. Fast den där snubben han grävde ner i trädgården vet jag inte riktigt...

Det är bara vad jag tycker.