Dear god John Le Carré, what have you done to me?

Det kanske inte är någon hemlighet att jag starkt ogillar deckare. Ja, moderna (svenska) deckare. Ryser lite så fort jag ser någon läsa Marklund, Läckberg, Nesser, Persson... Det här händer även med utländska deckare. Egentligen borde jag väl inte ha den här åsikten eftersom jag inte läser så mycket ur den genren. Har läst en Larsson, Män som hatar kvinnor. Avskydde den. För flera år sedan, i högstadiet eller gymnasiet så läste jag några Katy Reichs, de böcker som senare blev TV-serien Bones. Okej ett tag, men tröttnade snabbt. Så jag har något att basera det på. Tycker ofta att det blir samma sak, samma karaktärer, men med målet att göra brottet så hemskt som möjligt. Eller psykologiskt, typ göra så att skurken har tre personligheter och grava mammakomplex. Vad vet jag? Om man inte kan göra det bra så faller hela storyn.

Därför går jag hellre direkt till källan. Som Sherlock Holmes. Han kanske inte är den första av sitt slag, men han är en av de allra första renodlade deckarna. En av dem som satte tonen för nästa hundra åren av problemtyngda, moraliskt grå, briljanta detektivgestalter. Dessutom har de berättelserna klass, även om de ansågs som lägre sorts littertur på sin tid (ironiskt nog). Så om hundra år kommer det sitta någon och göra sig till om Liza Marklund... Men det måste finnas klass och elegans och framför allt intelligens. Man slänger inte bara ihop en deckare för fan. Man tänker inte bara "åh, det här kan jag tjäna pengar på, jag planerar för en serie på femtielva böcker". Dorothy L. Sayers är intelligent. Och självmedveten. Och feministisk. Pretty awesome, kort sagt.

Vad jag vill komma är att jag inte gillar populärdeckare. Jag gillar klassikerna, från den gyllene eran och tidigare. Sayers, Christie, Doyle... Ibland har jag varit inne och nosat på noirdeckare, men då framför allt i filmformat med Bogart. Den långa sömnen! Det finns en scen i den då ett mord begås som man inte får se men som huvudpersonen hör. Fantastiskt obehagligt. De har också stil, fast en nedsupen och dystopisk stil. Så kommer vi då till mitt nya intresseobjekt, John Le Carré. Han skriver om det kalla kriget och Tinker Tailor Soldier Spy var nog årets bästa läsning. Svår och snårig och helt sjukt underbar. Karaktärerna är välskurna, komplexa och avslöjar inte mycket om sig själva. Mina favoriter är George Smiley och Jim Prideaux. Så efter TTSS ska jag ta tag i de två andra böckerna i trilogin om Karla.

Jepp, tror det är allt för den här gången.