Det finns en bok som jag ser nämnas med jämna mellanrum, en bok som har flutit lite periferin av mitt medvetande ett par år nu. Den boken är
The Lock Artist av Steve Hamilton. Jag ska vara ärlig; mest lockad blev jag av titeln. Handlingen var i princip okänd för mig tills för några dagar sedan då jag tog ett tåg in till stan och letade mig fram bland Stadsbibliotekets hyllor. Det värsta är att det på omslaget och baksidan finns sådana där värdelösa blurbar. "Too good for words", "Hypnotic", "Gutsy, genuine..." Gutsy?! Ta det lugnt nu va.
Hittills har jag läst 67 sidor och den är bra. Men den har potential att bli bättre, vilket just nu driver min läsning. Ibland får jag liksom en vag känsla av att en bok står och väger mellan att vara totalt ointressant och för bra för ord. Det är som att stå och vaja på en kant, åt vilket håll ska man falla?
Storyn är så här: Mike är traumatiserad och kan sedan han var åtta år inte prata. Så samtidigt som han har ett gigantiskt (okänt) trauma att bära på så kan han inte heller kommunicera med omvärlden fullt ut. Men han hittar en hobby, nämligen låsdyrkning. Han blir senare upplärd ordentligt och blir en specialist på lås och på att öppna kassaskåp. När berättelsen börjar sitter Mike i fängelse, så man kan ju ana vart det barkar. Jag misstänker att läsaren blir lurad på något sätt, tänker mig något liknande som i
The Prestige eller i
American Gods. För Mike medger redan i början att han kommer att undanhålla saker till slutet. Vilket som läsare gör att man litar mer på honom, men jag tror att han kan visa sig vara en relativt opålitlig berättare.
Vi får väl se.
