The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

The lines we draw between us

Nu kommer det här att låta konstigt, men jag har aldrig varit så förtjust i kriminalserier. I rätt tappning så är jag tokig i deckare, men det finns ett sådant överflöd att jag blir trött bara av att tänka på det. Framför allt gillar jag perioddeckare, eller vad man ska kalla det, de klassiska urdeckarna eller sådana från guldåldern. Sherlock Holmes, Agatha Christie, viktorianskt, Raymond Chandler... Men moderna kriminalserier, där mycket fokus ligger på det konstiga eller bestialiska brottet, nja. Undviker nog sådant, om inte konceptet är väldigt intressant. The Mentalist var till exempel en serie som verkade lovande vid första anblick men som var en ganska stor besvikelse. Nej, då ska det helst vara brittisk. En av mina favoritserier är ju Life on Mars där en polis från 2000-talet blir påkörd, hamnar i en koma (eller?) och vaknar upp 1973. Kulturkrocken! Fantastiskt fin och rolig serie med riktigt bra skådespelare som har en sådan fantastiskt kemi. Sherlock är ju en deckare i allra högsta grad, men som spelar på väldigt klassiska koncept och karaktärer.

Men i alla falll... The Shadow Line med min favorit Christopher Eccleston. Ville se den enbart på grund av honom, och kände att jag kunde stå ut med en kriminalserie. Och jag hade läst att den hade fått bra mottagande. En miniserie i sex delar med Chiwetel Ejiofor och Stephen Rea bland annat. Har sett två avsnitt och wow, vilken jäkla serie! Den är så galet stämningsfull, den är nästan kvävande. Mörk och hemsk egentligen, men inte ångestframkallande. Och musiken är dessutom fantastisk, används inte överdrivet mycket utan bara när det behövs. Sedan talar karaktärerna väldigt pompöst, ibland håller de långa tal och det borde vara löjligt men det fungerar. Väldigt fascinerande karaktärer, det finns inga onda och goda trots att man följer händelseutvecklingen från båda sidor lagen.

Mycket mycket sevärt!

*Bildkälla

Nine

Dagens hunk, Christopher Eccleston.

Lennon Naked

Jag såg inte klart The Devil's Whore i går, men istället råkade jag slå på Lennon Naked som jag har på datorn. Den koncentrerar sig på Lennons liv under sista tiden med The Beatles och fram tills att han flyttar till New York. Är helt nykär i Christopher Eccleston! Han är smått fantastisk och såg dessutom så jäkla bra ut i alla 70-talskläder! Det var ett väldigt kärt återseende, jag har nog ignorerat honom alldeles för länge egentligen.

Kul också att Andrew Scott (Jim Moriarty från Sherlock) spelade Paul McCartney, han har så härligt släpig röst!

*Source

Now you see him, now you don't

I dag har jag för en gångs skull fått mycket gjort, trots att jag vaknade sent. Dammsög övervåningen, handlade, lämnade böcker på Läkarmissionen, såg en skitdålig film (inte ens Roth kunde rädda den), lagade nästan mat (pappa gjorde klart det). Känns ganska bra. Hann inte läsa något tyvärr. Ska försöka göra det i morgon, måste ta tag i The English Patient.

Vi fick ingen kulturdel med DN i morse, känns väldigt suspekt. Var tog den vägen egentligen? Mycket irriterande eftersom det är den enda delen av tidningen som jag läser (typ).

Nä, nu ska jag nog se lite Heroes. På måndag kommer Claude tillbaka!!! OMG, jag kommer typ gråta glädjetårar. 42 AVSNITT har han varit borta. Heeelt sjukt. Dumma Chris som har så himla "fullspäckat schema". Men jag älskar honom ändå.