The poor James Gatz

Hej, nu har jag äntligen sett Baz Luhrmans The Great Gatsby! Med tanke på vad jag har hört och läst om den filmen så hade jag ganska låga förväntningar. Men den var faktiskt okej, jag gillade den till och med. Fast jag är lite osäker på om den är en bra film. Det jag framför allt gillade med den var överdådet, i miljöerna och kostymerna men även i karaktärerna själva. Den är inte direkt trogen boken, som är mycket mer subtil i sin symbolik och berättande. Filmen skriker det mesta rakt ut. Det är lite synd för det innebär i slutänden att filmskaparen underskattar tittaren. Jag hade hellre velat ha en film som inte sa allt, som kanske höll tillbaka lite men som gav lite mer på andra sätt.

Skådespeleriet är bra. Ingenting överraskande, men mycket kompetent. Leonardo DiCaprio är bra som Gatsby, fast jag hade hellre sett honom som lite mer återhållsam och lite mindre klantig clown som är kär. Vi fattar, hans kärlek är en idiotisk dröm, en illusion som aldrig kommer att återfinnas i verkligheten. Han är kär i Daisy, en ganska vanlig (om än vacker) kvinna som är rätt... tom. Carey Mulligan gör rollen bra, hon har kommit långt sedan hon var med i det där fantastiska avsnittet av Doctor Who för flera år sedan. Tobey Maguire är charmig och intetsägande, precis som jag minns berättaren i boken. Inside and outside.

Allt överdåd, alla rikedom är ihålig och innehållslös. Det finns inget värde i det och det är samma sak med Gatsbys och Daisys kärlek. Det är en dröm om någonting som aldrig kan uppnås, byggt på någonting ruttet. Det är det som gör filmen bra och det är det som gör boken fantastisk. När den amerikanska drömmen spricker så uppenbarar sig hur ekande tom den egentligen var.

Ett överraskande inslag i filmen var musiken. Det blandades in mycket modernt och det fungerade faktiskt väldigt bra. Bland annat så är min favorit Florence + The Machine med!

*Bildkälla

The valley of ashes

Ok, jag boktipsar inte så ofta. I alla fall inte rakt ut. Men när jag läste The Great Gatsby för några veckor sedan så gillade jag den verkligen. Nu efter litteraturseminariet så jag älskar jag den. Språket är flytande och obesvärat, berättelsen är tragisk och fantastisk. Jag känner att jag måste läsa om den så fort som möjligt. Fast jag är osäker på om jag verkligen tyckte den var så bra eller om jag bara har drömt fram en bild av den. Vilket är ironiskt eftersom Gatsby själv har illusioner om sin älskade Daisy, men hon är inte den hon en gång var.

Hur som helst, en fantastisk bok som börjar med "In my younger and more vulnerable years my father gave me some advice that I've been turning over in my mind ever since." Och ja, det är precis den boken som Andy Kauffman (Jim Carrey) läser högt i Man on the Moon.