The Grand Budapest Hotel

(Inlägg som jag började skriva för ungefär två veckor sedan, då jag precis hade sett filmen)

Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är en nostalgisk dröm, men förvånansvärt också ganska politisk. Anderson är ju annars mest intresserad av familjerelationer än samhällsproblem. Men i den här nya filmen utgör andra världskrigets utbrott bakgrund för den huvudsakliga berättelsen. Och kriget och det rådande klimatet påverkar de liv som de excentriska karaktärerna lever. Filmen är också väldigt rolig och ganska hemsk, fast på ett roligt sätt. Ibland får man nästan dåligt samvete när man skrattar. Den är samtidigt väldigt driven, det händer mycket inom loppet av en timme och 39 minuter. Man blir nästan lite andfådd.

Jag vet att många har problem med Wes Andersons filmer. De tycker att han bara handlar om yta, att han upprepar sig, att filmerna är substanslösa. Själv har jag aldrig sett det där och jag ser hellre tio repetitiva Wes Anderson-filmer än tio repetitiva filmer i modern Hollywood-stil. Anderson har ett extremt tydligt uttryck, man kanske skulle kunna kalla honom för en auteur. Jag är osäker på om jag använder den termen korrekt, men han har ett väldigt tydligt kreativt uttryck. Och man fastnar lätt i hans dockhus-estetik, det är väldigt fascinerande och medryckande. Man kan tycka att berättelsens personer kommer i andra hand, men de är samtidigt väldigt tilldragande. De är ofta ganska osympatiska, men man hejar på dem ändå.

De kvinnliga karaktärerna är inte mycket att tala om. Vi har förstås fina och modiga Agatha, men hon försvinner ganska lätt i havet av knäppa manliga personligheter. Som vanligt önskar jag mig knäppa kvinnliga personligheter. Häromdagen satt jag och dagdrömde om en Wes Anderson-film med enbart kvinnliga roller. Det skulle vara okej med någon man här och där (ungefär i samma grad som kvinnor förekommer i hans filmer), men i huvudsak endast excentriska brudar som gör livet intressant och allmänt svårt för omgivningen. Tack?

*Bildkälla

Only Lovers Left Alive

Förra fredagen var det som bekant Alla hjärtans dag och det kunde man knappast undvika om man var i livet vid den tidpunkten. Denna så kallade högtidsdag sammanföll även med biopremiären av Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollen. Det här är en vampyrfilm, men ingen vampyrfilm som jag har sett tidigare. För det första så är det Jarmusch, vilket borde vara en kvalitetsstämpel. Det är väldigt fint filmad och har ett fantastiskt långsamt och makligt tempo. Ingen stress, ingen panik över att exponera alla vampyregenskaper på så kort tid som möjligt. Framför allt är Only Lovers Left Alive en otroligt vacker kärlekshistoria mellan de här två vampyrerna, Eve och Adam, som har varit gifta i hundratals år. De är fortfarande enormt kära i varandra och kemin mellan dem gör hela filmen. Eve är den mer levande av dem, en optimist som har en ganska jobbig och bråkig lillasyster som heter Ava. Adam är däremot något deppigare och beter sig ofta som en sur tonåring.

Only Lovers Left Alive bjuder på en hel del överraskningar, bland annat humorn som dyker upp hela tiden. Hela verkligheten måste vara så absurd om man har levt så pass länge som Eve och Adam har gjort. Och den är också samhällskritisk då de två vampyrerna ofta kommenterar på mänskligheten och dess tillkortakommanden. Det är fantastiskt att segla genom det övergivna och melankoliska Detroit i Adams gamla bil. Trots förfallet så är det för Adam paradiset på jorden, där han nästan får vara i fred och skapa sin musik och pilla med sina mekaniska prylar. Eve är mer utåtriktad, hon drömmer längre och är den som tar tag i saker. Skådespelarinsatserna är magiska, Swinton och Hiddleston är som gjorde för de här rollerna. De är så trygga i sig själva och det gör att deras karaktärers ålder blir trovärdigt.

Problemet med den här filmen är att SF inte alls visar den så mycket som de borde.

*Bildkälla

Coriolanus

I torsdags hade jag tagit ut en semesterdag endast för att kunna gå och se William Shakespeares pjäs Coriolanus live på bio. På Bio Rio vid Hornstull kör de en del pjäser och operor livesänt från andra delar av världen. Coriolanus sändes live från London och hade en av mina absoluta favoritskådespelare i huvudrollen, nämligen Tom Hiddleston. Den här pjäsen har jag faktiskt aldrig hört talas om, trots att jag har läst litteraturvetenskap. Tydligen är det en av Shakespeares senare pjäser och en del i en "trilogi" som utspelar sig i romarriket. Hiddleston var egentligen min största motivation till att gå och se den och jag var rätt orolig i början att det skulle bli segt. Engelskan blir något svårare i och med att det är Shakespeare, men det fungerade faktiskt oerhört bra. Det som alltid förvånar mig med Shakespeare är hur rolig han är! Nu gör säkert skådespelarnas insatser väldigt mycket för komisk effekt, men ändå... Kul snubbe.

Och ja, det är en tragedi så man kan ju inte förvänta sig för många glada miner. Alla skådespelare i pjäsen var enormt duktiga, speciellt Tom Hiddleston. Han är ju en enorm passion för just William Shakespeare och det märks. Han lägger ned så mycket av sin själv i rollen och det gör väldigt mycket för att förhöja pjäsen. Sedan var det intressant att den spelades på en väldigt liten och enkel scen, i en gammal lokal där man förr brukade förvara bananer. Men jag tror att man uppskattade skådespelarna mer på det sättet, för scenen var väldigt avskalade och de fick ta mer plats. Verkligen lysande pjäs, var så grymt imponerad. Och det är så kul att ha varit en del av live-upplevelsen, för det är en sändning som ses av tiotusentals människor världen runt.

*Bildkälla

We're up all night to get Loki

Hot stuff och meh stuff.

Det kanske kan vara en bra idé att skriva lite om filmen jag såg också, nämligen Thor: The Dark World. Den första Thor-filmen var inte direkt någon höjdare och därför var mina förväntningar rätt låga på uppföljaren. Men till min stora överraskning så var den riktigt bra! Kul, fartfylld och underhållande med en del fina ögonblick också. De flesta skådespelare från ettan är tillbaka, och hjälp vilka fantastiska skådisar! Chris Hemsworth som Thor är kompetent om än ganska ointressant (men det kanske mest har att göra med själva rollfiguren). Och Tom Hiddleston! Ugh, denna man... Han släpper de flesta spärrar för Loki, som är lika emo och instabil som i ettan och The Avengers. Mycket sevärt! Sedan har vi förstås Natalie Portman, Kat Dennings, Anthony Hopkins, Idris Elba (wow) och Rene Russo. Plus nykomlingen, och min älskling, Christopher Eccleston som onda svartalven Malekith. Han syntes knappt bakom sminket men han tillför ändå ett väldigt aggressivt och uttrycksfullt minspel till rollen. Och hans öron har aldrig blivit så fint framhävda som i denna film!

Kort sagt en riktig höjdare, även om jag är lite osäker på vad Thor och de andra kämpade emot. De vill ju stoppa Malekith, men det är lite vagt vad denna skurk faktiskt ska göra när han får den där mystiska energin som han är ute efter. Jaja, man går inte direkt och ser en sådan här film för själva storyn, man går för att bli underhållen och charmad av Loki. För ja, Loki är och kommer alltid vara mycket mer intressant än Thor och någon annan superhjälte. Man måste ge sina karaktärer mörker och svagheter för att göra dem någorlunda intressanta. Sedan måste jag ge lite kudos till Kat Dennings som spelar praktikanten Darcy, Jane Fosters vän. Hon är så fantastiskt rolig och har en enorm talang för komedi. Jag tror en tredjedel av filmens roligaste ögonblick var hennes förtjänst.

Sammanfattningsvis var Thor: The Dark World en rolig och spännande film som absolut tål att ses igen, om inte annat i bättre biosällskap.

Chris Eccleston som Malekith. Ah, could have been worse.
But look at the ears!

*Bildkällor här och här

The poor James Gatz

Hej, nu har jag äntligen sett Baz Luhrmans The Great Gatsby! Med tanke på vad jag har hört och läst om den filmen så hade jag ganska låga förväntningar. Men den var faktiskt okej, jag gillade den till och med. Fast jag är lite osäker på om den är en bra film. Det jag framför allt gillade med den var överdådet, i miljöerna och kostymerna men även i karaktärerna själva. Den är inte direkt trogen boken, som är mycket mer subtil i sin symbolik och berättande. Filmen skriker det mesta rakt ut. Det är lite synd för det innebär i slutänden att filmskaparen underskattar tittaren. Jag hade hellre velat ha en film som inte sa allt, som kanske höll tillbaka lite men som gav lite mer på andra sätt.

Skådespeleriet är bra. Ingenting överraskande, men mycket kompetent. Leonardo DiCaprio är bra som Gatsby, fast jag hade hellre sett honom som lite mer återhållsam och lite mindre klantig clown som är kär. Vi fattar, hans kärlek är en idiotisk dröm, en illusion som aldrig kommer att återfinnas i verkligheten. Han är kär i Daisy, en ganska vanlig (om än vacker) kvinna som är rätt... tom. Carey Mulligan gör rollen bra, hon har kommit långt sedan hon var med i det där fantastiska avsnittet av Doctor Who för flera år sedan. Tobey Maguire är charmig och intetsägande, precis som jag minns berättaren i boken. Inside and outside.

Allt överdåd, alla rikedom är ihålig och innehållslös. Det finns inget värde i det och det är samma sak med Gatsbys och Daisys kärlek. Det är en dröm om någonting som aldrig kan uppnås, byggt på någonting ruttet. Det är det som gör filmen bra och det är det som gör boken fantastisk. När den amerikanska drömmen spricker så uppenbarar sig hur ekande tom den egentligen var.

Ett överraskande inslag i filmen var musiken. Det blandades in mycket modernt och det fungerade faktiskt väldigt bra. Bland annat så är min favorit Florence + The Machine med!

*Bildkälla

I am Iron Man (3)

Äntligen dags för lite kvalitetsfilm på bio! Det var ett tag sedan. Senast såg jag och Jenny den förjäkliga filmen Oz: The Great and the Poweful som trots TRE kvinnliga huvudroller missade stort på Bechdeltestet. Inte för att jag tror att Iron Man 3 klarade sig så mycket bättre i och för sig. Tony Stark är i alla fall tillbaka och filmen äger till största del rum efter händelserna i The Avengers. Yay, posttraumatisk stress! Plågad huvudperson! Komplicerade relationer! Tony är inte den lättsamma partyprissen han en gång var, han är istället lätt besatt av ny modeller av sin rustning/dräkt. Han relation med Pepper Potts är ostadig, men hela den grejen känns trots allt rätt stabil. In på scen träder en ny skurk, en terrorist med ett uppdrag: att sabba för USA (man kan inte direkt anklaga filmen för att vara originell).

Oh, jag gillade den här filmen starkt. Inte så mycket för skurkarna och handlingen kanske, mer för tempot och karaktärerna. Jag gillade att se Iron Man kämpa för att hålla sig flytande, både psykiskt och som hjälte. Filmen var snyggt upplagt, den hade fart och skämt. Massor av häftiga scener. 3D:n var faktiskt inte lika irriterande som den brukar vara (jämfört med The Avengers var den rena drömmen).

Framför allt... FUCK YEAH PEPPER POTTS. Äntligen av med de där vita dräkterna och på med en DRÄKT. Man vet ju att hon är en tuff kaka, men det är lite svårt att visa det i höga klackar och med ett gigantiskt företag att sköta. Okej, hennes karaktär är långt ifrån perfekt, men det är i alla fall lite bättre? Typ?    De använder henne som bete, som Tonys svaga punkt, men det vägs upp av att hon är rätt badass emellanåt.

Kort sagt: en toppenfilm att se på bio, får se hur den håller på DVD. Det som får Iron Man att stå ut lite från övriga superhjältefilmer är humorn, den är väldigt rapp och självironisk. Robert Downey Jr äger rollen, känns som att hela huset skulle falla om det inte var för honom.

*Bildkälla

It's always darkest before the dawn

I går var det äntligen dags att se The Dark Knight Rises med Jenny och Johanna! Blev lite förskräckt när jag upptäckte att filmen var 2 timmar och 45 minuter lång. Men det märktes knappt eftersom Nolan har snickrat ihop en väldigt spännande och minst sagt intensiv film. Helt klart en värdig avslutning på Batman-trilogin. En del saker var så klart inte helt logiska, men jag är villig att ha överseende med detta eftersom de har lyckats fantastiskt bra med den intrikata handlingen. Mörkret i Gotham är hela tiden högst påtagligt och karaktärerna är kompromisslösa. Speciellt bra tyckte jag att Anne Hathaways Selena Kyle var. Hon kändes trovärdig med sin lätt apatiska inställning till saker och ting. En annan karaktär som var intressant men som man fick se alldeles för lite av var Joseph Gordon-Levitts Blake (inget förnamn där, väldigt suggestivt). Christian Bale är vid det här laget väl invand i sin roll och han gör den väldigt bra. Sammanfattningsvis en riktig toppenfilm men fenomenala skådespelare. Christopher Nolan kan verkligen konsten att långsamt bygga upp spänningen tills den blir nästan outhärdlig. 

*Bildkälla

Tankar om The Avengers

Så... Jag var inne i stan i går och såg The Avengers. Femte gången. Det är nästan så att jag skäms lite. Nästan. Men det är en bra film och jag skulle kunna se den igen. Fast jag tror att det räcker just nu, i alla fall tills den har kommit ut på DVD. Problemet är inte att jag har tröttnat på själva filmen, utan jag har tröttnat på att gå på bio med andra människor. Det är fan förjävligt hur folk ska prata, springa in och ut, hålla på med telefoner, prassla med påsar och bete sig. BLIR FAN SKOGSTOKIG. Respektlöst!

Hur som helst, såg den i 3D eftersom den bara går i gammal hederlig 2D en gång om dagen och då i Kista. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, 3D gör ingenting för att förhöja upplevelsen. Det är så jäkla överflödigt. Dessutom hatar jag att ha på mig de där glasögonen, det kliar på näsan och jag ser hela tiden glasögonens ramar i ögonvrån. Hoppas att det är en trend som förvinner snart.

Blir The Avengers bättre eller sämre efter att man har sett den fem gånger? Ärligt talat så har jag ingen aning eftersom jag har tappat all förmåga att se objektivt på filmen. Det är rätt skönt faktiskt. Man behöver inte överanalysera och kritiskt bedöma allting man ser och läser. Ibland kan man bara slukas av det. Det som jag funderade lite på var superhjältars krafter och hur de aldrig är over the top. Trots att mycket är overkligt så är det ändå... mer realistiskt än många krafter och förmågor som förekommer i Marvels universum.

Det känns därför inte så troligt att en karaktär som Scarlet Witch dyker upp i eventuella uppföljare. För hennes krafter... jag förstår dem inte riktigt, men de har något med sannolikhet att göra och hon har tendens att böja verkligheten. Typ skapa helt nya universum där händelser har skett annorlunda och därför påverkat framtiden. Inte direkt lätt att översätta till lättuggad storfilm.

[Inlägg publicerat flera dagar efter att det skrevs]

Vi måste tala om David

(Spoilers så klart, vad trodde ni?)

Äntligen så masade jag mig i väg till biografen för att se Prometheus, årets sci-fi-rulle. Eller? Den har varit så GALET hypad sedan trailern kom. Och trailern var verkligen magnifik, med sitt fantastiska ljud och underbara känsla av ren panik. Frågan var, kan filmen leverera? Tyvärr kan den inte det, men jag borde ju veta bättre. Jag har aldrig varit förtjust i Ridley Scott, jag har alltid betraktat hans storfilmer med skepticism. De är ofta fina biofilmer, helt okej bioupplevelser, men aldrig någonting jag vill återvända till eller fundera så mycket över. Prometheus är ambitiös, vissa scener är väldigt vackra. Men det är precis som jag skrev om Snow White and the Huntsman, mycket yta men ingen känsla.

Det konstiga är att den karaktär jag får mest kontakt med (eller vad man nu ska kalla det), är androiden David. Han är inte mänsklig, någonting som alla påpekar hela tiden. Men när David säger att hans favoritfilm är Lawrence of Arabia så blir jag övertygad om att han inte är helt innehållslös. Och det är lite farligt när den mest sympatiske karaktären är den som inte har någon själ eller mänsklighet. Vad säger det om hur de andra rollerna är skrivna och levererade? Noomi Rapace är okej, hon lyckas hålla i stora delar av filmen själv. Men jag vet inte, tycker just den rollen var lite trist. Charlize Theron är kul, hon är ett riktigt bad ass. Någonting som filmen behöver. De manliga rollerna (bortsett från David) är totalt ointressanta. Så det är väl något som Scott lyckas delvis med, att lyfta fram kvinnliga karaktärer.

Och herregud, vilken katastrof till roll som Guy Pearce hade. Sminkad till oigenkännlighet som gammal gubbe. Men en man i mycket smink (prosthetics, eller vad man nu ska kalla det på svenska) är endast en man med mycket smink. Jag ser ingenting annat och börjar genast fundera på vad filmskaparen döljer. Använd en gammal skådespelare istället, ålder är oerhört svårt att sminka sig till.

Så klart så är utomjordingarna inte snälla. Det finns flera olika typer tydligen. Vi har de vita jättarna, de slemmiga ormarna, den vita slemmiga bläckfisken och den svarta alienprylen. Stor ew-varning på dem allihop. Jag förstår inte riktigt hur de alla hör ihop, men det kanske inte är meningen att man ska göra heller. Man får inte så mycket vettiga svar av filmen, men jag är egentligen ganska ointresserad av detta. Om de hade lagt upp det annorlunda, så att det hade blivit något mer än att springa i korridorerna och operera ut bäbisbläckfiskar ur magen så... Det finns väl någon slags diskussion om skapare/skapad. Gillade parallellen som de drar mellan teamets sökande efter svar och Davids skapelse. Dr Holloway vill veta vem ingenjörerna till mänskligheten var, men viftar endast bort Davids existens som något som människor gjorde för att de kunde. Tyvärr försvinner det här i allt äckel och springande. Ridley Scott ställer frågor, men ingen är egentligen intresserad av svaren.

*Bildkälla

Det var en gång...

...en idé som Hollywood inte tycktes kunna släppa. Alla dessa filmer och TV-serier som handlar om olika sagogestalter är ganska kvävande nuförtiden. Senast ut är alltså Snow White and the Huntsman som är någon slags "nytappning" på sagan om Snövit och den onda drottningen. Snow White spelas av Bella Swan/Kristen Stewart, kvinnan med endast ett ansiktsuttryck (okej, nej, hon hade ett till och jag blev förvånad över detta faktum). Hur hon leder storfilmer är bortom min fattningsförmåga. Men nog om det! Själva filmen är oerhört vacker, rent visuellt är den väldigt givande att se på. De har lagt ned mycket krut på att göra miljöerna och effekterna och kameravinklingarna snygga, så det ska de ha cred för. Men... Problemet är att filmen nästan bara blir yta, den blir nästan bara de där snygga filmningarna och hisnande vyerna. Manuset är rent ut sagt bedrövligt och dialogen näst intill icke-existerande. Själva berättelsen är rättfram och linjär, utan några som helst överraskningar. Och där faller det för mig, det fungerar liksom inte att bara göra en film med snyggt foto. Det måste finnas karaktärer och intressanta öden.

Snow White själv får symbolisera oskuldsfullheten, det rena och det helande. Livet typ. Ravena, den onda drottningen, är hennes motbild. Besudlad av män, bitter och besatt av ungdom. Döden typ. Snow White ger liv, Ravena tar det. Väldigt effektivt sätt att lägga upp en film på. Den onda drottningen är filmens behållning rent skådespelarmässigt. Charlize Theron dominerar totalt, vilket inte är så konstigt. Hennes karaktär har en bakgrund, ett djup och en förklaring. Snow White är bara god, hon är platt. Ravena är mänsklig, om än jävligt jävligt obehaglig. Sedan har vi förstås männen, som måste rädda Snow White jämt och ständigt (hon som ska rädda alla kan knappt rädda sig själv). The Huntsman är bra, mycket bra. Han har också lite mer djup, trots att han är en vandrande klyscha (död fru, fyllo, får chansen till frälsning genom Snow White). Det intressanta här är att han typ är kärleksintresset i filmen, fast ändå inte. De kunde lätt ha gjort det till en kärlekssaga, men de valde den svåra vägen. Så applåder för det, om inte annat. Chris Hemsworth är rätt frän med sin bad boy-attityd och sin himmelska dialekt (skottsk?). Men, jag är ganska lättköpt på den fronten.

Så nej, det här var ingen hit för mig. De borde ha lagt ned mer tid på huvudpersonen, det blir aldrig trovärdigt med en karaktär som är vit som snö.

*Bildkälla

The Avengers

Det kanske är dags att skriva något ordentligt om (för mig) årets film (och det är bara juni än!). Nu har jag sett The Avengers tre gånger och det behövs verkligen för att kunna uppfatta allt roligt som finns i filmen. Så kanske det är med många filmer, men Avengers känns mer värd det på något sätt. Okej, det är action och det är det hela filmen bygger på. Men det är en av de bästa "superhjältefilmerna" som finns (men vi måste komma på något bättre namn åt dem). Visst, den är väldigt annorlunda mot till exempel Nolans Batman-filmer som verkligen lägger tyngd på det mörka och det skitiga. The Avengers är ljus och glädje, det är om äventyret och om karaktärerna. Joss Whedon håller ihop de skilda hjältarna och skurkarna väldigt bra, det kan inte vara lätt att jonglera en hel hög med superegon på det sättet. Men det fungerar så himla bra! Jag har i och för sig lite förkännedom, men jag har inte läst serien eller någon av de individuella karaktärernas serier.

Robert Downey Jr är en självklar mittpunkt i det hela, han får precis som sin karaktär allting att rotera kring honom själv. Men det finns ändå en bra balans, de andra får ta plats och varje skådespelare är perfekt för sin roll. Ta bara Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk. Bästa Hulken jag har sett. Eric Bana gillade jag nog aldrig, Edward Norton var okje, men Ruffalo... fantastiskt nervös, melankolisk och intelligent rolltolkning. Scarlett Johanson var jag rädd att jag skulle störa mig på, men hon är grym. Önskar att de hade kunnat peta in mer kvinnliga karaktärer. Just nu är det bara Black Widow och Maria Hill (fast Hill är tyvärr inte mycket att hänga i granen). Gwyneth Paltrow är ju med på ett hörn, men vem bryr sig egentligen om henne?

Nu ska vi se... Känns som att jag har glömt att nämna något essentiellt element i en sådan här story... Just det, the big bad, eller skurken! Fantastiska, fantastiska Tom Hiddleston som gör en roll som man ogillar, känner lite sympati för och som man verkligen, verkligen önskar kunde bli god eftersom han är så jäkla cool! Varför är det alltid the bad guys som har den största dragningskraften? Man (läs: jag) får dåligt samvete när de jämför Loki med Hitler, så man (läs: jag) försöker genast komma på ursäkter för honom. Dessa skall inte tas upp här, men jag hoppas vi får någon slags försoning på den fronten i Thor 2. Men karaktärer blir oftast mer intressanta om de har mörka sidor. Iron Man är inte helt utan skuld, och samma gäller för Black Widow. Det gör dem mer mänskliga, det går liksom inte att relatera till någon som aldrig gör misstag eller aldrig felar på något sätt.

Okej, för att sammanfatta: det jag älskar (och då menar jag är vrålkär i) med The Avengers är 1.) karaktärerna, 2.) skämten (RDJ kan leverera och han är i gott sällskap), manuset är extremt roligt och 3.) actionsekvenserna, som jag annars brukar finna rätt så trist. Toppbetyg från mig med andra ord!

*Bildkälla

The Circus has left town

Oh. Det blev spontanbio i dag. Klockan halv ett satt jag vid datorn och surade över uppsatsen då jag plötsligt kom på att Sergel visar Tinker Tailor klockan två. Ja, hur kan jag kunna de tiderna utantill? Hade förstås kollat upp de redan förra veckan men något besök hade inte blivit av. Men nu så! De kör bara två visningar per dag nu så jag antar att filmen slutar gå snart. Och DVD:n kommer ju ut i maj, så såg det som min sista chans att se den på bio.

Har jag sagt hur bra den är? Den är så jävla bra. Upptäckte dessutom att ugglan som Jim slår ihjäl sitter uppstoppad på vägen i en senare scen. Annars satt jag och tänkte mycket på hur de ofta filmar Smiley bakifrån och att han då vänder lite på huvudet så att man se örat och lite av glasögonen. Väldigt snyggt. Smiley känns annars ganska ogenomtränglig, han är flyter liksom ovanpå allt annat och han reagerar aldrig speciellt starkt. Det är det som gör karaktären Ann så briljant, trots hennes totala brist på närvaro (hennes ansikte får man förresten heller aldrig se helt). Hon är en sådan stark, svag punkt i Smileys liv så när hon väl är med så brakar hans fasad samman.

Blir helt yr av möjligheterna till en riktig filmvetenskaplig (eller litteraturvetenskaplig) analys. Undrar om det har gjorts...

*Bildkälla

Meningen med livet

Det har varit fullt upp i helgen, som är över nu så jag vet inte riktigt vilket grammatiskt tempus jag ska hålla mig i. Hur som helst så träffade jag Petra i fredags och vi käkade och kollade på The Descendents på bio. Gillade den filmen mycket faktiskt, trots att jag har svårt för George Clooney. Det var ett drama om döden, vilket kanske inte kändes så jättelockande men den är så där fint bitterljuvt på något sätt. Humor i allt elände. Med bra skådespelare och bra manus! Det blev ännu ett biobesök på lördagen, då The Hunger Games med Jenny och Johanna. Jag måste säga, jag var avigt inställd redan från början och jag är fortfarande lite skeptisk. Den var helt okej, spännande och så men det är något som inte riktigt fungerar för mig. Kanske att den handlar lite för mycket om själva spänningen med Hungerspelen (som den spelar mycket på) och samtidigt ska vara kritiskt mot ett samhälle som glorifierar våld...? Så vi ska sitta och applådera att folk dör fast vi samtidigt tycker att de som gör de i filmen är onda? Men det är trots allt en ungdomsfilm, man kan väl inte får Orwell antar jag väl. Måste finnas någon lockelse som inte är politisk eller intellektuell.

Hur som helst! Söndagen bjöd på våfflor i massor hemma hos Linda. Så otroligt gott, med grädde och bär och sylt. Nam nam. Och i går hade pappa köpt ett våffeljärn till mig! Har tidigare gråtit bittra tårar över att jag inte har något. Det bästa skulle vara att ha ett begagnat, men det är inte direkt så lockande att köpa ett second-hand...

I går och i dag har jag arbetat. Plus att jag fick ett nytt jobb i dag. Är jag dum i huvudet eller är jag? Får se om jag klarar av det. Tur att det snart är påsk med diverse helgdagar så man får lite ledig tid att plugga på!

I krig och kärlek

I går var jag, Jenny och Johanna på bio och såg Steven Spielbergs War Horse. Det ska sägas att ingenting förvånar mig längre med Spielbergs och hans melodramatiska och klyschiga filmer. Jag gillar verkligen Solens rike, men de andra står jag knappt ut med. Det är så synd, för när man ändå har någon slags talang för filmberättande och dessutom har en gigantisk budget så borde det ju åtminstone bli lite bra. Men det fanns en del saker jag gillade trots allt. Dels att man följde hästarna istället för människorna, de blev då historiens huvudpersoner. Bra grej. Öh. Vissa av skådespelarna var bra, som Tom Hindleston som tyvärr dog efter tio minuter. Den scenen var för övrigt väldigt fin, anfallet av tyskarnas läger som slutade i katastrof. Även Benedict Cumberbatch i mustasch var trevlig att vila ögonen på.

Tror det fragmentariska berättandet både var filmens styrka och svaghet. Det var ett intressant grepp men genomfördes inte snyggt. Rent ut sagt var filmen slarvigt gjord, vet inte om det berodde på klippning eller manus. Den flöt inte på något bra. Men värst är alla dessa förbannade klyschor som Spielberg envisas med att använda! John Williams jävla stråkar, en solnedgång i bakgrunden och någon smörig replik alternativt tårögd blick. HERREGUD. Avskyr sådant där. Nu är det ju bevisat rätt så effektivt eftersom jag hörde en hel del snyftningar på spridda ställen i biosalongen (framför allt på platsen bredvid mig, höm höm). Men vissa av oss blir inte imponerade av säkra kort, utan söker lite originalitet. Snälla?

En okej film, inte plågsam att se men fruktansvärt typisk för sin genre. Blev mest irriterad. Get your shit together Steven Spielberg.

*Bildkälla

From Karla with love

Min första lediga torsdagskväll på ett bra tag. Firade med att ta en eftermiddagsbio inne i stan. Konstigt nog var det ganska mycket folk i salongen, för mycket. Mest äldre som satt och hostade konstant och fick smärre panik när undertexterna försvann. Men filmen var lika bra som förra gången! Det blev så klart Tinker, Tailor, Soldier, Spy igen. Och nej, jag hade inte inbillat mig om hur bra den var. Blir lite smått chockad faktiskt, det är inte vanligtvis den typen av film jag fastnar för. Eller är det? Jag gillar i och för sig sparsmakat, med enkel dialog, nedtonad musik och långa blicka (åh, dessa blickar!).

Gary Oldman är nog en av vår tids bästa skådespelare. Synd att han inte har fått bevisa det ännu. För det mesta spelar han överdrivna skurkar, extrema. Han gör det så klart fantastiskt bra, han är nästan alltid det bästa med varje film han är med i men... Men att få en roll som George Smiley är nog det bästa som har hänt honom. Smiley säger inte så mycket (vet inte hur många minuter som går innan han yttrar sin första replik), han rör knappt en min, han gör väldigt diskreta gester men han förmedlar ändå något. Hur tusan kan man spela på det sättet? Utan att göra någonting? Det är fan ett genidrag i sig.

Så många fantastiska skådespelare i TTSS. Mark Strong är nog efter Oldman min favorit. Hans karaktär är nog mest intressant. Och det där subtila kärleksförhållandet till Colin Firths karaktär. Det är magnifikt. Vet inte hur mycket av det som kommer fram i filmen, men det är ändå som ett knytnävsslag i magen. Desillusionerade män som kämpar för den goda saken (för sitt land), men som har tappat all tro på rättvisa och sanning. Älskar hur John Le Carré skriver sina karaktärer, ingen är utan sår, utan brister. Smiley, med all sin intelligens och skarpsinne har Ann ("...the last illusion of an illusionless man"). Och Karla (svårfångade Karla!) utnyttjar detta. Det är inte så mycket ett spel om statshemligheter som det är ett spel om att utnyttja mänskliga svagheter.

Det ska väl sägas en del om estetiken i filmen också. Den är riktigt snyggt gjord, trots att jag mår smått illa av alla 70-talsfärger. Vissa scener, man vill bara kyssa regissören och klipparen. Framför allt slutsekvensen. Ska absolut inte avslöja något, men det är något av det snyggaste jag har sett. Sedan kan man lätt få billiga poäng när man lägger på en bra låt och klipper lite. Kul att se det göras med stil och värme. 

Rich man, poor man, beggarman, thief

I går var jag med Tiffany på förhandsvisningen av Tinker Tailor Soldier Spy. Det var ju lika bra, för jag har ju nästan gnagt sönder naglarna i förväntan över att se den. Och den visade sig vara ganska annorlunda från vad jag hade trott, dels hade de ändrat mycket från boken och dels var berättarstilen ganska svår. Jag kunde ju fylla i eventuella luckor eftersom jag har läst boken men enligt Tiffany så var det ibland svårt att hänga med i intrigen. Förståeligt, för boken är inte heller direkt lätt att ta sig in i med alla kodnamn, karaktärer och sidohandlingar. Men jag gillade filmen starkt, hur kan man inte med de skådespelarna? Gary Oldman gör verkligen sitt livs roll, oerhört subtil. Små gester, vaga miner och blickar talar så mycket hos honom. Fantastiskt!

Efter regn kommer tö

Det dog lite där va? Tror jag lägger ned min lilla julkalender för i år. Känns så sjukt oinspirerat just nu.

Hade en väldigt fin dag i går. Först var jag på bio och såg Sherlock Holmes: A Game of Shadows. Kanske ska skriva något mer ordentligt om den sen, men jag tycket mycket om den. Fast jag tror att jag någonstans förlorar förmågan att tänka kritiskt och blir så uppslukad i äventyret. Deduktionerna som är så viktiga i Doyles berättelser läggs här åt sidan för att istället bli mer actionorienterat. Mycket explosioner och slow-motion-scener a la Guy Ritchie. Kemin mellan Robert Downey Jr och Jude Law är det starkast lysande elementet i filmen. Fantastisk bra kombo av skådespelare!

Efter bion blev det middag och lättare utgång med basgruppen. Ja, vi spelar inte bas, men det är så grupperna kallas under utbildningen. God mat och väldigt, väldigt roligt sällskap! Vi käkade på Arizona i Vasastan och åkte sedan till Söder för ett par mindre lyckade uteställen. Sedan avvek jag, man kommer till en punkt som nykter då alla andra blir lite osammanhängande. Hann dessutom läsa de sista sidorna i Tinker, Tailor, Soldier, Spy på tunnelbanan också!

Tinker, Tailor, Soldier, Sailor, Rich man, Poor man, Beggarman, Thief

Den här lilla godingen ligger och väntar på att bli läst hemma hos mig. Har lånat den på biblioteket, så det gäller att sätta fart. Nu är jag ingen stor thrillerläsare, jag läser dem i princip aldrig. Och Le Carré har jag inte läst ett ord av förut. Men man får lite motivation när Tinker, Tailor, Soldier, Spy kommer som film i december. Dessutom med gamla favoriten Gary Oldman i huvudrollen. Det ryktas om att det är hans bästa roll hittills, och dessutom en där han får spela en subtil karaktär istället för de psykopater han vanligtvis porträtterar. Dessutom är fina Benedict Cumberbatch med och Mr Darcy himself, Colin Firth. Plus John Hurt! Ja, ni hör. En riktig käftsmäll till film kort sagt.

*Bildkälla

Deny her your love

"Jane Eyre, who had been an ardent, expectant woman—almost a bride— was a cold, solitary girl again: her life was pale; her prospects were desolate. A Christmas frost had come at midsummer; a white December storm had whirled over June; ice glazed the ripe apples, drifts crushed the blowing roses; on hay-field and cornfield lay a frozen shroud: lanes which last night blushed full of flowers, to-day were pathless with untrodden snow; and the woods, which twelve hours since waved leafy and fragrant as groves between the tropics, now spread, waste, wild, and white as pine forests in wintry Norway." 

Nu så kom jag äntligen iväg på bio för att se den senaste versionen av Jane Eyre! Med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Jag måste säga, jag var tveksam när jag hörde att Fassbender skulle spela Rochester men det var inte så illa som jag hade trott. Man skulle kunnat ha önskat lite mer kemi mellan de två, men å andra sidan är kemin som finns mellan karaktärerna i boken svår att överföra. Så kort sagt så är jag nöjd, den hade en känsla för originalet och det är det som är viktigast. Miljöerna var ju smått fantastiska.

Sedan satt jag förstås och ältade min c-uppsats där jag analyserade eld - och issymboliken i boken. Och det hade de faktiskt tagit till vara på i filmen! Symboliken alltså, inte min uppsats... Men eld är ju ett så pass viktigt inslag att det måste vara närvarande. Men kylan och regnet också, det blir väldigt effektivt på film för att förmedla en karaktärs sinnesstämning. Speciellt gillar jag hur hemska, kalla och hämmade St. John (Billy Elliot!) kopplades till snö och dystert väder. Rochester å sin sida förgås nästan i sin passions lågor. Och Jane, hon hamnar mitt emellan dessa element.

Nä, nu ska jag sluta. Annars kommer jag in på Rochesters symboliska kastration också och det är inte något jag vill älta i bloggen.

*Bildkälla

Jobb, tenta, jobb, tenta

I går var första introduktionen till nya jobbet och det är så klart jättemycket att komma ihåg! Men man ska väl inte misströsta efter bara några timmar. Dessutom har det nya biblioteket en alldeles egen hylluppställning som verkar både ha sina fördelar och nackdelar. Det blir nog det som kommer att visa sig vara svårast att lära sig. Annars verkar det helt okej, känns skönt att ha ett jobb som ligger en halvtimmes resväg hemifrån och där man dessutom får betalt för cirka sex timmar. Känns lite mer ekonomiskt, även om det är bra med bara erfarenheten.

Det blev förresten ingen bio i går. Hade på mig mina "nya" Converse och fötterna tog som vanligt stryk. Har försökt använda dem x antal gånger med samma resultat. Ena lilltån kommer i kläm och till slut kan jag knappt ta ett steg i dem. Men hur som helst, såg att Jane Eyre går även nästa vecka, rätt hyfsade tider. Vill verkligen uppleva den på storduk! Fast Michael Fassbender alltså, vad tänkte de där? Rochester ska ju vara äldre, rätt oattraktiv och svår att tycka om. Nu har de värsta HUNKEN i den rollen. Lustigt, minst sagt.