The Grand Budapest Hotel

(Inlägg som jag började skriva för ungefär två veckor sedan, då jag precis hade sett filmen)

Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är en nostalgisk dröm, men förvånansvärt också ganska politisk. Anderson är ju annars mest intresserad av familjerelationer än samhällsproblem. Men i den här nya filmen utgör andra världskrigets utbrott bakgrund för den huvudsakliga berättelsen. Och kriget och det rådande klimatet påverkar de liv som de excentriska karaktärerna lever. Filmen är också väldigt rolig och ganska hemsk, fast på ett roligt sätt. Ibland får man nästan dåligt samvete när man skrattar. Den är samtidigt väldigt driven, det händer mycket inom loppet av en timme och 39 minuter. Man blir nästan lite andfådd.

Jag vet att många har problem med Wes Andersons filmer. De tycker att han bara handlar om yta, att han upprepar sig, att filmerna är substanslösa. Själv har jag aldrig sett det där och jag ser hellre tio repetitiva Wes Anderson-filmer än tio repetitiva filmer i modern Hollywood-stil. Anderson har ett extremt tydligt uttryck, man kanske skulle kunna kalla honom för en auteur. Jag är osäker på om jag använder den termen korrekt, men han har ett väldigt tydligt kreativt uttryck. Och man fastnar lätt i hans dockhus-estetik, det är väldigt fascinerande och medryckande. Man kan tycka att berättelsens personer kommer i andra hand, men de är samtidigt väldigt tilldragande. De är ofta ganska osympatiska, men man hejar på dem ändå.

De kvinnliga karaktärerna är inte mycket att tala om. Vi har förstås fina och modiga Agatha, men hon försvinner ganska lätt i havet av knäppa manliga personligheter. Som vanligt önskar jag mig knäppa kvinnliga personligheter. Häromdagen satt jag och dagdrömde om en Wes Anderson-film med enbart kvinnliga roller. Det skulle vara okej med någon man här och där (ungefär i samma grad som kvinnor förekommer i hans filmer), men i huvudsak endast excentriska brudar som gör livet intressant och allmänt svårt för omgivningen. Tack?

*Bildkälla

Only Lovers Left Alive

Förra fredagen var det som bekant Alla hjärtans dag och det kunde man knappast undvika om man var i livet vid den tidpunkten. Denna så kallade högtidsdag sammanföll även med biopremiären av Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollen. Det här är en vampyrfilm, men ingen vampyrfilm som jag har sett tidigare. För det första så är det Jarmusch, vilket borde vara en kvalitetsstämpel. Det är väldigt fint filmad och har ett fantastiskt långsamt och makligt tempo. Ingen stress, ingen panik över att exponera alla vampyregenskaper på så kort tid som möjligt. Framför allt är Only Lovers Left Alive en otroligt vacker kärlekshistoria mellan de här två vampyrerna, Eve och Adam, som har varit gifta i hundratals år. De är fortfarande enormt kära i varandra och kemin mellan dem gör hela filmen. Eve är den mer levande av dem, en optimist som har en ganska jobbig och bråkig lillasyster som heter Ava. Adam är däremot något deppigare och beter sig ofta som en sur tonåring.

Only Lovers Left Alive bjuder på en hel del överraskningar, bland annat humorn som dyker upp hela tiden. Hela verkligheten måste vara så absurd om man har levt så pass länge som Eve och Adam har gjort. Och den är också samhällskritisk då de två vampyrerna ofta kommenterar på mänskligheten och dess tillkortakommanden. Det är fantastiskt att segla genom det övergivna och melankoliska Detroit i Adams gamla bil. Trots förfallet så är det för Adam paradiset på jorden, där han nästan får vara i fred och skapa sin musik och pilla med sina mekaniska prylar. Eve är mer utåtriktad, hon drömmer längre och är den som tar tag i saker. Skådespelarinsatserna är magiska, Swinton och Hiddleston är som gjorde för de här rollerna. De är så trygga i sig själva och det gör att deras karaktärers ålder blir trovärdigt.

Problemet med den här filmen är att SF inte alls visar den så mycket som de borde.

*Bildkälla

We're up all night to get Loki

Hot stuff och meh stuff.

Det kanske kan vara en bra idé att skriva lite om filmen jag såg också, nämligen Thor: The Dark World. Den första Thor-filmen var inte direkt någon höjdare och därför var mina förväntningar rätt låga på uppföljaren. Men till min stora överraskning så var den riktigt bra! Kul, fartfylld och underhållande med en del fina ögonblick också. De flesta skådespelare från ettan är tillbaka, och hjälp vilka fantastiska skådisar! Chris Hemsworth som Thor är kompetent om än ganska ointressant (men det kanske mest har att göra med själva rollfiguren). Och Tom Hiddleston! Ugh, denna man... Han släpper de flesta spärrar för Loki, som är lika emo och instabil som i ettan och The Avengers. Mycket sevärt! Sedan har vi förstås Natalie Portman, Kat Dennings, Anthony Hopkins, Idris Elba (wow) och Rene Russo. Plus nykomlingen, och min älskling, Christopher Eccleston som onda svartalven Malekith. Han syntes knappt bakom sminket men han tillför ändå ett väldigt aggressivt och uttrycksfullt minspel till rollen. Och hans öron har aldrig blivit så fint framhävda som i denna film!

Kort sagt en riktig höjdare, även om jag är lite osäker på vad Thor och de andra kämpade emot. De vill ju stoppa Malekith, men det är lite vagt vad denna skurk faktiskt ska göra när han får den där mystiska energin som han är ute efter. Jaja, man går inte direkt och ser en sådan här film för själva storyn, man går för att bli underhållen och charmad av Loki. För ja, Loki är och kommer alltid vara mycket mer intressant än Thor och någon annan superhjälte. Man måste ge sina karaktärer mörker och svagheter för att göra dem någorlunda intressanta. Sedan måste jag ge lite kudos till Kat Dennings som spelar praktikanten Darcy, Jane Fosters vän. Hon är så fantastiskt rolig och har en enorm talang för komedi. Jag tror en tredjedel av filmens roligaste ögonblick var hennes förtjänst.

Sammanfattningsvis var Thor: The Dark World en rolig och spännande film som absolut tål att ses igen, om inte annat i bättre biosällskap.

Chris Eccleston som Malekith. Ah, could have been worse.
But look at the ears!

*Bildkällor här och här

Märkliga kvinnors klubb

Den senaste tiden har jag funderat på excentriska karaktärer i fiktion av olika slag. Det började nog när jag kollade på första avsnittet av The Blacklist, en polisserie med twist, med bland annat James Spader i huvudrollen. Han spelar där en f.d. FBI-agent som sedan 20 år tillbaka har gått över på den mörka sidan och har varit eftersökt av sin förre arbetsgivare. Hur som helst så är Spader jäkligt bra i rollen, han balanserar mellan iskall/empatilös och charmig/beskyddande. Man vet inte vad hans motiv är, han är näst intill totalt oberäknelig. Jag är ett stort fan av oberäkneliga karaktärer, som hela tiden rör sig i någon moralisk gråzon. Framför allt spelar Spader rollen på ett väldigt excentriskt sätt, med lite udda minspel och gester. Rätt fantastiskt att se och karaktären ger verkligen utrymme för skådespelaren att göra sådant.

Vad jag önskar är att se fler kvinnliga roller som innehåller samma slags udda beteende. Jag tänker på Sherlock Holmes för urtypen av detta udda geni som också till stor del lyfts upp pga den "vanliga" polisen (eller omgivningen i allmänhet) är lite efter. Men den här typen av karaktär har skumma vanor, beteenden som kanske går över en gräns för vad som anses vara normalt och framför allt; de val som görs under berättelsens gång är ofta svåra att förutse och kanske inte alltid det som man vill se. Men var finns dessa kvinnliga karaktärer? Jag försöker verkligen komma på några, men det går liksom inte. Jag kanske är för fokuserad på detektivgestalter, men det är liksom här som alla tveksamma situationer kan dras till sin spetts.

Vad jag ser i modern fiktion är en typ av kvinna som har antagit karaktärsdrag som tidigare var mer vanligt förekommande hos män. Polisbrudar är tuffa, ofta kallas det för bitch, men de är ofta inte så mer än då. Ja, de kan ha någon fin liten bakgrundskonflikt som handlar om familj. Men de är sällan märkliga, sällan udda. De spelas ganska rakt, visserligen badass och extremt kompetent, men väldigt konventionellt.

Jag vet inte riktigt om min poäng kommer fram här, men det är nog lättare om man jämför en kvinnlig och en manlig karaktär när dessa två förekommer i par i samma kontext. Typ Mulder och Scully. Hon är tuff FBI-agent med ett logiskt sinne och han är den där skumma typen som håller till i källaren och tror på utomjordingar. Okej, ett lite föråldrat exempel kanske. Men Joan och Sherlock i Elementary då? Jo, Sherlock är extremt udda med extremt udda vanor (droger, biodling på taket, konstiga vänner, allmänt socialt inkompetent). Joan balanserar hans utanförskap, håller honom förtöjd verkligheten. i The Blacklist är Lizzie relativt normal, tuff, rättfram. Hennes tveksamt moraliske partner tar ibland sin privatjet och begår diverse brott för att hålla sig uppdaterad om den undre världen. Olivia i Fringe, kostymbärande och rätt trist i början, blir partner med småbrottslingen Peter Bishop och dennes galne far Walter. I The Mentalist kämpar coola Teresa Lisbon med att hålla fejk-mediet Patric Jane i styr.

Men var är det där radarparet där den manlige partnern framstår som rätt trist jämfört med den spektakulärt utbroderade kvinnliga karaktären? Var?!

The Story of Film: An Odyssey

De senaste månaderna har SVT visat en fantastisk dokumentärserie om filmens historia där berättaren och skaparen Mark Cousins under 15 avsnitt ger sin kärleksfulla bild av allt vad film kan vara. Jag såg första avsnittet av en slump när SVT visade det och jag fastnade direkt. Det var som att bli störtförälskad, jag föll handlöst för sättet att berätta och den väldigt speciella berättarrösten. Många dokumentärer och program man ser känns ofta väldigt massproducerade och gjorda bara för sakens skull. Men i The Story of Film finns det mycket mer känsla och förundran över detta medium. Dessutom görs en enorm ansträngning att inte bara se filmhistorien ur ett västerländskt perspektiv, utan att även ta upp film och filmskapare från andra världsdelar. En ansträngning som ger ett väldigt lyckat resultat. Man blir även så vansinnigt sugen på att se massor av film!

*Bildkälla

The poor James Gatz

Hej, nu har jag äntligen sett Baz Luhrmans The Great Gatsby! Med tanke på vad jag har hört och läst om den filmen så hade jag ganska låga förväntningar. Men den var faktiskt okej, jag gillade den till och med. Fast jag är lite osäker på om den är en bra film. Det jag framför allt gillade med den var överdådet, i miljöerna och kostymerna men även i karaktärerna själva. Den är inte direkt trogen boken, som är mycket mer subtil i sin symbolik och berättande. Filmen skriker det mesta rakt ut. Det är lite synd för det innebär i slutänden att filmskaparen underskattar tittaren. Jag hade hellre velat ha en film som inte sa allt, som kanske höll tillbaka lite men som gav lite mer på andra sätt.

Skådespeleriet är bra. Ingenting överraskande, men mycket kompetent. Leonardo DiCaprio är bra som Gatsby, fast jag hade hellre sett honom som lite mer återhållsam och lite mindre klantig clown som är kär. Vi fattar, hans kärlek är en idiotisk dröm, en illusion som aldrig kommer att återfinnas i verkligheten. Han är kär i Daisy, en ganska vanlig (om än vacker) kvinna som är rätt... tom. Carey Mulligan gör rollen bra, hon har kommit långt sedan hon var med i det där fantastiska avsnittet av Doctor Who för flera år sedan. Tobey Maguire är charmig och intetsägande, precis som jag minns berättaren i boken. Inside and outside.

Allt överdåd, alla rikedom är ihålig och innehållslös. Det finns inget värde i det och det är samma sak med Gatsbys och Daisys kärlek. Det är en dröm om någonting som aldrig kan uppnås, byggt på någonting ruttet. Det är det som gör filmen bra och det är det som gör boken fantastisk. När den amerikanska drömmen spricker så uppenbarar sig hur ekande tom den egentligen var.

Ett överraskande inslag i filmen var musiken. Det blandades in mycket modernt och det fungerade faktiskt väldigt bra. Bland annat så är min favorit Florence + The Machine med!

*Bildkälla

I am Iron Man (3)

Äntligen dags för lite kvalitetsfilm på bio! Det var ett tag sedan. Senast såg jag och Jenny den förjäkliga filmen Oz: The Great and the Poweful som trots TRE kvinnliga huvudroller missade stort på Bechdeltestet. Inte för att jag tror att Iron Man 3 klarade sig så mycket bättre i och för sig. Tony Stark är i alla fall tillbaka och filmen äger till största del rum efter händelserna i The Avengers. Yay, posttraumatisk stress! Plågad huvudperson! Komplicerade relationer! Tony är inte den lättsamma partyprissen han en gång var, han är istället lätt besatt av ny modeller av sin rustning/dräkt. Han relation med Pepper Potts är ostadig, men hela den grejen känns trots allt rätt stabil. In på scen träder en ny skurk, en terrorist med ett uppdrag: att sabba för USA (man kan inte direkt anklaga filmen för att vara originell).

Oh, jag gillade den här filmen starkt. Inte så mycket för skurkarna och handlingen kanske, mer för tempot och karaktärerna. Jag gillade att se Iron Man kämpa för att hålla sig flytande, både psykiskt och som hjälte. Filmen var snyggt upplagt, den hade fart och skämt. Massor av häftiga scener. 3D:n var faktiskt inte lika irriterande som den brukar vara (jämfört med The Avengers var den rena drömmen).

Framför allt... FUCK YEAH PEPPER POTTS. Äntligen av med de där vita dräkterna och på med en DRÄKT. Man vet ju att hon är en tuff kaka, men det är lite svårt att visa det i höga klackar och med ett gigantiskt företag att sköta. Okej, hennes karaktär är långt ifrån perfekt, men det är i alla fall lite bättre? Typ?    De använder henne som bete, som Tonys svaga punkt, men det vägs upp av att hon är rätt badass emellanåt.

Kort sagt: en toppenfilm att se på bio, får se hur den håller på DVD. Det som får Iron Man att stå ut lite från övriga superhjältefilmer är humorn, den är väldigt rapp och självironisk. Robert Downey Jr äger rollen, känns som att hela huset skulle falla om det inte var för honom.

*Bildkälla

Labyrinten

Har precis börjat läsa en ny YA-roman, The Maze Runner av James Dashner. Tror inte att det är någon hit, men den verkar spännande och dessutom ska de göra film av den med Dylan O'Brien från Teen Wolf i huvudrollen. Så ska försöka ta mig igenom första boken i alla fall. Återigen är det en köp en, betala för tre-bok. Varför är tre det magiska talet?

*Bildkälla

A Karla-trained hood if ever I saw one

"I've got a story to tell you. It's all about spies. And if it's true, which I think it is, you boys are gonna need a whole new organisation, right?"

Nu har jag äntligen tagit tag i Tinker Tailor Soldier Spy från 1979. Alec Guinness spelar George Smiley, men jag tycker faktiskt att Gary Oldman överglänser honom. De spelar rollen väldigt olika, eller så är det helt enkelt så att karaktären framställs på väldigt skilda sätt i de olika versionerna. Smiley i Alfredssons film är extremt tystlåten (han har sin första replik en bra stund in i filmen) och visar inte mycket känslor. Han starkaste reaktioner sker i sammanband med Ann (att se Ann och Haydon, när Ann återvänder). Guinness Smiley är mer uttrycksfull, han blir arg och pratar en hel del. Det är faktiskt väldigt intressant att se. Däremot är det lustigt att se skådespelaren som spelar Bill Haydon för det känns som att Colin Firth imiterar lite av hans manér. Karaktärerna är lite gråa i den här äldre serien, de är mycket mer särskilda i den nya filmen. Men i TV-serien blir det mycket mer handling och detaljer i storyn och det gillar jag verkligen. Mycket faller bort när man bara har två timmar på sig att berätta en väldigt komplex spionthriller med många trådar.

*Bildkälla

It's always darkest before the dawn

I går var det äntligen dags att se The Dark Knight Rises med Jenny och Johanna! Blev lite förskräckt när jag upptäckte att filmen var 2 timmar och 45 minuter lång. Men det märktes knappt eftersom Nolan har snickrat ihop en väldigt spännande och minst sagt intensiv film. Helt klart en värdig avslutning på Batman-trilogin. En del saker var så klart inte helt logiska, men jag är villig att ha överseende med detta eftersom de har lyckats fantastiskt bra med den intrikata handlingen. Mörkret i Gotham är hela tiden högst påtagligt och karaktärerna är kompromisslösa. Speciellt bra tyckte jag att Anne Hathaways Selena Kyle var. Hon kändes trovärdig med sin lätt apatiska inställning till saker och ting. En annan karaktär som var intressant men som man fick se alldeles för lite av var Joseph Gordon-Levitts Blake (inget förnamn där, väldigt suggestivt). Christian Bale är vid det här laget väl invand i sin roll och han gör den väldigt bra. Sammanfattningsvis en riktig toppenfilm men fenomenala skådespelare. Christopher Nolan kan verkligen konsten att långsamt bygga upp spänningen tills den blir nästan outhärdlig. 

*Bildkälla

Some like it Hoth

Tycker jag borde vara mer taggad inför The Dark Knight Rises, men jag tror att det blir lite dämpat av allt arbete. I går var en riktig... jäkla dag. 28 grader varmt och datorerna bestämmer sig för att krångla extra mycket. Den första kvarten i infodisken trodde jag att jag skulle avlida, folk var så sjukt på. Och "på" är en snäll omskrivning. Det är inte kul att arbeta när tekniken inte fungerar, det är pinsamt att stå där som en idiot och inte kunna svara på varför det inte fungerar. Arbetsklimatet blir inte något vidare.

Men nya tag i dag. Det verkar i alla fall vara svalare i dag, jag klarar inte av det här sommarvädret ens i vanliga fall. Men när man ska arbeta också... Och samtidigt hålla upp någon slags samlad fasad utåt.

Har förresten sett klart på fem säsonger av LOST nu! Har hållit på med mitt maraton sedan början av juni. Fem säsonger på två månader är inte fy skam, trots att jag har tappat farten de senaste veckorna. Men nu är det dags för sista säsongen! Det är väldigt roligt att se det igen, när man vet allting och kan se vilka ledtrådar och hintar de lämnar.

Fina LOST.

Tankar om The Avengers

Så... Jag var inne i stan i går och såg The Avengers. Femte gången. Det är nästan så att jag skäms lite. Nästan. Men det är en bra film och jag skulle kunna se den igen. Fast jag tror att det räcker just nu, i alla fall tills den har kommit ut på DVD. Problemet är inte att jag har tröttnat på själva filmen, utan jag har tröttnat på att gå på bio med andra människor. Det är fan förjävligt hur folk ska prata, springa in och ut, hålla på med telefoner, prassla med påsar och bete sig. BLIR FAN SKOGSTOKIG. Respektlöst!

Hur som helst, såg den i 3D eftersom den bara går i gammal hederlig 2D en gång om dagen och då i Kista. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, 3D gör ingenting för att förhöja upplevelsen. Det är så jäkla överflödigt. Dessutom hatar jag att ha på mig de där glasögonen, det kliar på näsan och jag ser hela tiden glasögonens ramar i ögonvrån. Hoppas att det är en trend som förvinner snart.

Blir The Avengers bättre eller sämre efter att man har sett den fem gånger? Ärligt talat så har jag ingen aning eftersom jag har tappat all förmåga att se objektivt på filmen. Det är rätt skönt faktiskt. Man behöver inte överanalysera och kritiskt bedöma allting man ser och läser. Ibland kan man bara slukas av det. Det som jag funderade lite på var superhjältars krafter och hur de aldrig är over the top. Trots att mycket är overkligt så är det ändå... mer realistiskt än många krafter och förmågor som förekommer i Marvels universum.

Det känns därför inte så troligt att en karaktär som Scarlet Witch dyker upp i eventuella uppföljare. För hennes krafter... jag förstår dem inte riktigt, men de har något med sannolikhet att göra och hon har tendens att böja verkligheten. Typ skapa helt nya universum där händelser har skett annorlunda och därför påverkat framtiden. Inte direkt lätt att översätta till lättuggad storfilm.

[Inlägg publicerat flera dagar efter att det skrevs]

PS

Det finns massor av artiklar på nätet om David och betydelsen av att Lawrence of Arabia är hans favoritfilm. Har fastnat lite i det nu, fan också. Bevisar kanske också att det finns mer att utforska än jag först trodde.

Vi måste tala om David

(Spoilers så klart, vad trodde ni?)

Äntligen så masade jag mig i väg till biografen för att se Prometheus, årets sci-fi-rulle. Eller? Den har varit så GALET hypad sedan trailern kom. Och trailern var verkligen magnifik, med sitt fantastiska ljud och underbara känsla av ren panik. Frågan var, kan filmen leverera? Tyvärr kan den inte det, men jag borde ju veta bättre. Jag har aldrig varit förtjust i Ridley Scott, jag har alltid betraktat hans storfilmer med skepticism. De är ofta fina biofilmer, helt okej bioupplevelser, men aldrig någonting jag vill återvända till eller fundera så mycket över. Prometheus är ambitiös, vissa scener är väldigt vackra. Men det är precis som jag skrev om Snow White and the Huntsman, mycket yta men ingen känsla.

Det konstiga är att den karaktär jag får mest kontakt med (eller vad man nu ska kalla det), är androiden David. Han är inte mänsklig, någonting som alla påpekar hela tiden. Men när David säger att hans favoritfilm är Lawrence of Arabia så blir jag övertygad om att han inte är helt innehållslös. Och det är lite farligt när den mest sympatiske karaktären är den som inte har någon själ eller mänsklighet. Vad säger det om hur de andra rollerna är skrivna och levererade? Noomi Rapace är okej, hon lyckas hålla i stora delar av filmen själv. Men jag vet inte, tycker just den rollen var lite trist. Charlize Theron är kul, hon är ett riktigt bad ass. Någonting som filmen behöver. De manliga rollerna (bortsett från David) är totalt ointressanta. Så det är väl något som Scott lyckas delvis med, att lyfta fram kvinnliga karaktärer.

Och herregud, vilken katastrof till roll som Guy Pearce hade. Sminkad till oigenkännlighet som gammal gubbe. Men en man i mycket smink (prosthetics, eller vad man nu ska kalla det på svenska) är endast en man med mycket smink. Jag ser ingenting annat och börjar genast fundera på vad filmskaparen döljer. Använd en gammal skådespelare istället, ålder är oerhört svårt att sminka sig till.

Så klart så är utomjordingarna inte snälla. Det finns flera olika typer tydligen. Vi har de vita jättarna, de slemmiga ormarna, den vita slemmiga bläckfisken och den svarta alienprylen. Stor ew-varning på dem allihop. Jag förstår inte riktigt hur de alla hör ihop, men det kanske inte är meningen att man ska göra heller. Man får inte så mycket vettiga svar av filmen, men jag är egentligen ganska ointresserad av detta. Om de hade lagt upp det annorlunda, så att det hade blivit något mer än att springa i korridorerna och operera ut bäbisbläckfiskar ur magen så... Det finns väl någon slags diskussion om skapare/skapad. Gillade parallellen som de drar mellan teamets sökande efter svar och Davids skapelse. Dr Holloway vill veta vem ingenjörerna till mänskligheten var, men viftar endast bort Davids existens som något som människor gjorde för att de kunde. Tyvärr försvinner det här i allt äckel och springande. Ridley Scott ställer frågor, men ingen är egentligen intresserad av svaren.

*Bildkälla

Vardag

Tar en paus från mitt LOST-maraton, men det är kul att se alla avsnitt igen. Men det är så massivt att ta sig igenom sex säsonger när man arbetar heltid. Någon semester ser det inte ut att bli heller. Missade ju det förra året också tyvärr... Vill ha ett någorlunda fast arbete så att man kan slappna av lite. Har sökt lite men inte hört något ännu. Det är lite ont om annonser just nu tyvärr, det blir väl så när folk går på semester. 

Jobbet går bra i alla fall, torsdag blir sista dagen. Det blir lite enformigt, men det är ändå kul att pröva på någonting nytt. Och pengar! Behöver verkligen spara spara spara inför hösten om jag skulle bli arbetslös. Ett tag trodde jag att det skulle kunna gå att ha vissa krav på arbetena man sökte, men jag börjar undra nu... Gah, orkar inte tänka på det.

En annan sak jag inte orkar tänka/titta på är Tom Hiddlestons ansikte, det arslet. Har verkligen fallit som en fura där. Det blir nog The Avengers snart igen och hoppas på att det planar ut lite. Lite, inte för mycket.

Det var en gång...

...en idé som Hollywood inte tycktes kunna släppa. Alla dessa filmer och TV-serier som handlar om olika sagogestalter är ganska kvävande nuförtiden. Senast ut är alltså Snow White and the Huntsman som är någon slags "nytappning" på sagan om Snövit och den onda drottningen. Snow White spelas av Bella Swan/Kristen Stewart, kvinnan med endast ett ansiktsuttryck (okej, nej, hon hade ett till och jag blev förvånad över detta faktum). Hur hon leder storfilmer är bortom min fattningsförmåga. Men nog om det! Själva filmen är oerhört vacker, rent visuellt är den väldigt givande att se på. De har lagt ned mycket krut på att göra miljöerna och effekterna och kameravinklingarna snygga, så det ska de ha cred för. Men... Problemet är att filmen nästan bara blir yta, den blir nästan bara de där snygga filmningarna och hisnande vyerna. Manuset är rent ut sagt bedrövligt och dialogen näst intill icke-existerande. Själva berättelsen är rättfram och linjär, utan några som helst överraskningar. Och där faller det för mig, det fungerar liksom inte att bara göra en film med snyggt foto. Det måste finnas karaktärer och intressanta öden.

Snow White själv får symbolisera oskuldsfullheten, det rena och det helande. Livet typ. Ravena, den onda drottningen, är hennes motbild. Besudlad av män, bitter och besatt av ungdom. Döden typ. Snow White ger liv, Ravena tar det. Väldigt effektivt sätt att lägga upp en film på. Den onda drottningen är filmens behållning rent skådespelarmässigt. Charlize Theron dominerar totalt, vilket inte är så konstigt. Hennes karaktär har en bakgrund, ett djup och en förklaring. Snow White är bara god, hon är platt. Ravena är mänsklig, om än jävligt jävligt obehaglig. Sedan har vi förstås männen, som måste rädda Snow White jämt och ständigt (hon som ska rädda alla kan knappt rädda sig själv). The Huntsman är bra, mycket bra. Han har också lite mer djup, trots att han är en vandrande klyscha (död fru, fyllo, får chansen till frälsning genom Snow White). Det intressanta här är att han typ är kärleksintresset i filmen, fast ändå inte. De kunde lätt ha gjort det till en kärlekssaga, men de valde den svåra vägen. Så applåder för det, om inte annat. Chris Hemsworth är rätt frän med sin bad boy-attityd och sin himmelska dialekt (skottsk?). Men, jag är ganska lättköpt på den fronten.

Så nej, det här var ingen hit för mig. De borde ha lagt ned mer tid på huvudpersonen, det blir aldrig trovärdigt med en karaktär som är vit som snö.

*Bildkälla

The Avengers

Det kanske är dags att skriva något ordentligt om (för mig) årets film (och det är bara juni än!). Nu har jag sett The Avengers tre gånger och det behövs verkligen för att kunna uppfatta allt roligt som finns i filmen. Så kanske det är med många filmer, men Avengers känns mer värd det på något sätt. Okej, det är action och det är det hela filmen bygger på. Men det är en av de bästa "superhjältefilmerna" som finns (men vi måste komma på något bättre namn åt dem). Visst, den är väldigt annorlunda mot till exempel Nolans Batman-filmer som verkligen lägger tyngd på det mörka och det skitiga. The Avengers är ljus och glädje, det är om äventyret och om karaktärerna. Joss Whedon håller ihop de skilda hjältarna och skurkarna väldigt bra, det kan inte vara lätt att jonglera en hel hög med superegon på det sättet. Men det fungerar så himla bra! Jag har i och för sig lite förkännedom, men jag har inte läst serien eller någon av de individuella karaktärernas serier.

Robert Downey Jr är en självklar mittpunkt i det hela, han får precis som sin karaktär allting att rotera kring honom själv. Men det finns ändå en bra balans, de andra får ta plats och varje skådespelare är perfekt för sin roll. Ta bara Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk. Bästa Hulken jag har sett. Eric Bana gillade jag nog aldrig, Edward Norton var okje, men Ruffalo... fantastiskt nervös, melankolisk och intelligent rolltolkning. Scarlett Johanson var jag rädd att jag skulle störa mig på, men hon är grym. Önskar att de hade kunnat peta in mer kvinnliga karaktärer. Just nu är det bara Black Widow och Maria Hill (fast Hill är tyvärr inte mycket att hänga i granen). Gwyneth Paltrow är ju med på ett hörn, men vem bryr sig egentligen om henne?

Nu ska vi se... Känns som att jag har glömt att nämna något essentiellt element i en sådan här story... Just det, the big bad, eller skurken! Fantastiska, fantastiska Tom Hiddleston som gör en roll som man ogillar, känner lite sympati för och som man verkligen, verkligen önskar kunde bli god eftersom han är så jäkla cool! Varför är det alltid the bad guys som har den största dragningskraften? Man (läs: jag) får dåligt samvete när de jämför Loki med Hitler, så man (läs: jag) försöker genast komma på ursäkter för honom. Dessa skall inte tas upp här, men jag hoppas vi får någon slags försoning på den fronten i Thor 2. Men karaktärer blir oftast mer intressanta om de har mörka sidor. Iron Man är inte helt utan skuld, och samma gäller för Black Widow. Det gör dem mer mänskliga, det går liksom inte att relatera till någon som aldrig gör misstag eller aldrig felar på något sätt.

Okej, för att sammanfatta: det jag älskar (och då menar jag är vrålkär i) med The Avengers är 1.) karaktärerna, 2.) skämten (RDJ kan leverera och han är i gott sällskap), manuset är extremt roligt och 3.) actionsekvenserna, som jag annars brukar finna rätt så trist. Toppbetyg från mig med andra ord!

*Bildkälla

Keeping it low-key

Allt med The Avengers är ganska awesome. Eller mycket. Och Tom Hiddelston stjäl hela showen, vilket är svårt att göra när man konkurrerar med Robert Downey Jr och andra superskådisar! Hoppas att man får se mer av Loki i Thor 2 och om det blir någon andra Avengers-film. 

She's like the weather

Dagen i går: vakna, plocka i hop prylar, åka till pappa, bli livrädd för en padda som krälade in på tomten, ta omväg runt tomten och paddan, äta lunch, kolla på Welcome to Collinwood, kolla på The Private Life of Sherlock Holmes (riktigt bra!), sova i ett par timmar, vakna,  läsa Caitlin Morans How to be a Woman, göra pastasallad, äta, kolla på TV, kolla på Tinker, Tailor, Soldier, Spy, förklara Tinker, Tailor, Soldier, Spy för pappa, väcka pappa när han somnar under slutsekvensen (!!!) av Tinker, Tailor, Soldier, Spy, sitta vid datorn, sova.

Så i dag känner jag definitivt att jag borde göra någonting vettigt. Ska köpa födelsedagspresent till mamma i alla fall. Borde städa lägenheten också, det är galet dammigt överallt. Och på fönsterbrädet är det pollendammigt. Ugh. Och läsa på lite inför projektarbetet. Det blir nog bra.

*Bildkälla

Trött onsdag

Vissa dagar tror man att man ska hinna med allting, men det slutar med att man ligger under täcket halv sju på kvällen och vill somna. En sådan dag har det varit i dag. Jobbade bara fyra timmar drygt men det tog helt musten ur mig. Får ösa på som fan i morgon för att hinna klart med uppsatsen tills på fredag. Då ska Den Stora Slutredigeringen nämligen påbörjas och veckan efter är det dags att lämna in.

Plus för dagen var att jag blev bjuden på fika av mamma och bjuden på middag av pappa. Så det är alltid något antar jag. Hade ju tänkt att jag skulle försöka se David Lynchs Mulholland Drive, men det blir nog inget av med det eftersom filmfan är två timmar och 20 minuter lång. Suck och stön.