Märkliga kvinnors klubb

Den senaste tiden har jag funderat på excentriska karaktärer i fiktion av olika slag. Det började nog när jag kollade på första avsnittet av The Blacklist, en polisserie med twist, med bland annat James Spader i huvudrollen. Han spelar där en f.d. FBI-agent som sedan 20 år tillbaka har gått över på den mörka sidan och har varit eftersökt av sin förre arbetsgivare. Hur som helst så är Spader jäkligt bra i rollen, han balanserar mellan iskall/empatilös och charmig/beskyddande. Man vet inte vad hans motiv är, han är näst intill totalt oberäknelig. Jag är ett stort fan av oberäkneliga karaktärer, som hela tiden rör sig i någon moralisk gråzon. Framför allt spelar Spader rollen på ett väldigt excentriskt sätt, med lite udda minspel och gester. Rätt fantastiskt att se och karaktären ger verkligen utrymme för skådespelaren att göra sådant.

Vad jag önskar är att se fler kvinnliga roller som innehåller samma slags udda beteende. Jag tänker på Sherlock Holmes för urtypen av detta udda geni som också till stor del lyfts upp pga den "vanliga" polisen (eller omgivningen i allmänhet) är lite efter. Men den här typen av karaktär har skumma vanor, beteenden som kanske går över en gräns för vad som anses vara normalt och framför allt; de val som görs under berättelsens gång är ofta svåra att förutse och kanske inte alltid det som man vill se. Men var finns dessa kvinnliga karaktärer? Jag försöker verkligen komma på några, men det går liksom inte. Jag kanske är för fokuserad på detektivgestalter, men det är liksom här som alla tveksamma situationer kan dras till sin spetts.

Vad jag ser i modern fiktion är en typ av kvinna som har antagit karaktärsdrag som tidigare var mer vanligt förekommande hos män. Polisbrudar är tuffa, ofta kallas det för bitch, men de är ofta inte så mer än då. Ja, de kan ha någon fin liten bakgrundskonflikt som handlar om familj. Men de är sällan märkliga, sällan udda. De spelas ganska rakt, visserligen badass och extremt kompetent, men väldigt konventionellt.

Jag vet inte riktigt om min poäng kommer fram här, men det är nog lättare om man jämför en kvinnlig och en manlig karaktär när dessa två förekommer i par i samma kontext. Typ Mulder och Scully. Hon är tuff FBI-agent med ett logiskt sinne och han är den där skumma typen som håller till i källaren och tror på utomjordingar. Okej, ett lite föråldrat exempel kanske. Men Joan och Sherlock i Elementary då? Jo, Sherlock är extremt udda med extremt udda vanor (droger, biodling på taket, konstiga vänner, allmänt socialt inkompetent). Joan balanserar hans utanförskap, håller honom förtöjd verkligheten. i The Blacklist är Lizzie relativt normal, tuff, rättfram. Hennes tveksamt moraliske partner tar ibland sin privatjet och begår diverse brott för att hålla sig uppdaterad om den undre världen. Olivia i Fringe, kostymbärande och rätt trist i början, blir partner med småbrottslingen Peter Bishop och dennes galne far Walter. I The Mentalist kämpar coola Teresa Lisbon med att hålla fejk-mediet Patric Jane i styr.

Men var är det där radarparet där den manlige partnern framstår som rätt trist jämfört med den spektakulärt utbroderade kvinnliga karaktären? Var?!

David Levithan

I går var det äntligen dags för författarsamtal med David Levithan på Kulturhuset! Där i samtal med Roger Wilson framför en publik med ganska låg medelålder, för en gångs skull. I vanliga fall känner jag mig väldigt ung på sådana där tillställningar, men nu var jag nog äldre än de flesta. Det är kul att de vågar satsa lite på ungdomsförfattare! Eller ja, David Levithan svävar ju lite mellan åldersgrupperna, men brukar oftast kategoriseras som ungdomsförfattare. Men UngVux-böcker (Young Adult) har fått ett väldigt stort genomslag de senaste åren och läsarna är inte bara 18-åringar. Men som David sa under intervjun, det är framför allt förlagen och industrin som kategoriserar böckerna, inte läsarna.

Det var kul att höra att YA-författare numera har ganska fria händer, David själv kunde lägga fram ganska skruvade idéer till sin förläggare och hen okejade det direkt. Sedan pratade de så klart mycket om queer-perspektivet. Jag är halvvägs igenom Two Boys Kissing och är hittills väldigt tagen av den. Den berättas av en kör av äldre, numera döda homosexuella män från en äldre generation. Framför allt de generation som drabbades av AIDS under 80-talet. De berättare och kommenterar en yngre generations liv, som de anser har det bättre men som samtidigt har sina egna problem. Den är mästerligt berättad, man kan verkligen ta sin tid med den och njuta av språket och körens tankar. Det märktes även när David läste ur den. Under körens bitar tog han det väldigt långsamt, betonade orden mer noggrant. Men under delarna som handlar om de unga pojkarna läste han med ett högre tempo med en annan röst. Alltid lika kul att höra en författare framföra sin egen text.

*Bildkälla

Ny TV-serie: Agents of S.H.I.E.L.D.

Joss Whedon är tillbaka med en spin-off på The Avengers. Här fokuseras det på den hemliga organisationen som står bakom superhjältegruppen i filmen, dvs SHIELD. Än så länge har bara ett avsnitt visats, men det har stort potential! Måste säga att avsnittet var väldigt mättat och det känns nästan som en film i miniformat. Den kanske inte hade den där klockrena Whedon-känslan som man hade hoppats på, men jag tycker å andra sidan att man behöver ge TV-serier mer än en eller två chanser. Meningen är trots allt att karaktärerna och berättelsen ska ha tid att utvecklas. Man måste kunna se det i ett längre perspektiv. Jag hoppas verkligen att det håller för flera säsonger!

Ny TV-serie: Sleepy Hollow

Verkar lovande, och med det menar jag att jag blev helt såld efter bara ett halvt avsnitt. Efter hela avsnittet hade jag totalt tappat allt kritisk omdöme. Visst, det fanns en del... luckor i logiken, men det är ju en sådan typ av serie. Bara hålla i sig och försöka att inte tappa huvudet.

*Bildkälla

Minnen av en svunnen tid

Bilder från sommaren 2013.

Besök på biblioteket

Lite bilder från min arbetsplats, rätt fint va? Man blir tyvärr lite bortskämd efter ett tag, man tänker inte riktigt på hur fint det faktiskt är.

Bland gudar och monster

Den senaste tiden har jag inte orkat skriva så mycket, och det har väl egentligen inte hänt så mycket spännande. Däremot läste jag en fantastiskt spännande bok för någon vecka sedan. Boken heter The Gods of Gotham och är skriven av Lyndsay Faye. Den utspelar sig under en spänd tid i 1840-talets New York där stadens första officiella polisstyrka precis har formats. Huvudpersonen Timothy Wilde (ÅH) är en av dessa poliser, dock har han inte tagit jobbet helt frivilligt utan hans något hämningslöse bror Valentine (ÅÅÅH) har tvingat Tim att ta jobbet. Men det visar sig dock vara ett lyckokast för polisstyrkan som finner en extremt smart och uppmärksam medarbetare. Tim Wilde påminner starkt om Sherlock Holmes, men så är även Lyndsay Faye hängiven Sherlockian. Hon är dessutom skrivit en Holmes-pastisch kallad Dust and Shadow.

Jag började läsa The Gods of Gotham för ett tag sedan och de första 30 sidorna gick rätt trögt. Tim suktar efter en kvinna, Mercy Underhill, som är både god och vacker. Kändes lite tröttsamt. Men sedan uppdagas ett fruktansvärt brott och Tim får den tveksamma äran att lösa det, diskret. Men det finns spänningar i New York, både politiska och etniska. Faye har ett fantastisk öga för historia och beskrivningarna av stadens under värld är fascinerande. Intrigen är även den spännande och karaktärerna komplexa. Jag fullständigt älskar huvudpersonen Tim och hans rätt omoraliska bror Val. Vilken duo! Och de älskar varandra så plågsamt mycket men är sådana idioter att de behandlar varandra som skit. Tim är fantastisk uppmärksam på sin omgivning, men vill ogärna vända denna skarpa blick mot sig själv och sin omgivning. De som står honom närmast är de han känner sämst.

Den här boken rekommenderas starkt och den finns så klart även på svenska, då kallad New Yorks gudar. Läs! Hänförs! Och läs sedan uppföljaren!