Spaced

Har äntligen börjat kolla på Spaced. Det är en hög nördfaktor på den här serien, riktigt kul brittisk komedi med MASSOR av referenser till filmer och liknande. Dessutom har den ju en väldigt utpräglad stil, liksom Hot Fuzz och Shaun of the Dead. Råkade bara se fyra (eller fem) avsnitt på raken.

*Bildkälla

Pausunderhållning

Den där Henrik

I går var jag och Johanna och såg "I ditt huvud", en riktigt hjärngympa till show av och med Henrik Fexeus. Det var ju en present från pappa, men eftersom han betraktar Fexeus med djup skepticism så fick Johanna följa med istället. Det roliga var att det var premiärkvällen så det var en hel del kända ansikten där. Rival är ett ganska lustigt ställe som påminner en hel del om The Black Lodge från Twin Peaks. Minus den dansande dvärgen som pratar baklänges.

Showen var hur som helst grymt bra. Johanna och jag har ju sett "Sinnescirkus" också, så vi visste ju ungefär vad som skulle komma. Första gången blev man ganska överraskad, men den faktorn försvann ju lite tyvärr. Men det var väldigt bra ändå, men man vill ju veta hur han gör. Ska absolut inte avslöja något, men det är långt ifrån vanliga billiga magitrick. Istället läser han folk och manipulerar dem att göra som han vill. Väldigt fascinerande och inte något för den paranoida (vad var egentligen grejen med duvfilmen?!). Som tur satt Johanna och jag på säkert avstånd uppe på balkongen, annars är risken ganska stor att man hamnar på scenen.

Det här är verkligen något som man kan rekommendera till alla, det är ett alternativ mot torra Strindbergspjäser på Dramaten eller högljuda konserter. Dessutom känns det intelligent, fast man samtidigt sitter där som ett fån och inte förstår någonting. Ja, någon är ju i alla fall intelligent.

*Bildkälla

Ranta runt i stan

Och ändå så glömde jag att hämta den reserverade boken på Brommaplans bibliotek. Men i morgon är en annan dag. Annars har jag varit både på Medisbibblan och KB, dock utan att lyckas hitta den perfekta platsen att plugga på. På Medis var det rätt fullt, kom så klart försent. På KB fanns det plats men det var riktigt kallt, vet inte om det har att göra med att böckerna ska vara i ett speciellt klimat. Dessutom håller de på att bygga om där, så någon ro fick man knappt. Men jag fick lite gjort i alla fall, läste ett par artiklar och lite i en bok. Mailade dessutom handledaren men fick inte direkt något vettigt svar. Har insett att i slutänden så är man ensam i det här arbetet.

I morgon blir det arbete på Ekonomikums bibliotek. Bara tre pass kvar nu! Känns ganska trist faktiskt, men jag kommer inte att sakna resvägen. Eller att komma hem halv elva på kvällen, två och en halv timme efter att man har slutat. Får istället träla vidare på andra arbetet.

Lite motivation, tack

Sitter här och försöker uppbåda någon slags energi inför uppsatsen. Det känns som att det börjar krisa nu, fast det precis har börjat. Men det är just det där att man vill göra allting på en gång fast det är tusen olika saker att reda ut bara till inledningen. Så i dag hade jag helt enkelt tänkt sätta mig ned och beskriva mitt undersökningsområde. Det känns som en grej jag skulle ha gjort för ganska längesedan, men det har inte blivit av. Känns lagom avancerat, och det är väl just det man behöver på en måndag.

I can't hide you, the rock cried out

Den här dagen har inte precis varit fylld med långa, koncentrerade studiesessioner. Har inte haft fokus för det alls. Jag kanske borde vara orolig att jag inte har disciplin nog att skriva en masteruppsats, men ibland orkar man knappt bry sig ändå. Jag har hattat runt en hel del den här veckan, därav bristen på inlägg. Jobbat, pluggat på bibliotek, träffat kursare, jobbat lite till... Men jag har i alla fall bokat in tre stycken intervjuer i början av februari, nu ska jag bara komma på vad jag ska ställa för frågor också. Ville egentligen undvika människokontakt så mycket som möjligt i det här arbetet, men det är i alla fall bättre än att prata med användare. Oj, så där borde kanske inte en framtida bibliotekarie skriva. Men så är det.

På nördfronten händer det väl en hel del. Har sett sista avsnittet av Sherlock ungefär fyra gånger sedan i måndags. Ganska bra snitt. Väldigt bra avsnitt också. Ska se om det och analysera det lite mer noggrant senare. De första gångerna försöker man bara dra in så mycket detaljer som möjligt. Senaste insikten var att Sherlock har John på snabbuppringning, vilket har lett till en del huvudbryderi. Men det kommer en tredje säsong, när de nu ska hinna spela in den med Martin Freeman i Nya Zeeland och Cumberbatch i LA och Nya Zeeland. Pappa var i alla fall snäll att spara lite tidningsurklipp om Sherlock, blev mycket glad. De åker in i pärmen (ja, det finns en sådan).

Dagens glädjerus kom överraskande nog från Dagens Nyheter (hör och häpna). En kort "kommentar" av Nicholas Wennö i DN som handlar om hur La Mer (schlagerdängan) används i bland annat Tinker Tailor Soldier Spy. Han sätter ord på alla mina tankar, och sådant är skönt. Den slutsekvensen är verkligen fantastisk, hoppas att det uppmärksammas på någon prisutdelning (helst Oscarsgalan, men jag är inte petig). Har lyssnat på Julio Iglesias version av "La Mer" på YouTube x antal gånger. Säkert en fruktansvärt fånig låt (föredrar Mireille Mathieus version), men ack så effektiv i Tomas Alfredssons film. Bravo!

(Redigerade lite, stod inte ut med att ha ett sådant galet fånigt inlägg som det förra).

Fallet

Det sista avsnittet av Sherlocks andra säsong var nog ett av det bästa. Om inte det bästa. Det är svårt att säga så här direkt inpå, men jag tyckte mycket om det. Jag ska försöka undvika spoilers, i fall att någon intresserad svensk förvirrar sig till den här bloggen. Det händer.

För det första, Martin Freeman är fantastisk. Verkligen. Mycket fokus ligger på Sherlock och Moriarty och deras hjärngympa, men Martin "Fuck you, I won a BAFTA!" Freeman spelar i en egen liga. Fantastisk sympatisk och stark karaktär. Jag brukar hata när folk blir överdrivet upprörda och gråtfärdiga i film, men Freeman gör det trovärdigt. Kanske betyder att vi gråter likadant. Men Benedict Cumberbatch var också otroligt fin, ett geni i kris. Och Andrew Scott! Det måste vara så svårt att spela onding nuförtiden, för det mesta har gjorts. Och Moriarty är ju ondingen av alla ondingar, ärkefiendernas ärkefiende. Men Scott gör honom ny, galen och fantastisk njutbar att följa.

Avsnittet är spännande rakt igenom. Det är så klart jobbigt. Men konstigt nog trodde jag att det skulle vara tyngre rent känslomässigt. Visst, det finns ångest (yikes). Men man kanske hade verkligen föreställt sig så hemska saker att verkligheten (...) helt enkelt inte kunde leva upp till det. Mycket värdigt avslut för andra säsongen. Men som tur är kommer det en tredje. Det har skaparna Steven Moffat och Mark Gatiss suttit och hållit på, den tredje säsongen beställdes nämligen av BBC samtidigt som den andra. Förstår de inte vad de gör mot oss stackars fans när vi sitter och våndas över seriens eventuella fortsättning? Grymt.

Det finns så mycket citat och så mycket scener jag skulle vilja detaljstudera, men det får bli en annan gång. Tur att man har en blogg att skriva av sig i!