Chuck och Teddy

Good luck, Chuck...

Damien

Damien Lewis är en sådan där människa som kan se så sjukt läskig människa. Han blir till och med ännu läskigare när han ler. Men han är ändå awesome. Han fyller år i dag och jag firar med en bild jag knappt vågar kolla på. Iiih!

No man is an island

Jag har mediterat på Shutter Island i... en dag ungefär, och kommit fram till följande: Jag älskar den. Och! Jag hatar den. Typ. Ok, gnället först. Lehane har tydligen själv sagt att han ville skriva en noir-deckar-roman med allt vad det innebär. Men bara för att han säger och gör så, är det okej att använda sig av klischéer? Det kedjerökande, tuffa polisen med tragisk bakgrund och som tar lagen i egna händer. Teddy Daniels är en vandrande klisché, men det är ju medvetet. Jag gillar det inte. Jo, jag älskar Teddy, men jag gillar inte Lehanes sätt att ursäkta sin brist på orginalitet. Det finns fler grejer, men jag vill inte spoila handlingen. Men för mig var den ganska förutsägbar, fast man samtidigt inte visste vilken vändning den skulle ta.

Men samtidigt. Det är ju en klisché för att det fungerar! Och jag blir verkligen fäst vid Teddy, trots alla hans brister. Heartbreaking är rätt ord för att beskriva honom, även om det inte verkar så på den grova ytan. Jag är så sjukt nyfiken på hur Leonardo DiCaprio ska tolka den rollen. Hoppas verkligen att det blir bra! Mark Ruffalo ska dessutom spela Chuck, underbara Chuck, och det är nog också bra casting.

Akta er, för Shutter Island är en bok jag ska tvinga på så många som möjligt. Den heter Patient 67 på svenska och jag har den som hörbok (CD) för intresserade. LÄS DEN FÖR FAN. Jag fattar inte, det är inte den bästa bok jag har läst (långt ifrån), men jag måste måste måste rekomendera den till alla.

Islands in the stream, that is what we are...

Ibland blir man lite väl insjunken i en bok. Jag hoppade frukosten och satt och läste två timmar i morse. Resultat? Huvudvärk. Det tog ett tag innan den gick över, trots huvudvärkstabletten. Boken är i alla fall Shutter Island av Dennis Lehane. Sjukt spännande men... samtidigt väldigt, väldigt klisché och lite förutsägbar. Men den har anagram och jag älskar sånt! I och för sig gjorde anagrammen att jag halvvägs igenom boken förstod hur den skulle sluta. Jaja. Den är bra. Fast inte högsta klass.

Jag tror absolut att den fungerar som film. Lehane brukar göra sig bra som film, både Mystic River och Gone, baby, gone var bra. Och den här har Leo DiCaprio i huvudrollen! Han passar verkligen bra till karaktären.

You can go shove it

JAG HATAR SNÖ. Fuck you snö.

Egentligen hade jag tänkt skriva mer, men mina händer är i princip obrukbara efter snöskottningen. ARGH.

I'm the worrying kind

I dag har varit en måste-göra-dag. Måste slänga ut den där grädden i kylskåpet. Måste laga fiskekakorna innan de går ut (helt OK, som stekta fiskbullar fast godare). Måste rensa bland gamla tidningar (hittade en lång artikel om Neil Gaiman, score!). Måste in till skolan och hämta uppsatsen. Måste rätta den igen (fast inte gjort det). Måste lämna in gamla kursböcker på Campusbutiken så jag kan tjäna pengar på dem. Måste hämta paket i Abrahamsberg.

Men jag hann inte med blodprov. Tydligen har jag lågt blodvärde. Googlade så klart och blev paranoid. ANEMI låter så hemskt. Måste vara alla vampyrfilmer/böcker/serier! Vid förra sekelskiftet så drabbades många av anemi och det fick reaktioner i litteraturen med diverse vampyrmotiv. Bland annat Dracula skrevs då. Kan också vara en reaktion på den ökade spridningen av syfilis. Jepp. Dagens faktabubla.

Har kommit på en sak till mina tomma, vita väggar i lägenheten. Fick hem Penguins samling med 100 vykort med klassiska bokomslag i dag. Man kanske kan rama in dem och hänga upp. Inte allihopa så klart, men de finaste. Kanske i over-sized ramar. Helt klart något att klura på.

Gone with the wind

Clark Gable föddes 1901. Exakt för 109 år sedan. Han dog för tidigt, 1960, av en hjärtattack. Hans sista film blev The Misfits som också blev Marilyn Monroes sista film.