Sagoberättare

Det finns en lista i min hjärna på personer som jag skulle vilja träffa någon gång i livet. Neil Gaiman har länge varit högt upp på den listan eftersom han under flera år har varit min absoluta favoritförfattare. Det började någon gång under gymnasiet då jag lånade Goda omen på biblioteket i Vällingby. Ofta har jag någon idé om vad jag ska låna, men den gången hade jag bestämt mig för att ta någonting helt slumpmässigt. Så jag stod framför fantasyhyllan och såg den här boken med ett ganska konstigt och lustigt omslag. Den var skriven av två författare och inuti fanns en presentation av dem. På bilden var Neil Gaiman klädd helt i svart och Terry Pratchett helt i vitt. Och den här boken visade sig vara något av det roligaste jag har läst. Tror jag sträckläste den under två dagar för att sedan läsa om den igen direkt efteråt.

Sedan dess har jag lyckats samla på mig ett antal olika utgåvor av Good Omens, tror jag är uppe i sex eller sju stycken. Är fortfarande tokig i den boken och extremt tacksam för att den förde mig in på Gaiman-spåret. Lite bittert insåg jag vid den här tiden att jag precis hade missat Neil Gaiman som hade varit på Sverige-besök. Jaha, bara att vänta på nästa gång han kommer hit då. Vilket visade sig vara i sammanband med att filmen Stardust hade premiär, men då besökte han Lund. Lite bittert insåg jag att jag inte hade råd att åka dit och inte heller lust att åka själv. Men det kunde ju inte dröja alltför länge förrän nästa besök? Jo... Det skulle dröja till maj 2014.

Johanna Koljonen och Neil Gaiman 27 maj 2014

Det blev två rätt intensiva och Gaiman-fyllda dagar i maj. Jag följde honom runt genom Stockholm, gick på det jag kunde, tog ut en semesterdag bara för att kunna göra det. Det var så värt det. Han var bland annat på Kulturhusets Internationell författarscen där han samtalade med Johanna Koljonen. Samtalet var både intressant och roligt. Jag blev förvånad över hur öppen och glad Neil Gaiman verkade vara, speciellt eftersom han precis hade kommit från krigsdrabbade Syrien. Men han var så himla vänlig och naturlig och sa så många intressanta saker. Det var nog det bästa författarsamtalet jag har varit på (men jag är i och för sig långt ifrån objektiv). Följande dag inleddes tidigt på morgonen då jag köade vid Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan för att få en kölapp till signeringen med Gaiman. Nu vet jag inte om det var så himla nödvändigt att vara där tidigt, men det kändes som någonting jag måste göra. Jag var så nervös att jag skulle missa honom igen. Jovisst fick jag en kölapp och i kön hittade jag dessutom en annan Hannibal-nörd att prata av mig lite med. Bra bonus. Under köandet fick jag dessutom nys om att Gaiman skulle dyka upp för ett litet samtal på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan (varför utannonseras inte sådana saker i förväg?!). Istället för att åka hem och duscha och sova och äta stack jag dit. Samtalet kanske inte var lika livat som det på Kulturhuset, men det var ändå värt besväret. Sedan fick jag äntligen åka hem och vila inför signeringen senare på eftermiddagen.

Neil Gaiman signerar på SF-bokhandeln

Själva signeringen gick tyvärr väldigt snabbt eftersom de var måna om att alla skulle få chansen att träffa Neil Gaiman. Jag tog med ett ex av Good Omens som jag letade fram ur någon låda. TYVÄRR verkar det exemplar som jag lånad på bibblan ha gallrats, annars skulle jag ha hittat på något sätt att få den signerad. Han var så charmig och jag var så nervös så jag inte sa någonting speciellt. Jag gav honom en present och fick vad jag tror var en puss på kinden/halvkram. Eller var det jag som halvkramade? Vem vet, men det var närkontakt med en av mina favoritförfattare. Det var en fin avslutning på två väldigt intensiva dagar och absolut något av det bästa som har hänt mig.

Ny TV-serie: Fargo

Jag har precis börjat se TV-serien Fargo med Billy Bob Thornton och Martin Freeman bland annat. De två första avsnitten har varit superba så jag har höga förväntningar på resten av säsongen. 

*Bildkälla

Hör upp! En vandrare

Det var flera år sedan jag började läsa Kate Beatons serier på hennes sida Hark! A Vagrant. Minns inte riktigt hur jag först fick nys på henne, men jag misstänker att det var genom hennes fantastisk "Dude watchin' with the Brontës"-serie. Hon skriver och ritar extremt smarta och roliga serier och hon har dessutom en enorm känsla för tonläge. Just det här med stämning och tonläge märks i hennes mer personliga serier om sin familj. Under julhelgen lade Beaton upp en rad serier på sin Twitter och de flesta handlade om sina föräldrar. De är så enkla med ändå så fantastiskt bra och fina och roliga.

Kate Beaton var även gäst på Stockholms internationella seriefestival på Kulturhuset i maj. Hon deltog bland annat i ett samtal tillsammans med Faith Erin Hicks och Rene Engström, alla med kopplingar till Kanada. De pratade bland annat om sitt eget serieskapande och kanadensiska serier. Det var mycket avslappnat och roligt samtal. Sedan fick jag även möjlighet att träffa Kate Beaton och få mitt exemplar av hennes bok signerad. Det kändes stort och självklart vet jag aldrig vad jag ska säga. Men hon ritade en fin teckning av mig!

Red Dragon

För någon vecka sedan lyckades jag äntligen läsa ut Red Dragon av Thomas Harris, vilken är den första boken som innehåller en man vid namn Hannibal Lecter. Jag började läsa den för flera månader sedan, men sedan blev den en sådan där sekundär bok som jag inte prioriterade. För den är långt ifrån dålig, utan istället mycket välskriven och spännande. Dock finns det en hel del problem, men det återkommer jag till. Framför allt läste jag Red Dragon eftersom jag har sett TV-serien Hannibal, som jag möjligtvis har nämnt tidigare. Hur som helst så är jag fortfarande djupt fascinerad av karaktären Will Graham, och han har huvudrollen i boken. Men de två versionerna av Graham skiljer sig ganska mycket åt. Hugh Dancy spelar honom väldigt känsligt i TV-serien, han känns tillbakadragen och skör pga sin "empatistörning". I boken är han däremot ganska grov, men det intrycket kanske jag får eftersom han svär en del. Men bok-Graham visar mycket mer aggression utåt och det är så han håller folk på avstånd.

Det är väldigt intressant att se vilka bitar och citat ur boken som Bryan Fuller har inkorporerat i TV-serien. Sedan finns det sådant som jag gärna ser att de använder i kommande säsonger. Thomas Harris håller en ganska hög litterär klass, det finns en del poesi i ondskan i boken. Och hur ondskan och våldet påverkar människor. Will Graham är den som påverkas och drabbas mest. Hans empati gör att han kan förstå olika perspektiv hos olika typer av människor, vilket är användbart om man jagar seriemördare. Men han kan inte släppa de perspektiven lika lätt.

Så på grund av allt det här så tyckte jag om boken. Men sedan finns det där misogyna stråken. Nu tror jag att Thomas Harris har någon idé om att han skriver starka kvinnliga karaktärer, typ Reba McClane i Red Dragon och senare även Clarice Starling i The Silence of the Lambs. Men ett fåtal bra skrivna kvinnliga karaktärer väger knappast upp det Harris gör mot kvinnor som blir mördade i boken. Det är alltid något sexuellt bakomliggande och morden blir alltid mer eller mindre sexualiserade och fokuserade på kvinnorna. Det är tröttsamt och det är gammalt och jag är så jäkla glad att det aldrig kommer att hända i TV-serien. Bryan Fuller verkar extremt medveten om sådana här problem och har valt att inte gå den vägen.

Red Dragon är ganska svår att betygsätta eftersom det är en bok som är välskriven och bra för sin genre, men som samtidigt har problem med de kvinnliga karaktärerna. Det finns mer saker att säga om Reba och om Grahams fru Molly, men sammanfattningsvis: de är bakgrundskaraktärer som i slutänden ska räddas av de manliga karaktärerna samtidigt som de får stå för det goda och fina i boken. Rätt tröttsamt.

Marisha Pessl hos Natur & Kultur

Av en slump såg jag på Twitter att förlaget Natur & Kultur bjöd in bokbloggare och bokhandlare för att träffa författaren Marisha Pessl för lite mingel och författarsnack. Jag dök på den chansen direkt trots min extremt lilla blogg. När jag läste Night Film i november-december förra året så hittade jag en av mina absoluta favoritböcker. Det var en rätt intensiv läsupplevelse och jag blev rätt besatt av boken (delar tydligen vissa drag med huvudpersonen Scott McGrath). Kvällen bestod av lite trevligt mingel och sedan intervjuades Pessl en stund. Efter det blev det signering så klart! Det var en väldigt lättsam och intim kväll som jag uppskattade väldigt mycket.

Night Film är en rejäl bok (cirka 600 sidor) med mycket innehåll. Scott är en journalist som för ett antal år sedan undersökte den mystiska skräckregissören Stanislav Cordova. Det slutade med att Scott blev utskämd och blev tvungen att sluta med sitt grävande. Men när Cordovas dotter Ashley hittas död börjar Scott undersöka regissörens liv igen, denna gång med Ashley som ingång. Och Scott faller djupt ned i kaninhålet och en av höjdpunkterna blir ett surrealistiskt besök på Cordovas stora gods där många av hans filmer spelades in. En av de saker som jag blev mest fascinerad av är just Cordovas filmer. Pessl har nämligen fantiserat ihop regissörens alla filmer och under bokens gång redogör hon för flera av dem. Även om jag inte är någon skräckfilmsfantast så blev jag enormt sugen på att se filmerna. Vibbarna man får av boken påminner om något av David Lynch. Man befinner sig i verkligheten, men man (och karaktärerna) är knappast fast förankrade i den. Man frågar sig ibland om berättelsen har övernaturliga inslag eller om det är karaktärerna som har tappat fotfästet.

Förutom berättelsen i texten arbetar Pessl med andra typer av medier också. Det finns inslag i boken som förhöjer den dokumentära känslan, till exempel utdrag ur Internetartiklar, filer från mentalsjukhuset där Ashley, foton m.m. Dessutom finns den en mobilapp med extramaterial, vilket var någonting nytt för mig. Det är en extremt läsvärd bok och den kräver en hel del tålamod, men hjälp vad den är värd alla sömnlösa nätter!

Att möta sina idoler

De senaste veckorna har varit ganska annorlunda, det har hänt mycket spännande saker på en en väldigt kort tid. Ärligt talat känner jag mig fortfarande ganska överväldigad. Förrförra veckan träffade jag nämligen tre litterära idoler, samtliga kvinnor. Det började med författarsamtal med Marisha Pessl på Natur & Kultur förlag på torsdagen. Då var bokbloggare och bokhandlare inbjudna för lite mingel och möte med Pessl och jag lyckades glida med på ett hörn. Jag är extremt glad att jag fick lyssna på henne och träffa henne, för hennes senaste roman Night Film är en av mina absolut största läsupplevelser. Men mer om det i ett senare inlägg! På lördagen var det nämligen dags för Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset med temat Kanada. En av gästerna var min favorit Kate Beaton och jag fick även möta henne för att få min bok signerad. Hon ritade även av alla som hon signerade åt, så himla roligt! Sist (men absolut inte minst) var det dags för författarsamtal med Donna Tartt på söndagen. Wow. Vilken kvinna. Hon är så skarp och enormt intressant. Tyvärr höll själva samtalet långt ifrån måttet men det var en relativt lyckad kväll ändå. Fick min The Secret History signerad så jag är mer än nöjd! Och ja, igår träffade jag Neil Gaiman. Den upplevelsen har jag fortfarande inte smält, så det tar vi en annan gång. Men ja, han är värd hypen.

Det som är lite svårt med sådana här "möten" är att de är så korta och att man omöjligt kan förmedla hur mycket deras arbete betyder för en. Man får hoppas att de vet om det ändå, eller åtminstone kan föreställa sig. Flera av signeringarna jag var på var väldigt, väldigt stressade eftersom arrangörerna vill att så många som möjligt ska få chansen att träffa personen i fråga. Vilket jag verkligen förstår, men det påverkar ju ändå hur man själv ser på upplevelsen. Då var mötet med Marisha Pessl nog bäst, eftersom det var mer intimt och informellt. Hon är ju inte heller ännu den superstar som Gaiman är, vilket ärligt talat är ganska skönt.

Men jag är extremt glad att jag har fått chansen att träffa fyra av mina favoritförfattare/serieskapare under så kort tid. Känner mig verkligen lyckligt lottad.

Ett nytt land

Just nu läser jag Richard Fords senaste roman Canada till bokcirkeln som ska träffas på tisdag. Det var jag som föreslog den framför allt eftersom jag har hört så mycket bra om den. Och till en viss gräns kan jag förstå berömmet, för det är en väldigt välskriven bok som håller hög litterär klass. Dock har jag extremt svårt att ta till mig handlingen och karaktärerna, speciellt huvudpersonen Dell. Nu brukar inte handlingen i en bok vara alltför viktigt för mig, men det måste ändå finns något att gripa tag i och som gör att man blir engagerad. Just nu läser jag bara Canada för att ha läst den, och det är aldrig något bra tecken. Men det finns ljusglimtar som främst består i Richard Fords beskrivningar av naturen och även av människor. Här är några citat som jag satt och läste om flera gånger eftersom de slog an någonting inom mig:

"Against these forces - an earth rotating, a sun lowering its angle in the sky, winds filling with rain and the geese arriving - time is just a made-up thing, and recedes in importance, and should." (s. 324)

"There are people like that in the world - people with something wrong with them that can be disguised but won't be denied, and which dominates them." (s. 326)

Boken är full av sådana citat, inblickar i livet. Självklarheter.

*Bildkälla