"Jane Eyre, who had been an ardent, expectant woman—almost a bride— was a cold, solitary girl again: her life was pale; her prospects were desolate. A Christmas frost had come at midsummer; a white December storm had whirled over June; ice glazed the ripe apples, drifts crushed the blowing roses; on hay-field and cornfield lay a frozen shroud: lanes which last night blushed full of flowers, to-day were pathless with untrodden snow; and the woods, which twelve hours since waved leafy and fragrant as groves between the tropics, now spread, waste, wild, and white as pine forests in wintry Norway."
Nu så kom jag äntligen iväg på bio för att se den senaste versionen av Jane Eyre! Med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Jag måste säga, jag var tveksam när jag hörde att Fassbender skulle spela Rochester men det var inte så illa som jag hade trott. Man skulle kunnat ha önskat lite mer kemi mellan de två, men å andra sidan är kemin som finns mellan karaktärerna i boken svår att överföra. Så kort sagt så är jag nöjd, den hade en känsla för originalet och det är det som är viktigast. Miljöerna var ju smått fantastiska.
Sedan satt jag förstås och ältade min c-uppsats där jag analyserade eld - och issymboliken i boken. Och det hade de faktiskt tagit till vara på i filmen! Symboliken alltså, inte min uppsats... Men eld är ju ett så pass viktigt inslag att det måste vara närvarande. Men kylan och regnet också, det blir väldigt effektivt på film för att förmedla en karaktärs sinnesstämning. Speciellt gillar jag hur hemska, kalla och hämmade St. John (Billy Elliot!) kopplades till snö och dystert väder. Rochester å sin sida förgås nästan i sin passions lågor. Och Jane, hon hamnar mitt emellan dessa element.
Nä, nu ska jag sluta. Annars kommer jag in på Rochesters symboliska kastration också och det är inte något jag vill älta i bloggen.
