Skådespeleriet är bra. Ingenting överraskande, men mycket kompetent. Leonardo DiCaprio är bra som Gatsby, fast jag hade hellre sett honom som lite mer återhållsam och lite mindre klantig clown som är kär. Vi fattar, hans kärlek är en idiotisk dröm, en illusion som aldrig kommer att återfinnas i verkligheten. Han är kär i Daisy, en ganska vanlig (om än vacker) kvinna som är rätt... tom. Carey Mulligan gör rollen bra, hon har kommit långt sedan hon var med i det där fantastiska avsnittet av Doctor Who för flera år sedan. Tobey Maguire är charmig och intetsägande, precis som jag minns berättaren i boken. Inside and outside.
Allt överdåd, alla rikedom är ihålig och innehållslös. Det finns inget värde i det och det är samma sak med Gatsbys och Daisys kärlek. Det är en dröm om någonting som aldrig kan uppnås, byggt på någonting ruttet. Det är det som gör filmen bra och det är det som gör boken fantastisk. När den amerikanska drömmen spricker så uppenbarar sig hur ekande tom den egentligen var.
Ett överraskande inslag i filmen var musiken. Det blandades in mycket modernt och det fungerade faktiskt väldigt bra. Bland annat så är min favorit Florence + The Machine med!
