Marisha Pessl hos Natur & Kultur

Av en slump såg jag på Twitter att förlaget Natur & Kultur bjöd in bokbloggare och bokhandlare för att träffa författaren Marisha Pessl för lite mingel och författarsnack. Jag dök på den chansen direkt trots min extremt lilla blogg. När jag läste Night Film i november-december förra året så hittade jag en av mina absoluta favoritböcker. Det var en rätt intensiv läsupplevelse och jag blev rätt besatt av boken (delar tydligen vissa drag med huvudpersonen Scott McGrath). Kvällen bestod av lite trevligt mingel och sedan intervjuades Pessl en stund. Efter det blev det signering så klart! Det var en väldigt lättsam och intim kväll som jag uppskattade väldigt mycket.

Night Film är en rejäl bok (cirka 600 sidor) med mycket innehåll. Scott är en journalist som för ett antal år sedan undersökte den mystiska skräckregissören Stanislav Cordova. Det slutade med att Scott blev utskämd och blev tvungen att sluta med sitt grävande. Men när Cordovas dotter Ashley hittas död börjar Scott undersöka regissörens liv igen, denna gång med Ashley som ingång. Och Scott faller djupt ned i kaninhålet och en av höjdpunkterna blir ett surrealistiskt besök på Cordovas stora gods där många av hans filmer spelades in. En av de saker som jag blev mest fascinerad av är just Cordovas filmer. Pessl har nämligen fantiserat ihop regissörens alla filmer och under bokens gång redogör hon för flera av dem. Även om jag inte är någon skräckfilmsfantast så blev jag enormt sugen på att se filmerna. Vibbarna man får av boken påminner om något av David Lynch. Man befinner sig i verkligheten, men man (och karaktärerna) är knappast fast förankrade i den. Man frågar sig ibland om berättelsen har övernaturliga inslag eller om det är karaktärerna som har tappat fotfästet.

Förutom berättelsen i texten arbetar Pessl med andra typer av medier också. Det finns inslag i boken som förhöjer den dokumentära känslan, till exempel utdrag ur Internetartiklar, filer från mentalsjukhuset där Ashley, foton m.m. Dessutom finns den en mobilapp med extramaterial, vilket var någonting nytt för mig. Det är en extremt läsvärd bok och den kräver en hel del tålamod, men hjälp vad den är värd alla sömnlösa nätter!

Att möta sina idoler

De senaste veckorna har varit ganska annorlunda, det har hänt mycket spännande saker på en en väldigt kort tid. Ärligt talat känner jag mig fortfarande ganska överväldigad. Förrförra veckan träffade jag nämligen tre litterära idoler, samtliga kvinnor. Det började med författarsamtal med Marisha Pessl på Natur & Kultur förlag på torsdagen. Då var bokbloggare och bokhandlare inbjudna för lite mingel och möte med Pessl och jag lyckades glida med på ett hörn. Jag är extremt glad att jag fick lyssna på henne och träffa henne, för hennes senaste roman Night Film är en av mina absolut största läsupplevelser. Men mer om det i ett senare inlägg! På lördagen var det nämligen dags för Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset med temat Kanada. En av gästerna var min favorit Kate Beaton och jag fick även möta henne för att få min bok signerad. Hon ritade även av alla som hon signerade åt, så himla roligt! Sist (men absolut inte minst) var det dags för författarsamtal med Donna Tartt på söndagen. Wow. Vilken kvinna. Hon är så skarp och enormt intressant. Tyvärr höll själva samtalet långt ifrån måttet men det var en relativt lyckad kväll ändå. Fick min The Secret History signerad så jag är mer än nöjd! Och ja, igår träffade jag Neil Gaiman. Den upplevelsen har jag fortfarande inte smält, så det tar vi en annan gång. Men ja, han är värd hypen.

Det som är lite svårt med sådana här "möten" är att de är så korta och att man omöjligt kan förmedla hur mycket deras arbete betyder för en. Man får hoppas att de vet om det ändå, eller åtminstone kan föreställa sig. Flera av signeringarna jag var på var väldigt, väldigt stressade eftersom arrangörerna vill att så många som möjligt ska få chansen att träffa personen i fråga. Vilket jag verkligen förstår, men det påverkar ju ändå hur man själv ser på upplevelsen. Då var mötet med Marisha Pessl nog bäst, eftersom det var mer intimt och informellt. Hon är ju inte heller ännu den superstar som Gaiman är, vilket ärligt talat är ganska skönt.

Men jag är extremt glad att jag har fått chansen att träffa fyra av mina favoritförfattare/serieskapare under så kort tid. Känner mig verkligen lyckligt lottad.

Ett nytt land

Just nu läser jag Richard Fords senaste roman Canada till bokcirkeln som ska träffas på tisdag. Det var jag som föreslog den framför allt eftersom jag har hört så mycket bra om den. Och till en viss gräns kan jag förstå berömmet, för det är en väldigt välskriven bok som håller hög litterär klass. Dock har jag extremt svårt att ta till mig handlingen och karaktärerna, speciellt huvudpersonen Dell. Nu brukar inte handlingen i en bok vara alltför viktigt för mig, men det måste ändå finns något att gripa tag i och som gör att man blir engagerad. Just nu läser jag bara Canada för att ha läst den, och det är aldrig något bra tecken. Men det finns ljusglimtar som främst består i Richard Fords beskrivningar av naturen och även av människor. Här är några citat som jag satt och läste om flera gånger eftersom de slog an någonting inom mig:

"Against these forces - an earth rotating, a sun lowering its angle in the sky, winds filling with rain and the geese arriving - time is just a made-up thing, and recedes in importance, and should." (s. 324)

"There are people like that in the world - people with something wrong with them that can be disguised but won't be denied, and which dominates them." (s. 326)

Boken är full av sådana citat, inblickar i livet. Självklarheter.

*Bildkälla

Fantastiska Amy

I veckan läste jag ut Gone Girl av Gillian Flynn, en thriller om en kvinna som försvinner spårlöst. Eller ja, helt spårlöst är inte försvinnandet eftersom kvinnans man snabbt blir polisens huvudmisstänkta. Det här är en psykologisk roman om karaktärer som man aldrig riktigt kan lita på. Varken den vackra och högintelligenta hustrun Amy eller hennes klumpiga (men relativt smarta) man Nick är pålitliga berättare och skillnaderna mellan deras parallella narrativ upptäcker man ganska snart. Nick klantar sig rätt rejält i början av jakten på Amy, han beter sig inte direkt som den kärleksfulle maken han borde vara. Finns det en anledning till detta?

Den här boken slukade jag på bara några dagar, den är som gjord för att sträckläsa. Dock tror jag att den skulle ha vunnit på att vara mer sparsam. I bokens inledning får man inte veta så mycket och den tryckta stämningen och den stegrande spänningen var egentligen det som lockade mig till en början. Men sedan får man veta i princip allt, i detalj och utan att säga för mycket så är det något av en besvikelse. Vad som är intressant är att se två så lika och ändå så olika karaktärer, en manlig och en kvinnlig, skildras på ett sådant sätt. Båda har sina brister (minst sagt) och det är speciellt intressant att se en sådan kvinnlig karaktär. Annars tillåts inte kvinnor inte riktigt vara så extrema på samma sätt som män. Jag tror jag skrev ett inlägg för ett tag sedan då jag eftersökte excentriska kvinnliga karaktärer. Vad jag kanske också menade är att jag saknar kvinnliga antihjältar. Just därför är Flynn en frisk fläkt i sammanhanget, trots att jag på slutet inte var överdrivet förtjust i själva handlingen. 

*Bildkälla

The Grand Budapest Hotel

(Inlägg som jag började skriva för ungefär två veckor sedan, då jag precis hade sett filmen)

Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är en nostalgisk dröm, men förvånansvärt också ganska politisk. Anderson är ju annars mest intresserad av familjerelationer än samhällsproblem. Men i den här nya filmen utgör andra världskrigets utbrott bakgrund för den huvudsakliga berättelsen. Och kriget och det rådande klimatet påverkar de liv som de excentriska karaktärerna lever. Filmen är också väldigt rolig och ganska hemsk, fast på ett roligt sätt. Ibland får man nästan dåligt samvete när man skrattar. Den är samtidigt väldigt driven, det händer mycket inom loppet av en timme och 39 minuter. Man blir nästan lite andfådd.

Jag vet att många har problem med Wes Andersons filmer. De tycker att han bara handlar om yta, att han upprepar sig, att filmerna är substanslösa. Själv har jag aldrig sett det där och jag ser hellre tio repetitiva Wes Anderson-filmer än tio repetitiva filmer i modern Hollywood-stil. Anderson har ett extremt tydligt uttryck, man kanske skulle kunna kalla honom för en auteur. Jag är osäker på om jag använder den termen korrekt, men han har ett väldigt tydligt kreativt uttryck. Och man fastnar lätt i hans dockhus-estetik, det är väldigt fascinerande och medryckande. Man kan tycka att berättelsens personer kommer i andra hand, men de är samtidigt väldigt tilldragande. De är ofta ganska osympatiska, men man hejar på dem ändå.

De kvinnliga karaktärerna är inte mycket att tala om. Vi har förstås fina och modiga Agatha, men hon försvinner ganska lätt i havet av knäppa manliga personligheter. Som vanligt önskar jag mig knäppa kvinnliga personligheter. Häromdagen satt jag och dagdrömde om en Wes Anderson-film med enbart kvinnliga roller. Det skulle vara okej med någon man här och där (ungefär i samma grad som kvinnor förekommer i hans filmer), men i huvudsak endast excentriska brudar som gör livet intressant och allmänt svårt för omgivningen. Tack?

*Bildkälla

He viewed his own mentality as grotesque but useful, like a chair made of antlers

*Bildkälla

Vad gör jag egentligen?

Nu blev det ett sådant där ofrivilligt blogguppehåll igen. Det irriterar mig eftersom jag vill skriva, jag gillar att skriva. Men det tar emot också. Jag kan inte vara helt ärlig på bloggen, det handlar mest om ytliga saker som TV-serie och böcker. Fast det är inte helt sant, för det där är inte ytliga saker för mig. Fiktion säger så mycket om oss själva och om världen, den gör att vi ser mycket mer än vi annars skulle göra. Så jag har aldrig dåligt samvete över att spendera för mycket tid med en bok eller framför en TV - eller datorskärm.

Kanske jag ska försöka hitta någon rolig enkät för att lätta upp skrivkrampen lite. Eller göra en lista?