Visar inlägg med etikett John le Carré. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John le Carré. Visa alla inlägg

måndag 31 december 2012

Best of 2012

Kanske dags att sammanfatta litteraturåret 2012? Inte direkt mitt bästa år när det gäller böcker och läsning. Uppsatsen tog ut sin rätt och jobbet likaså. Det blev en hel del serier (mer lättuggat) och även en hel del ungdomsböcker och urban fantasy. Några felsteg (som Daughter of Smoke and Bone, vilken smörja) och en del riktiga fullträffar (John Green äger min själ).

3.) The Spy Who Came In From the Cold av John Le Carré är en kort bok och det är ganska svårt att beskriva var Le Carrés briljans ligger. Men han kan säga väldigt mycket med väldigt få medel. Jag älskar melankolin och ärligheten i hans berättelser. Det är thriller utan spänning, deckare utan brott. Det är svårt att säga i vilken genre som han passar in.

2.) How To Be a Woman av Caitlin Moran läste jag strax innan jag var på författarsamtal med henne på Kulturhuset. Kvinnan är ett fenomen och hennes bok är en personlig berättelse om hur det är att vara kvinna och feminist. Hon är briljant, hon är rolig och hon är framför allt lätt att ta till sig. Författarsamtalet var nästan en en enkvinnasshow, man satt och garvade hela tiden. Stackars Jan Gradvall hängde knappt med. Jag fick prata lite med henne under signeringen efteråt och hon är den enda person som har kallat mig för "baby". Fantastiskt charmig, är helt snudd på kär i henne.

1.) The Fault in Our Stars av John Green var årets absoluta bästa läsning. Jag lånade den som enveckaslån på Medisbibblan under våren och var lite stressad över den korta lånetiden. John Green är ett namn som jag har hört ett tag och som jag har följt på Twitter innan jag läste någon av hans böcker. I nördkretsar är han och hans brorsa Hank något av giganter genom sina bloggar.

Men till saken... TFIOS är en av den bästa böcker som jag har läst. Någonsin. Jag sträckläste boken under en helg och det var två dagar som var rätt så emotionellt ostadiga. Det är sällan en bok framkallar sådana starka känslor, den är både fantastiskt rolig och otroligt sorglig. Den är ärlig, den är rak och den är ta mig fan helt jävla underbar. TIME Magazine utnämnde den till årets bästa bok. Inte i ungdomskategorin, utan bland alla böcker. Och DET är ganska ovanligt. Framför allt sitter TFIOS:s genialitet i språket. John Green skriver på ett fräscht, snabbt och roligt sätt. Han skapar samtidigt karaktärer som är trovärdiga, sympatiska och mänskliga.


torsdag 19 april 2012

The Circus has left town

Oh. Det blev spontanbio i dag. Klockan halv ett satt jag vid datorn och surade över uppsatsen då jag plötsligt kom på att Sergel visar Tinker Tailor klockan två. Ja, hur kan jag kunna de tiderna utantill? Hade förstås kollat upp de redan förra veckan men något besök hade inte blivit av. Men nu så! De kör bara två visningar per dag nu så jag antar att filmen slutar gå snart. Och DVD:n kommer ju ut i maj, så såg det som min sista chans att se den på bio.

Har jag sagt hur bra den är? Den är så jävla bra. Upptäckte dessutom att ugglan som Jim slår ihjäl sitter uppstoppad på vägen i en senare scen. Annars satt jag och tänkte mycket på hur de ofta filmar Smiley bakifrån och att han då vänder lite på huvudet så att man se örat och lite av glasögonen. Väldigt snyggt. Smiley känns annars ganska ogenomtränglig, han är flyter liksom ovanpå allt annat och han reagerar aldrig speciellt starkt. Det är det som gör karaktären Ann så briljant, trots hennes totala brist på närvaro (hennes ansikte får man förresten heller aldrig se helt). Hon är en sådan stark, svag punkt i Smileys liv så när hon väl är med så brakar hans fasad samman.

Blir helt yr av möjligheterna till en riktig filmvetenskaplig (eller litteraturvetenskaplig) analys. Undrar om det har gjorts...


söndag 1 april 2012

La mer a bercé mon cœur pour la vie

Det finns en sådan fantastiskt liten scen i Tinker, Tailor, Soldier, Spy då George Smiley står och kollar på Bill Haydons tavla. Det är en väldigt kort scen, tyst och jag vet inte om jag uppfattade den förrän andra gången jag såg filmen. Men den ligger liksom i fas med allt annat i filmen.

Tror det är allt. (Förutom faktumet och insikten om att TTSS inte är en spionroman alls, utan någon slags romantisk tragedi som utspelar sig under kalla kriget. Kan inte riktigt uttrycka det där i ord ännu, men det kommer väl).