Min första lediga torsdagskväll på ett bra tag. Firade med att ta en eftermiddagsbio inne i stan. Konstigt nog var det ganska mycket folk i salongen, för mycket. Mest äldre som satt och hostade konstant och fick smärre panik när undertexterna försvann. Men filmen var lika bra som förra gången! Det blev så klart
Tinker, Tailor, Soldier, Spy igen. Och nej, jag hade inte inbillat mig om hur bra den var. Blir lite smått chockad faktiskt, det är inte vanligtvis den typen av film jag fastnar för. Eller är det? Jag gillar i och för sig sparsmakat, med enkel dialog, nedtonad musik och långa blicka (åh, dessa blickar!).
Gary Oldman är nog en av vår tids bästa skådespelare. Synd att han inte har fått bevisa det ännu. För det mesta spelar han överdrivna skurkar, extrema. Han gör det så klart fantastiskt bra, han är nästan alltid det bästa med varje film han är med i men... Men att få en roll som George Smiley är nog det bästa som har hänt honom. Smiley säger inte så mycket (vet inte hur många minuter som går innan han yttrar sin första replik), han rör knappt en min, han gör väldigt diskreta gester men han förmedlar ändå något. Hur tusan kan man spela på det sättet? Utan att göra någonting? Det är fan ett genidrag i sig.
Så många fantastiska skådespelare i TTSS. Mark Strong är nog efter Oldman min favorit. Hans karaktär är nog mest intressant. Och det där subtila kärleksförhållandet till Colin Firths karaktär. Det är magnifikt. Vet inte hur mycket av det som kommer fram i filmen, men det är ändå som ett knytnävsslag i magen. Desillusionerade män som kämpar för den goda saken (för sitt land), men som har tappat all tro på rättvisa och sanning. Älskar hur John Le Carré skriver sina karaktärer, ingen är utan sår, utan brister. Smiley, med all sin intelligens och skarpsinne har Ann ("...the last illusion of an illusionless man"). Och Karla (svårfångade Karla!) utnyttjar detta. Det är inte så mycket ett spel om statshemligheter som det är ett spel om att utnyttja mänskliga svagheter.
Det ska väl sägas en del om estetiken i filmen också. Den är riktigt snyggt gjord, trots att jag mår smått illa av alla 70-talsfärger. Vissa scener, man vill bara kyssa regissören och klipparen. Framför allt slutsekvensen. Ska absolut inte avslöja något, men det är något av det snyggaste jag har sett. Sedan kan man lätt få billiga poäng när man lägger på en bra låt och klipper lite. Kul att se det göras med stil och värme.
