Fantastiska Amy

I veckan läste jag ut Gone Girl av Gillian Flynn, en thriller om en kvinna som försvinner spårlöst. Eller ja, helt spårlöst är inte försvinnandet eftersom kvinnans man snabbt blir polisens huvudmisstänkta. Det här är en psykologisk roman om karaktärer som man aldrig riktigt kan lita på. Varken den vackra och högintelligenta hustrun Amy eller hennes klumpiga (men relativt smarta) man Nick är pålitliga berättare och skillnaderna mellan deras parallella narrativ upptäcker man ganska snart. Nick klantar sig rätt rejält i början av jakten på Amy, han beter sig inte direkt som den kärleksfulle maken han borde vara. Finns det en anledning till detta?

Den här boken slukade jag på bara några dagar, den är som gjord för att sträckläsa. Dock tror jag att den skulle ha vunnit på att vara mer sparsam. I bokens inledning får man inte veta så mycket och den tryckta stämningen och den stegrande spänningen var egentligen det som lockade mig till en början. Men sedan får man veta i princip allt, i detalj och utan att säga för mycket så är det något av en besvikelse. Vad som är intressant är att se två så lika och ändå så olika karaktärer, en manlig och en kvinnlig, skildras på ett sådant sätt. Båda har sina brister (minst sagt) och det är speciellt intressant att se en sådan kvinnlig karaktär. Annars tillåts inte kvinnor inte riktigt vara så extrema på samma sätt som män. Jag tror jag skrev ett inlägg för ett tag sedan då jag eftersökte excentriska kvinnliga karaktärer. Vad jag kanske också menade är att jag saknar kvinnliga antihjältar. Just därför är Flynn en frisk fläkt i sammanhanget, trots att jag på slutet inte var överdrivet förtjust i själva handlingen. 

*Bildkälla

The Grand Budapest Hotel

(Inlägg som jag började skriva för ungefär två veckor sedan, då jag precis hade sett filmen)

Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är en nostalgisk dröm, men förvånansvärt också ganska politisk. Anderson är ju annars mest intresserad av familjerelationer än samhällsproblem. Men i den här nya filmen utgör andra världskrigets utbrott bakgrund för den huvudsakliga berättelsen. Och kriget och det rådande klimatet påverkar de liv som de excentriska karaktärerna lever. Filmen är också väldigt rolig och ganska hemsk, fast på ett roligt sätt. Ibland får man nästan dåligt samvete när man skrattar. Den är samtidigt väldigt driven, det händer mycket inom loppet av en timme och 39 minuter. Man blir nästan lite andfådd.

Jag vet att många har problem med Wes Andersons filmer. De tycker att han bara handlar om yta, att han upprepar sig, att filmerna är substanslösa. Själv har jag aldrig sett det där och jag ser hellre tio repetitiva Wes Anderson-filmer än tio repetitiva filmer i modern Hollywood-stil. Anderson har ett extremt tydligt uttryck, man kanske skulle kunna kalla honom för en auteur. Jag är osäker på om jag använder den termen korrekt, men han har ett väldigt tydligt kreativt uttryck. Och man fastnar lätt i hans dockhus-estetik, det är väldigt fascinerande och medryckande. Man kan tycka att berättelsens personer kommer i andra hand, men de är samtidigt väldigt tilldragande. De är ofta ganska osympatiska, men man hejar på dem ändå.

De kvinnliga karaktärerna är inte mycket att tala om. Vi har förstås fina och modiga Agatha, men hon försvinner ganska lätt i havet av knäppa manliga personligheter. Som vanligt önskar jag mig knäppa kvinnliga personligheter. Häromdagen satt jag och dagdrömde om en Wes Anderson-film med enbart kvinnliga roller. Det skulle vara okej med någon man här och där (ungefär i samma grad som kvinnor förekommer i hans filmer), men i huvudsak endast excentriska brudar som gör livet intressant och allmänt svårt för omgivningen. Tack?

*Bildkälla

He viewed his own mentality as grotesque but useful, like a chair made of antlers

*Bildkälla

Vad gör jag egentligen?

Nu blev det ett sådant där ofrivilligt blogguppehåll igen. Det irriterar mig eftersom jag vill skriva, jag gillar att skriva. Men det tar emot också. Jag kan inte vara helt ärlig på bloggen, det handlar mest om ytliga saker som TV-serie och böcker. Fast det är inte helt sant, för det där är inte ytliga saker för mig. Fiktion säger så mycket om oss själva och om världen, den gör att vi ser mycket mer än vi annars skulle göra. Så jag har aldrig dåligt samvete över att spendera för mycket tid med en bok eller framför en TV - eller datorskärm.

Kanske jag ska försöka hitta någon rolig enkät för att lätta upp skrivkrampen lite. Eller göra en lista?

Only Lovers Left Alive

Förra fredagen var det som bekant Alla hjärtans dag och det kunde man knappast undvika om man var i livet vid den tidpunkten. Denna så kallade högtidsdag sammanföll även med biopremiären av Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollen. Det här är en vampyrfilm, men ingen vampyrfilm som jag har sett tidigare. För det första så är det Jarmusch, vilket borde vara en kvalitetsstämpel. Det är väldigt fint filmad och har ett fantastiskt långsamt och makligt tempo. Ingen stress, ingen panik över att exponera alla vampyregenskaper på så kort tid som möjligt. Framför allt är Only Lovers Left Alive en otroligt vacker kärlekshistoria mellan de här två vampyrerna, Eve och Adam, som har varit gifta i hundratals år. De är fortfarande enormt kära i varandra och kemin mellan dem gör hela filmen. Eve är den mer levande av dem, en optimist som har en ganska jobbig och bråkig lillasyster som heter Ava. Adam är däremot något deppigare och beter sig ofta som en sur tonåring.

Only Lovers Left Alive bjuder på en hel del överraskningar, bland annat humorn som dyker upp hela tiden. Hela verkligheten måste vara så absurd om man har levt så pass länge som Eve och Adam har gjort. Och den är också samhällskritisk då de två vampyrerna ofta kommenterar på mänskligheten och dess tillkortakommanden. Det är fantastiskt att segla genom det övergivna och melankoliska Detroit i Adams gamla bil. Trots förfallet så är det för Adam paradiset på jorden, där han nästan får vara i fred och skapa sin musik och pilla med sina mekaniska prylar. Eve är mer utåtriktad, hon drömmer längre och är den som tar tag i saker. Skådespelarinsatserna är magiska, Swinton och Hiddleston är som gjorde för de här rollerna. De är så trygga i sig själva och det gör att deras karaktärers ålder blir trovärdigt.

Problemet med den här filmen är att SF inte alls visar den så mycket som de borde.

*Bildkälla

Ny TV-serie: True Detective

I sann HBO-anda så har True Detective den där speciella vinjetten, de där svåra människorna och de där... nakenscenerna. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av TV-serier, mest för att det där nakna mest fokuserar på kvinnor och ofta saknar poäng. De här tendenserna finns i True Detective, som egentligen är en historia om två poliser som försöker utreda ett ritualistiskt mord på en (överraskning!) kvinna. Huvudrollerna spelas av Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Det som jag framför allt gillar med serien är dessa tragiska poliser, den ena svårare än den andre. De har privata problem, men verkar redan efter två avsnitt lätt besatta av att lösa det här fallet. Stämningen i serien är också fin, på ett deprimerande och sömnigt sätt. USA:s sydstater, vyerna och människorna. Det känns realistiskt men emellanåt också drömskt.

Mitt främsta problem med serien är kvinnorollerna. En tjatande hemmafru, en älskarinna, några horor. Ja, och så offret förstås (utgår dessutom ifrån att det kommer fler sådana). Det är så tröttsamt att de osympatiska männen i huvudrollen blir mer sympatiska än kvinnorna. Jag önskar mig något mer komplicerat, något mer nyanserat. Men det kanske är fel av mig att önska mig det från HBO. Det kanske är fel av mig att önska mig det från en amerikansk TV-serie överhuvudtaget. Men den senaste tiden har jag sett mycket av Sleepy Hollow, en serie som har en "töntighetsstämpel" på sig, men å andra sidan är den extremt medveten om både kön och ras. Där är det inte bara de vita medelålders männen som löser brott och sparkar rumpa. True Detective kommer nog kommas att ses som "finare" än till exempel Sleepy Hollow, men knappast bättre i alla avseenden.

Hur som helst ska jag fortsätta se True Detective, men tyvärr känns den redan förstörd för mig. Dock ska Matthew McConaughey ha stor eloge för sin insats, han är en enormt skicklig skådespelare. Innan jag såg True Detective avskydde jag honom och tyckte han var rätt värdelös, men han har verkligen visat hur fel jag hade. Bravo.

*Bildkälla

Coriolanus

I torsdags hade jag tagit ut en semesterdag endast för att kunna gå och se William Shakespeares pjäs Coriolanus live på bio. På Bio Rio vid Hornstull kör de en del pjäser och operor livesänt från andra delar av världen. Coriolanus sändes live från London och hade en av mina absoluta favoritskådespelare i huvudrollen, nämligen Tom Hiddleston. Den här pjäsen har jag faktiskt aldrig hört talas om, trots att jag har läst litteraturvetenskap. Tydligen är det en av Shakespeares senare pjäser och en del i en "trilogi" som utspelar sig i romarriket. Hiddleston var egentligen min största motivation till att gå och se den och jag var rätt orolig i början att det skulle bli segt. Engelskan blir något svårare i och med att det är Shakespeare, men det fungerade faktiskt oerhört bra. Det som alltid förvånar mig med Shakespeare är hur rolig han är! Nu gör säkert skådespelarnas insatser väldigt mycket för komisk effekt, men ändå... Kul snubbe.

Och ja, det är en tragedi så man kan ju inte förvänta sig för många glada miner. Alla skådespelare i pjäsen var enormt duktiga, speciellt Tom Hiddleston. Han är ju en enorm passion för just William Shakespeare och det märks. Han lägger ned så mycket av sin själv i rollen och det gör väldigt mycket för att förhöja pjäsen. Sedan var det intressant att den spelades på en väldigt liten och enkel scen, i en gammal lokal där man förr brukade förvara bananer. Men jag tror att man uppskattade skådespelarna mer på det sättet, för scenen var väldigt avskalade och de fick ta mer plats. Verkligen lysande pjäs, var så grymt imponerad. Och det är så kul att ha varit en del av live-upplevelsen, för det är en sändning som ses av tiotusentals människor världen runt.

*Bildkälla