tisdag 10 april 2012

Skin deep

När man sitter med en uppsats i flera månader så blir man till slut... helt skogstokig. Eftersom man knappt tänker på annat om dagarna, kvällarna och nätterna så måste man hitta andra saker som man kan helt dränka sig i. Vilket leder till en hel del TV-serier eller böcker eller ätande. Kort sagt, när man kopplar av så måste man verkligen ta det på allvar. Just nu fungerar Once Upon a Time så för mig. Jag skulle kunna kolla på en bra serie, en kvalitetsserie som The Shadow Line eller varför inte Mad Men? Men nej, jag tar den serie som har skrikigaste kostymerna och mest ologiska manuset. För det är så en sjuk, sjuk hjärna fungerar. Om jag skulle kolla på någon av de andra serierna så skulle jag behöva tänka och analysera och det orkar jag inte med just nu. Ironiskt nog gör sagotemat ger hela upplevelsen en starkare ton av eskapism.

Men det är kul. Det är en rolig serie och jag tror inte att de som gör den tror att det är ett mästerverk. Man kan sitta och fnissa lite åt de löjliga replikerna och de där menande blickarna som jag älskar så mycket. Och kläderna! Hej kom och hjälp mig. Mycket applåder till skådespelarna som kan ha dem på sig utan att börja garva var tionde sekund. I och för sig gillar jag hur de har klätt Rumpelstilskin till exempel, som en rockstjärna. Carlyle har den där Jaggerkroppsformen som fungerar med tajta* (TAJTA) läderbyxor och någon extremt dekorerad skinnjacka. Då har några av de kvinnliga karaktärerna faktiskt mer praktiska kläder på sig, för en gångs skull.

Okej, ska vi prata könsroller? Blir aldrig särskilt djuplodande i ett blogginlägg. Men... Plus för många kvinnliga karaktärer i huvudrollerna. Männen har definitivt birollerna här. Snövit är tuffare än i Disneys version, hennes dotter (Jennifer Morrison) är så där härligt dyster och manhaftig. Men ja, mycket handlar om kärlek eller olycklig sådan snarare. Vad ska man säga? ABC är ju ägt av Disney trots allt, annars hade det inte blivit någon serie alls. Ser fram emot att se hur de hanterar Rödluvan, kan bli intressant. De tar ju sig trots allt en hel del friheter med alla berättelser, vare sig de är folksagor eller författade av en känd person.

Får se hur det artar sig. Är väl halvvägs genom säsong ett. Frågan är vilken riktning det kommer att ta i säsong två, om det nu blir någon. Det avslöjas ju allteftersom vilka sagokaraktärerna är och deras olika förhållanden. Ser dock inte att de kan göra detta hur länge som helst.



*Tack kostymansvarige för detta!

söndag 8 april 2012

Hallå?

Min blogg brukar väl ha runt 30 träffar om dagen och jag har alltid tänkt att det mest var folk jag inte kände men... Bytte bloggadress och då har träffarna snittat på fyra/dag. Ibland funderar jag på hur många som faktiskt läser min blogg och känner mig. Konstigt.

Hur som helst, sitter här och försöker krysta ur mig några meningar för uppsatsen. Det går ganska dåligt. Ett avsnitt som jag trodde att jag hade jättemycket att säga om är bara en halv sida just nu. Väldigt frustrerande. Det är drygt en månad kvar till inlämning och allt känns just nu så enormt. Jag är ganska övertygad om att hinna klart, men jag vill helst att det blir bra också. Fast  med mitt ämne och min teori... Mitt namn kommer trots allt att stå på uppsatsen, så helst ska jag kunna stå för den.

Okej, det här fungerar inte. Måste klippa naglarna, det går knappt att skriva som det är nu.

fredag 6 april 2012

Bra fredag

Det är just nu lite panik på pengafronten, har galet dåligt med pengar. Eller det finns väl pengar, men jag vill liksom inte hålla på att tulla på sparkontot hur som helst. Jag har ärligt talat ingen plan. Typ snylta på mina föräldrar så mycket som möjligt och att handla på Lidl. Uh. Jaja, jag har förhoppningsvis jobb i sommar! Känns bra det i alla fall, trots att det inte är heltid eller fast.

På tal om ingenting, hittade en kort recension av The Hunger Games (filmen) på Weird Science. Den satt fingret på det mesta som jag hade tänkt på!

torsdag 5 april 2012

Sherlocked


Hittade den här godingen på samma ställe i Uppsala som den förra. Galet kul grej, fånigt men väldigt fint samtidigt. 

tisdag 3 april 2012

The lines we draw between us


Nu kommer det här att låta konstigt, men jag har aldrig varit så förtjust i kriminalserier. I rätt tappning så är jag tokig i deckare, men det finns ett sådant överflöd att jag blir trött bara av att tänka på det. Framför allt gillar jag perioddeckare, eller vad man ska kalla det, de klassiska urdeckarna eller sådana från guldåldern. Sherlock Holmes, Agatha Christie, viktorianskt, Raymond Chandler... Men moderna kriminalserier, där mycket fokus ligger på det konstiga eller bestialiska brottet, nja. Undviker nog sådant, om inte konceptet är väldigt intressant. The Mentalist var till exempel en serie som verkade lovande vid första anblick men som var en ganska stor besvikelse. Nej, då ska det helst vara brittisk. En av mina favoritserier är ju Life on Mars där en polis från 2000-talet blir påkörd, hamnar i en koma (eller?) och vaknar upp 1973. Kulturkrocken! Fantastiskt fin och rolig serie med riktigt bra skådespelare som har en sådan fantastiskt kemi. Sherlock är ju en deckare i allra högsta grad, men som spelar på väldigt klassiska koncept och karaktärer.

Men i alla falll... The Shadow Line med min favorit Christopher Eccleston. Ville se den enbart på grund av honom, och kände att jag kunde stå ut med en kriminalserie. Och jag hade läst att den hade fått bra mottagande. En miniserie i sex delar med Chiwetel Ejiofor och Stephen Rea bland annat. Har sett två avsnitt och wow, vilken jäkla serie! Den är så galet stämningsfull, den är nästan kvävande. Mörk och hemsk egentligen, men inte ångestframkallande. Och musiken är dessutom fantastisk, används inte överdrivet mycket utan bara när det behövs. Sedan talar karaktärerna väldigt pompöst, ibland håller de långa tal och det borde vara löjligt men det fungerar. Väldigt fascinerande karaktärer, det finns inga onda och goda trots att man följer händelseutvecklingen från båda sidor lagen.

Mycket mycket sevärt!

söndag 1 april 2012

In her heart where the sadness grows


Bästa just nu, balsam för själen.

La mer a bercé mon cœur pour la vie

Det finns en sådan fantastiskt liten scen i Tinker, Tailor, Soldier, Spy då George Smiley står och kollar på Bill Haydons tavla. Det är en väldigt kort scen, tyst och jag vet inte om jag uppfattade den förrän andra gången jag såg filmen. Men den ligger liksom i fas med allt annat i filmen.

Tror det är allt. (Förutom faktumet och insikten om att TTSS inte är en spionroman alls, utan någon slags romantisk tragedi som utspelar sig under kalla kriget. Kan inte riktigt uttrycka det där i ord ännu, men det kommer väl).