He viewed his own mentality as grotesque but useful, like a chair made of antlers

*Bildkälla

Vad gör jag egentligen?

Nu blev det ett sådant där ofrivilligt blogguppehåll igen. Det irriterar mig eftersom jag vill skriva, jag gillar att skriva. Men det tar emot också. Jag kan inte vara helt ärlig på bloggen, det handlar mest om ytliga saker som TV-serie och böcker. Fast det är inte helt sant, för det där är inte ytliga saker för mig. Fiktion säger så mycket om oss själva och om världen, den gör att vi ser mycket mer än vi annars skulle göra. Så jag har aldrig dåligt samvete över att spendera för mycket tid med en bok eller framför en TV - eller datorskärm.

Kanske jag ska försöka hitta någon rolig enkät för att lätta upp skrivkrampen lite. Eller göra en lista?

Only Lovers Left Alive

Förra fredagen var det som bekant Alla hjärtans dag och det kunde man knappast undvika om man var i livet vid den tidpunkten. Denna så kallade högtidsdag sammanföll även med biopremiären av Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollen. Det här är en vampyrfilm, men ingen vampyrfilm som jag har sett tidigare. För det första så är det Jarmusch, vilket borde vara en kvalitetsstämpel. Det är väldigt fint filmad och har ett fantastiskt långsamt och makligt tempo. Ingen stress, ingen panik över att exponera alla vampyregenskaper på så kort tid som möjligt. Framför allt är Only Lovers Left Alive en otroligt vacker kärlekshistoria mellan de här två vampyrerna, Eve och Adam, som har varit gifta i hundratals år. De är fortfarande enormt kära i varandra och kemin mellan dem gör hela filmen. Eve är den mer levande av dem, en optimist som har en ganska jobbig och bråkig lillasyster som heter Ava. Adam är däremot något deppigare och beter sig ofta som en sur tonåring.

Only Lovers Left Alive bjuder på en hel del överraskningar, bland annat humorn som dyker upp hela tiden. Hela verkligheten måste vara så absurd om man har levt så pass länge som Eve och Adam har gjort. Och den är också samhällskritisk då de två vampyrerna ofta kommenterar på mänskligheten och dess tillkortakommanden. Det är fantastiskt att segla genom det övergivna och melankoliska Detroit i Adams gamla bil. Trots förfallet så är det för Adam paradiset på jorden, där han nästan får vara i fred och skapa sin musik och pilla med sina mekaniska prylar. Eve är mer utåtriktad, hon drömmer längre och är den som tar tag i saker. Skådespelarinsatserna är magiska, Swinton och Hiddleston är som gjorde för de här rollerna. De är så trygga i sig själva och det gör att deras karaktärers ålder blir trovärdigt.

Problemet med den här filmen är att SF inte alls visar den så mycket som de borde.

*Bildkälla

Ny TV-serie: True Detective

I sann HBO-anda så har True Detective den där speciella vinjetten, de där svåra människorna och de där... nakenscenerna. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av TV-serier, mest för att det där nakna mest fokuserar på kvinnor och ofta saknar poäng. De här tendenserna finns i True Detective, som egentligen är en historia om två poliser som försöker utreda ett ritualistiskt mord på en (överraskning!) kvinna. Huvudrollerna spelas av Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Det som jag framför allt gillar med serien är dessa tragiska poliser, den ena svårare än den andre. De har privata problem, men verkar redan efter två avsnitt lätt besatta av att lösa det här fallet. Stämningen i serien är också fin, på ett deprimerande och sömnigt sätt. USA:s sydstater, vyerna och människorna. Det känns realistiskt men emellanåt också drömskt.

Mitt främsta problem med serien är kvinnorollerna. En tjatande hemmafru, en älskarinna, några horor. Ja, och så offret förstås (utgår dessutom ifrån att det kommer fler sådana). Det är så tröttsamt att de osympatiska männen i huvudrollen blir mer sympatiska än kvinnorna. Jag önskar mig något mer komplicerat, något mer nyanserat. Men det kanske är fel av mig att önska mig det från HBO. Det kanske är fel av mig att önska mig det från en amerikansk TV-serie överhuvudtaget. Men den senaste tiden har jag sett mycket av Sleepy Hollow, en serie som har en "töntighetsstämpel" på sig, men å andra sidan är den extremt medveten om både kön och ras. Där är det inte bara de vita medelålders männen som löser brott och sparkar rumpa. True Detective kommer nog kommas att ses som "finare" än till exempel Sleepy Hollow, men knappast bättre i alla avseenden.

Hur som helst ska jag fortsätta se True Detective, men tyvärr känns den redan förstörd för mig. Dock ska Matthew McConaughey ha stor eloge för sin insats, han är en enormt skicklig skådespelare. Innan jag såg True Detective avskydde jag honom och tyckte han var rätt värdelös, men han har verkligen visat hur fel jag hade. Bravo.

*Bildkälla

Coriolanus

I torsdags hade jag tagit ut en semesterdag endast för att kunna gå och se William Shakespeares pjäs Coriolanus live på bio. På Bio Rio vid Hornstull kör de en del pjäser och operor livesänt från andra delar av världen. Coriolanus sändes live från London och hade en av mina absoluta favoritskådespelare i huvudrollen, nämligen Tom Hiddleston. Den här pjäsen har jag faktiskt aldrig hört talas om, trots att jag har läst litteraturvetenskap. Tydligen är det en av Shakespeares senare pjäser och en del i en "trilogi" som utspelar sig i romarriket. Hiddleston var egentligen min största motivation till att gå och se den och jag var rätt orolig i början att det skulle bli segt. Engelskan blir något svårare i och med att det är Shakespeare, men det fungerade faktiskt oerhört bra. Det som alltid förvånar mig med Shakespeare är hur rolig han är! Nu gör säkert skådespelarnas insatser väldigt mycket för komisk effekt, men ändå... Kul snubbe.

Och ja, det är en tragedi så man kan ju inte förvänta sig för många glada miner. Alla skådespelare i pjäsen var enormt duktiga, speciellt Tom Hiddleston. Han är ju en enorm passion för just William Shakespeare och det märks. Han lägger ned så mycket av sin själv i rollen och det gör väldigt mycket för att förhöja pjäsen. Sedan var det intressant att den spelades på en väldigt liten och enkel scen, i en gammal lokal där man förr brukade förvara bananer. Men jag tror att man uppskattade skådespelarna mer på det sättet, för scenen var väldigt avskalade och de fick ta mer plats. Verkligen lysande pjäs, var så grymt imponerad. Och det är så kul att ha varit en del av live-upplevelsen, för det är en sändning som ses av tiotusentals människor världen runt.

*Bildkälla

Hans sista bragd

Om man följer mig på Twitter så har det väl inte undgått någon att den nya säsongen av Sherlock är i full gång. Eller ja, tredje och sista avsnittet av tredje säsongen visas i kväll. För så är Sherlock, kort och bitterljuvt. Dock blir väntan mellan säsongerna väldigt långa och man blir ganska desperat när det gäller minsta smula information som man kan lirka ur manusförfattarna och producenterna. Oftast är den långa väntan värd det. Tredje säsongen har hittills varit enormt sevärd, en emotionell bergochdalbana. Tydligen blir tonen mörkare i det sista avsnittet som heter "His Last Vow". Olycksbådande. Dessutom är the big bad den här säsongen ingen annan än utpressarna Charles Augustus Magnussen (Milverton i Holmes-kanon). Han gör ett enormt starkt intryck i den enda novell i originalen som han förekommer i. En rätt vidrig typ som får det han förtjänar där, men frågan är vad Moffat och Gatiss har planerat för honom..?

*Bildkälla

Let's make a list!

Här kommer det obligatoriska inlägget över de bästa böckerna
som jag har läst under det gångna året

Expeditionen av Bea Uusma
Wow. Jag läser sällan faktaböcker på svenska, mest för att jag har pluggat ganska länge och fått nog av det för ett tag. Sedan brukar jag sällan fastna för ämnen på det sättet. Men det som drog mig till Uusmas bok var framför allt bakgrundshistorien och utseendet. Och ibland ska man faktiska döma en bok efter dess utseende!

Night Film av Marisha Pessl

Den här boken gav mig mardrömmar och jag älskade det. Pessl har liksom Uusma skrivit en bok om besatthet och besatthet är precis vad man drabbas av när man läser den. Det är ingen regelrätt skräckhistoria, men den är emellanåt så djupt obehaglig och man undrar vad som är sant och vad som huvudpersonen bara tror sig se. Dessutom har den ganska mycket inslag som inte är bara text, som bilder, tidningsartiklar, polisrapporter m.m. Det tillför definitivt någonting extra till läsupplevelsen.

The Dream Thieves av Maggie Stiefvater
Det här är andra delen om Blue, Gansey och gänget och den är faktiskt bättre än föregångaren. När jag läste den här boken hade jag egentligen tröttnat på urban fantasy för längesedan, men Stiefvater är otroligt skicklig att säga ganska mycket med ganska små medel. Bland annat har hon ett fantastisk sätt att lyfta fram Ronans sexualitet utan att säga det rakt ut. Magi är också ganska subtilt i boken, men samtidigt så massivt att det är svårt att uppfatta det.

The Gods of Gotham av Lyndsay Faye

En historisk deckare utan dess like. Faye har valt den perfekta miljön för sin hjälte Timothy Wilde, en ärrad ung man som nyligen har blivit polis i New Yorks nybildade polisorganisation. Berättelsen utspelar sig under 1800-talet i en stad som plågas av våldsamheter och konflikter mellan framför allt irländska invandrare och de som anser sig vara äkta amerikaner. Med detta som bakgrund rullar sedan Faye upp en mordhistoria där någon galning mördar barnprostituerade. Timothy Wilde får uppdraget att utreda morden. Fantastisk spännande och välskriven bok där författaren verkligen har gjort sin research!

The Ocean at the End of the Lane (Neil Gaiman)
Finstämt och vemodigt om att växa upp och om minne. Det kanske inte är en av Gaimans bästa romaner om man bara ser till själva upplägget eller handlingen, men den är enormt välskriven. Den är eftertänksam, obehaglig, övernaturlig och samtidigt väldigt verklig. Gaiman använder sig återigen av ett barns pespektiv och den här unga pojken kastas i en värld som ligger väldigt nära hans egen men samtidigt långt borta. Dessutom finns det flera bra kvinnliga karaktärer i boken och de dominerar egentligen hela tiden, vare sig de är goda, onda eller ingenting av dessa.

Hedersomnämnande 2013

Cloud Atlas (David Mitchell)
Mitchell väver i den här fantastiska romanen ihop en antal karaktärer som lever under helt olika tidsepoker och under helt olika förutsättningar i livet. Den är så plågsamt välskriven att man nästan storknar. Det tog dock ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, men det är så värt ansträngningen. Att läsa Cloud Atlas är som att öppna en rysk docka och se de olika historierna länkas samman. David Mitchell är definitivt en författare som jag ska hålla utkik efter i framtiden.

Och så kanske jag också ska lista de riktiga bottennappen...

The Maze Runner (James Dashner)
Usel ungdomsdystopi, kommer dock snart som biofilm med min favorit Dylan O'Brien i huvudrollen. Gissa varför jag tvingande mig igenom boken? En grabbfest utan dess like med totalt ointressanta karaktärer och snooze fest till intrig.

Beautiful Creatures (Kami Garcia & Margaret Stohl)

Usel urban fantasy.

Blackwood (Gwenda Bond)
Usel urban fantasy. Jag kan börja skönja ett tecken här...