Ta det lugnt, vi kommer in om fyra år

Librarian problems

Från Lev Grossmans The Magician's Land.

Vad mina ögon gör just nu

För några veckor sedan var jag inte i ett läs-flow utan dess like. Plöjde seriealbum, kortare romaner och romaner. Men varje läsare vet att detta inte kan hålla och mycket riktigt befinner jag mig i en svacka just nu. Jag tror det kan bero på att jag har börjat läsa ett flertal böcker men att det sedan tar lång tid att läsa ut dem eftersom jag läser för många på en gång... Hur som helst, det här läser jag just nu:

The Wasp Factory av Iain Banks har jag för tillfället pausat, men jag har den alltid någonstans i bakhuvudet. För den fastnar eftersom den är så obehaglig. Obehaglig men bra, tror jag.

Maken av Gunn-Britt Sundtrsöm är den bok som vi läser i bokcirkeln just nu och som jag verkligen inte trodde att jag skulle tycka om. Men jag älskar den nog? Stilistiskt och språkligt helt fantastiskt, dessutom väldigt rolig emellanåt. Sundström har fantastiskt skarpa formuleringar. Tyvärr är huvudpersonerna totalt outhärdliga!

The Witch of the Low-Tide av John Dickson Carr är en gammal deckare jag plockade upp på någon second-hand-affär för ett bra tag sedan och sedan aldrig har läst. Jag började på den, men har inte läste den på några veckor. Är dock spänd på att se vad som kommer att hända, så jag tänker fortsätta läsa den någon gång. Definitivt.

The Magician's Land av Lev Grossman är den tredje och sista (?) delen i en trilogi och en bok som jag har sett fram emot ett bra tag nu. Quentin Coldwater är lika irriterande och underbar som vanligt, det magiska sagolandet Fillory är lika mörkt och deprimerande som vanligt. Det ska bli enormt spännande att få se hur det hela slutar!

Tordyveln flyger i skymningen

Just nu lyssnar jag på Tordyveln flyger i skymningen av Kay Pollack och Maria Gripe. Trots att jag har läst boken fler gånger än jag kan minnas så har jag aldrig hört den i radioversion. Det som är mest spännande är att faktiskt höra Emelies visa, inte bara se noterna och texten. Jag har alltid undrat hur den låter! Liksom boken är radioteatern stämningsfull, spännande och väldigt rolig. En prefekt sommarsyssla! Det börjar dessutom bli dags att läsa om boken, tror inte att jag gjorde det förra sommaren.

*Bildkälla

Sagoberättare

Det finns en lista i min hjärna på personer som jag skulle vilja träffa någon gång i livet. Neil Gaiman har länge varit högt upp på den listan eftersom han under flera år har varit min absoluta favoritförfattare. Det började någon gång under gymnasiet då jag lånade Goda omen på biblioteket i Vällingby. Ofta har jag någon idé om vad jag ska låna, men den gången hade jag bestämt mig för att ta någonting helt slumpmässigt. Så jag stod framför fantasyhyllan och såg den här boken med ett ganska konstigt och lustigt omslag. Den var skriven av två författare och inuti fanns en presentation av dem. På bilden var Neil Gaiman klädd helt i svart och Terry Pratchett helt i vitt. Och den här boken visade sig vara något av det roligaste jag har läst. Tror jag sträckläste den under två dagar för att sedan läsa om den igen direkt efteråt.

Sedan dess har jag lyckats samla på mig ett antal olika utgåvor av Good Omens, tror jag är uppe i sex eller sju stycken. Är fortfarande tokig i den boken och extremt tacksam för att den förde mig in på Gaiman-spåret. Lite bittert insåg jag vid den här tiden att jag precis hade missat Neil Gaiman som hade varit på Sverige-besök. Jaha, bara att vänta på nästa gång han kommer hit då. Vilket visade sig vara i sammanband med att filmen Stardust hade premiär, men då besökte han Lund. Lite bittert insåg jag att jag inte hade råd att åka dit och inte heller lust att åka själv. Men det kunde ju inte dröja alltför länge förrän nästa besök? Jo... Det skulle dröja till maj 2014.

Johanna Koljonen och Neil Gaiman 27 maj 2014

Det blev två rätt intensiva och Gaiman-fyllda dagar i maj. Jag följde honom runt genom Stockholm, gick på det jag kunde, tog ut en semesterdag bara för att kunna göra det. Det var så värt det. Han var bland annat på Kulturhusets Internationell författarscen där han samtalade med Johanna Koljonen. Samtalet var både intressant och roligt. Jag blev förvånad över hur öppen och glad Neil Gaiman verkade vara, speciellt eftersom han precis hade kommit från krigsdrabbade Syrien. Men han var så himla vänlig och naturlig och sa så många intressanta saker. Det var nog det bästa författarsamtalet jag har varit på (men jag är i och för sig långt ifrån objektiv). Följande dag inleddes tidigt på morgonen då jag köade vid Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan för att få en kölapp till signeringen med Gaiman. Nu vet jag inte om det var så himla nödvändigt att vara där tidigt, men det kändes som någonting jag måste göra. Jag var så nervös att jag skulle missa honom igen. Jovisst fick jag en kölapp och i kön hittade jag dessutom en annan Hannibal-nörd att prata av mig lite med. Bra bonus. Under köandet fick jag dessutom nys om att Gaiman skulle dyka upp för ett litet samtal på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan (varför utannonseras inte sådana saker i förväg?!). Istället för att åka hem och duscha och sova och äta stack jag dit. Samtalet kanske inte var lika livat som det på Kulturhuset, men det var ändå värt besväret. Sedan fick jag äntligen åka hem och vila inför signeringen senare på eftermiddagen.

Neil Gaiman signerar på SF-bokhandeln

Själva signeringen gick tyvärr väldigt snabbt eftersom de var måna om att alla skulle få chansen att träffa Neil Gaiman. Jag tog med ett ex av Good Omens som jag letade fram ur någon låda. TYVÄRR verkar det exemplar som jag lånad på bibblan ha gallrats, annars skulle jag ha hittat på något sätt att få den signerad. Han var så charmig och jag var så nervös så jag inte sa någonting speciellt. Jag gav honom en present och fick vad jag tror var en puss på kinden/halvkram. Eller var det jag som halvkramade? Vem vet, men det var närkontakt med en av mina favoritförfattare. Det var en fin avslutning på två väldigt intensiva dagar och absolut något av det bästa som har hänt mig.

Ny TV-serie: Fargo

Jag har precis börjat se TV-serien Fargo med Billy Bob Thornton och Martin Freeman bland annat. De två första avsnitten har varit superba så jag har höga förväntningar på resten av säsongen. 

*Bildkälla

Hör upp! En vandrare

Det var flera år sedan jag började läsa Kate Beatons serier på hennes sida Hark! A Vagrant. Minns inte riktigt hur jag först fick nys på henne, men jag misstänker att det var genom hennes fantastisk "Dude watchin' with the Brontës"-serie. Hon skriver och ritar extremt smarta och roliga serier och hon har dessutom en enorm känsla för tonläge. Just det här med stämning och tonläge märks i hennes mer personliga serier om sin familj. Under julhelgen lade Beaton upp en rad serier på sin Twitter och de flesta handlade om sina föräldrar. De är så enkla med ändå så fantastiskt bra och fina och roliga.

Kate Beaton var även gäst på Stockholms internationella seriefestival på Kulturhuset i maj. Hon deltog bland annat i ett samtal tillsammans med Faith Erin Hicks och Rene Engström, alla med kopplingar till Kanada. De pratade bland annat om sitt eget serieskapande och kanadensiska serier. Det var mycket avslappnat och roligt samtal. Sedan fick jag även möjlighet att träffa Kate Beaton och få mitt exemplar av hennes bok signerad. Det kändes stort och självklart vet jag aldrig vad jag ska säga. Men hon ritade en fin teckning av mig!

Red Dragon

För någon vecka sedan lyckades jag äntligen läsa ut Red Dragon av Thomas Harris, vilken är den första boken som innehåller en man vid namn Hannibal Lecter. Jag började läsa den för flera månader sedan, men sedan blev den en sådan där sekundär bok som jag inte prioriterade. För den är långt ifrån dålig, utan istället mycket välskriven och spännande. Dock finns det en hel del problem, men det återkommer jag till. Framför allt läste jag Red Dragon eftersom jag har sett TV-serien Hannibal, som jag möjligtvis har nämnt tidigare. Hur som helst så är jag fortfarande djupt fascinerad av karaktären Will Graham, och han har huvudrollen i boken. Men de två versionerna av Graham skiljer sig ganska mycket åt. Hugh Dancy spelar honom väldigt känsligt i TV-serien, han känns tillbakadragen och skör pga sin "empatistörning". I boken är han däremot ganska grov, men det intrycket kanske jag får eftersom han svär en del. Men bok-Graham visar mycket mer aggression utåt och det är så han håller folk på avstånd.

Det är väldigt intressant att se vilka bitar och citat ur boken som Bryan Fuller har inkorporerat i TV-serien. Sedan finns det sådant som jag gärna ser att de använder i kommande säsonger. Thomas Harris håller en ganska hög litterär klass, det finns en del poesi i ondskan i boken. Och hur ondskan och våldet påverkar människor. Will Graham är den som påverkas och drabbas mest. Hans empati gör att han kan förstå olika perspektiv hos olika typer av människor, vilket är användbart om man jagar seriemördare. Men han kan inte släppa de perspektiven lika lätt.

Så på grund av allt det här så tyckte jag om boken. Men sedan finns det där misogyna stråken. Nu tror jag att Thomas Harris har någon idé om att han skriver starka kvinnliga karaktärer, typ Reba McClane i Red Dragon och senare även Clarice Starling i The Silence of the Lambs. Men ett fåtal bra skrivna kvinnliga karaktärer väger knappast upp det Harris gör mot kvinnor som blir mördade i boken. Det är alltid något sexuellt bakomliggande och morden blir alltid mer eller mindre sexualiserade och fokuserade på kvinnorna. Det är tröttsamt och det är gammalt och jag är så jäkla glad att det aldrig kommer att hända i TV-serien. Bryan Fuller verkar extremt medveten om sådana här problem och har valt att inte gå den vägen.

Red Dragon är ganska svår att betygsätta eftersom det är en bok som är välskriven och bra för sin genre, men som samtidigt har problem med de kvinnliga karaktärerna. Det finns mer saker att säga om Reba och om Grahams fru Molly, men sammanfattningsvis: de är bakgrundskaraktärer som i slutänden ska räddas av de manliga karaktärerna samtidigt som de får stå för det goda och fina i boken. Rätt tröttsamt.

Marisha Pessl hos Natur & Kultur

Av en slump såg jag på Twitter att förlaget Natur & Kultur bjöd in bokbloggare och bokhandlare för att träffa författaren Marisha Pessl för lite mingel och författarsnack. Jag dök på den chansen direkt trots min extremt lilla blogg. När jag läste Night Film i november-december förra året så hittade jag en av mina absoluta favoritböcker. Det var en rätt intensiv läsupplevelse och jag blev rätt besatt av boken (delar tydligen vissa drag med huvudpersonen Scott McGrath). Kvällen bestod av lite trevligt mingel och sedan intervjuades Pessl en stund. Efter det blev det signering så klart! Det var en väldigt lättsam och intim kväll som jag uppskattade väldigt mycket.

Night Film är en rejäl bok (cirka 600 sidor) med mycket innehåll. Scott är en journalist som för ett antal år sedan undersökte den mystiska skräckregissören Stanislav Cordova. Det slutade med att Scott blev utskämd och blev tvungen att sluta med sitt grävande. Men när Cordovas dotter Ashley hittas död börjar Scott undersöka regissörens liv igen, denna gång med Ashley som ingång. Och Scott faller djupt ned i kaninhålet och en av höjdpunkterna blir ett surrealistiskt besök på Cordovas stora gods där många av hans filmer spelades in. En av de saker som jag blev mest fascinerad av är just Cordovas filmer. Pessl har nämligen fantiserat ihop regissörens alla filmer och under bokens gång redogör hon för flera av dem. Även om jag inte är någon skräckfilmsfantast så blev jag enormt sugen på att se filmerna. Vibbarna man får av boken påminner om något av David Lynch. Man befinner sig i verkligheten, men man (och karaktärerna) är knappast fast förankrade i den. Man frågar sig ibland om berättelsen har övernaturliga inslag eller om det är karaktärerna som har tappat fotfästet.

Förutom berättelsen i texten arbetar Pessl med andra typer av medier också. Det finns inslag i boken som förhöjer den dokumentära känslan, till exempel utdrag ur Internetartiklar, filer från mentalsjukhuset där Ashley, foton m.m. Dessutom finns den en mobilapp med extramaterial, vilket var någonting nytt för mig. Det är en extremt läsvärd bok och den kräver en hel del tålamod, men hjälp vad den är värd alla sömnlösa nätter!

Att möta sina idoler

De senaste veckorna har varit ganska annorlunda, det har hänt mycket spännande saker på en en väldigt kort tid. Ärligt talat känner jag mig fortfarande ganska överväldigad. Förrförra veckan träffade jag nämligen tre litterära idoler, samtliga kvinnor. Det började med författarsamtal med Marisha Pessl på Natur & Kultur förlag på torsdagen. Då var bokbloggare och bokhandlare inbjudna för lite mingel och möte med Pessl och jag lyckades glida med på ett hörn. Jag är extremt glad att jag fick lyssna på henne och träffa henne, för hennes senaste roman Night Film är en av mina absolut största läsupplevelser. Men mer om det i ett senare inlägg! På lördagen var det nämligen dags för Stockholms Internationella Seriefestival på Kulturhuset med temat Kanada. En av gästerna var min favorit Kate Beaton och jag fick även möta henne för att få min bok signerad. Hon ritade även av alla som hon signerade åt, så himla roligt! Sist (men absolut inte minst) var det dags för författarsamtal med Donna Tartt på söndagen. Wow. Vilken kvinna. Hon är så skarp och enormt intressant. Tyvärr höll själva samtalet långt ifrån måttet men det var en relativt lyckad kväll ändå. Fick min The Secret History signerad så jag är mer än nöjd! Och ja, igår träffade jag Neil Gaiman. Den upplevelsen har jag fortfarande inte smält, så det tar vi en annan gång. Men ja, han är värd hypen.

Det som är lite svårt med sådana här "möten" är att de är så korta och att man omöjligt kan förmedla hur mycket deras arbete betyder för en. Man får hoppas att de vet om det ändå, eller åtminstone kan föreställa sig. Flera av signeringarna jag var på var väldigt, väldigt stressade eftersom arrangörerna vill att så många som möjligt ska få chansen att träffa personen i fråga. Vilket jag verkligen förstår, men det påverkar ju ändå hur man själv ser på upplevelsen. Då var mötet med Marisha Pessl nog bäst, eftersom det var mer intimt och informellt. Hon är ju inte heller ännu den superstar som Gaiman är, vilket ärligt talat är ganska skönt.

Men jag är extremt glad att jag har fått chansen att träffa fyra av mina favoritförfattare/serieskapare under så kort tid. Känner mig verkligen lyckligt lottad.

Ett nytt land

Just nu läser jag Richard Fords senaste roman Canada till bokcirkeln som ska träffas på tisdag. Det var jag som föreslog den framför allt eftersom jag har hört så mycket bra om den. Och till en viss gräns kan jag förstå berömmet, för det är en väldigt välskriven bok som håller hög litterär klass. Dock har jag extremt svårt att ta till mig handlingen och karaktärerna, speciellt huvudpersonen Dell. Nu brukar inte handlingen i en bok vara alltför viktigt för mig, men det måste ändå finns något att gripa tag i och som gör att man blir engagerad. Just nu läser jag bara Canada för att ha läst den, och det är aldrig något bra tecken. Men det finns ljusglimtar som främst består i Richard Fords beskrivningar av naturen och även av människor. Här är några citat som jag satt och läste om flera gånger eftersom de slog an någonting inom mig:

"Against these forces - an earth rotating, a sun lowering its angle in the sky, winds filling with rain and the geese arriving - time is just a made-up thing, and recedes in importance, and should." (s. 324)

"There are people like that in the world - people with something wrong with them that can be disguised but won't be denied, and which dominates them." (s. 326)

Boken är full av sådana citat, inblickar i livet. Självklarheter.

*Bildkälla

Fantastiska Amy

I veckan läste jag ut Gone Girl av Gillian Flynn, en thriller om en kvinna som försvinner spårlöst. Eller ja, helt spårlöst är inte försvinnandet eftersom kvinnans man snabbt blir polisens huvudmisstänkta. Det här är en psykologisk roman om karaktärer som man aldrig riktigt kan lita på. Varken den vackra och högintelligenta hustrun Amy eller hennes klumpiga (men relativt smarta) man Nick är pålitliga berättare och skillnaderna mellan deras parallella narrativ upptäcker man ganska snart. Nick klantar sig rätt rejält i början av jakten på Amy, han beter sig inte direkt som den kärleksfulle maken han borde vara. Finns det en anledning till detta?

Den här boken slukade jag på bara några dagar, den är som gjord för att sträckläsa. Dock tror jag att den skulle ha vunnit på att vara mer sparsam. I bokens inledning får man inte veta så mycket och den tryckta stämningen och den stegrande spänningen var egentligen det som lockade mig till en början. Men sedan får man veta i princip allt, i detalj och utan att säga för mycket så är det något av en besvikelse. Vad som är intressant är att se två så lika och ändå så olika karaktärer, en manlig och en kvinnlig, skildras på ett sådant sätt. Båda har sina brister (minst sagt) och det är speciellt intressant att se en sådan kvinnlig karaktär. Annars tillåts inte kvinnor inte riktigt vara så extrema på samma sätt som män. Jag tror jag skrev ett inlägg för ett tag sedan då jag eftersökte excentriska kvinnliga karaktärer. Vad jag kanske också menade är att jag saknar kvinnliga antihjältar. Just därför är Flynn en frisk fläkt i sammanhanget, trots att jag på slutet inte var överdrivet förtjust i själva handlingen. 

*Bildkälla

The Grand Budapest Hotel

(Inlägg som jag började skriva för ungefär två veckor sedan, då jag precis hade sett filmen)

Wes Andersons The Grand Budapest Hotel är en nostalgisk dröm, men förvånansvärt också ganska politisk. Anderson är ju annars mest intresserad av familjerelationer än samhällsproblem. Men i den här nya filmen utgör andra världskrigets utbrott bakgrund för den huvudsakliga berättelsen. Och kriget och det rådande klimatet påverkar de liv som de excentriska karaktärerna lever. Filmen är också väldigt rolig och ganska hemsk, fast på ett roligt sätt. Ibland får man nästan dåligt samvete när man skrattar. Den är samtidigt väldigt driven, det händer mycket inom loppet av en timme och 39 minuter. Man blir nästan lite andfådd.

Jag vet att många har problem med Wes Andersons filmer. De tycker att han bara handlar om yta, att han upprepar sig, att filmerna är substanslösa. Själv har jag aldrig sett det där och jag ser hellre tio repetitiva Wes Anderson-filmer än tio repetitiva filmer i modern Hollywood-stil. Anderson har ett extremt tydligt uttryck, man kanske skulle kunna kalla honom för en auteur. Jag är osäker på om jag använder den termen korrekt, men han har ett väldigt tydligt kreativt uttryck. Och man fastnar lätt i hans dockhus-estetik, det är väldigt fascinerande och medryckande. Man kan tycka att berättelsens personer kommer i andra hand, men de är samtidigt väldigt tilldragande. De är ofta ganska osympatiska, men man hejar på dem ändå.

De kvinnliga karaktärerna är inte mycket att tala om. Vi har förstås fina och modiga Agatha, men hon försvinner ganska lätt i havet av knäppa manliga personligheter. Som vanligt önskar jag mig knäppa kvinnliga personligheter. Häromdagen satt jag och dagdrömde om en Wes Anderson-film med enbart kvinnliga roller. Det skulle vara okej med någon man här och där (ungefär i samma grad som kvinnor förekommer i hans filmer), men i huvudsak endast excentriska brudar som gör livet intressant och allmänt svårt för omgivningen. Tack?

*Bildkälla

He viewed his own mentality as grotesque but useful, like a chair made of antlers

*Bildkälla

Vad gör jag egentligen?

Nu blev det ett sådant där ofrivilligt blogguppehåll igen. Det irriterar mig eftersom jag vill skriva, jag gillar att skriva. Men det tar emot också. Jag kan inte vara helt ärlig på bloggen, det handlar mest om ytliga saker som TV-serie och böcker. Fast det är inte helt sant, för det där är inte ytliga saker för mig. Fiktion säger så mycket om oss själva och om världen, den gör att vi ser mycket mer än vi annars skulle göra. Så jag har aldrig dåligt samvete över att spendera för mycket tid med en bok eller framför en TV - eller datorskärm.

Kanske jag ska försöka hitta någon rolig enkät för att lätta upp skrivkrampen lite. Eller göra en lista?

Only Lovers Left Alive

Förra fredagen var det som bekant Alla hjärtans dag och det kunde man knappast undvika om man var i livet vid den tidpunkten. Denna så kallade högtidsdag sammanföll även med biopremiären av Jim Jarmusch nya film Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollen. Det här är en vampyrfilm, men ingen vampyrfilm som jag har sett tidigare. För det första så är det Jarmusch, vilket borde vara en kvalitetsstämpel. Det är väldigt fint filmad och har ett fantastiskt långsamt och makligt tempo. Ingen stress, ingen panik över att exponera alla vampyregenskaper på så kort tid som möjligt. Framför allt är Only Lovers Left Alive en otroligt vacker kärlekshistoria mellan de här två vampyrerna, Eve och Adam, som har varit gifta i hundratals år. De är fortfarande enormt kära i varandra och kemin mellan dem gör hela filmen. Eve är den mer levande av dem, en optimist som har en ganska jobbig och bråkig lillasyster som heter Ava. Adam är däremot något deppigare och beter sig ofta som en sur tonåring.

Only Lovers Left Alive bjuder på en hel del överraskningar, bland annat humorn som dyker upp hela tiden. Hela verkligheten måste vara så absurd om man har levt så pass länge som Eve och Adam har gjort. Och den är också samhällskritisk då de två vampyrerna ofta kommenterar på mänskligheten och dess tillkortakommanden. Det är fantastiskt att segla genom det övergivna och melankoliska Detroit i Adams gamla bil. Trots förfallet så är det för Adam paradiset på jorden, där han nästan får vara i fred och skapa sin musik och pilla med sina mekaniska prylar. Eve är mer utåtriktad, hon drömmer längre och är den som tar tag i saker. Skådespelarinsatserna är magiska, Swinton och Hiddleston är som gjorde för de här rollerna. De är så trygga i sig själva och det gör att deras karaktärers ålder blir trovärdigt.

Problemet med den här filmen är att SF inte alls visar den så mycket som de borde.

*Bildkälla

Ny TV-serie: True Detective

I sann HBO-anda så har True Detective den där speciella vinjetten, de där svåra människorna och de där... nakenscenerna. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av TV-serier, mest för att det där nakna mest fokuserar på kvinnor och ofta saknar poäng. De här tendenserna finns i True Detective, som egentligen är en historia om två poliser som försöker utreda ett ritualistiskt mord på en (överraskning!) kvinna. Huvudrollerna spelas av Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Det som jag framför allt gillar med serien är dessa tragiska poliser, den ena svårare än den andre. De har privata problem, men verkar redan efter två avsnitt lätt besatta av att lösa det här fallet. Stämningen i serien är också fin, på ett deprimerande och sömnigt sätt. USA:s sydstater, vyerna och människorna. Det känns realistiskt men emellanåt också drömskt.

Mitt främsta problem med serien är kvinnorollerna. En tjatande hemmafru, en älskarinna, några horor. Ja, och så offret förstås (utgår dessutom ifrån att det kommer fler sådana). Det är så tröttsamt att de osympatiska männen i huvudrollen blir mer sympatiska än kvinnorna. Jag önskar mig något mer komplicerat, något mer nyanserat. Men det kanske är fel av mig att önska mig det från HBO. Det kanske är fel av mig att önska mig det från en amerikansk TV-serie överhuvudtaget. Men den senaste tiden har jag sett mycket av Sleepy Hollow, en serie som har en "töntighetsstämpel" på sig, men å andra sidan är den extremt medveten om både kön och ras. Där är det inte bara de vita medelålders männen som löser brott och sparkar rumpa. True Detective kommer nog kommas att ses som "finare" än till exempel Sleepy Hollow, men knappast bättre i alla avseenden.

Hur som helst ska jag fortsätta se True Detective, men tyvärr känns den redan förstörd för mig. Dock ska Matthew McConaughey ha stor eloge för sin insats, han är en enormt skicklig skådespelare. Innan jag såg True Detective avskydde jag honom och tyckte han var rätt värdelös, men han har verkligen visat hur fel jag hade. Bravo.

*Bildkälla

Coriolanus

I torsdags hade jag tagit ut en semesterdag endast för att kunna gå och se William Shakespeares pjäs Coriolanus live på bio. På Bio Rio vid Hornstull kör de en del pjäser och operor livesänt från andra delar av världen. Coriolanus sändes live från London och hade en av mina absoluta favoritskådespelare i huvudrollen, nämligen Tom Hiddleston. Den här pjäsen har jag faktiskt aldrig hört talas om, trots att jag har läst litteraturvetenskap. Tydligen är det en av Shakespeares senare pjäser och en del i en "trilogi" som utspelar sig i romarriket. Hiddleston var egentligen min största motivation till att gå och se den och jag var rätt orolig i början att det skulle bli segt. Engelskan blir något svårare i och med att det är Shakespeare, men det fungerade faktiskt oerhört bra. Det som alltid förvånar mig med Shakespeare är hur rolig han är! Nu gör säkert skådespelarnas insatser väldigt mycket för komisk effekt, men ändå... Kul snubbe.

Och ja, det är en tragedi så man kan ju inte förvänta sig för många glada miner. Alla skådespelare i pjäsen var enormt duktiga, speciellt Tom Hiddleston. Han är ju en enorm passion för just William Shakespeare och det märks. Han lägger ned så mycket av sin själv i rollen och det gör väldigt mycket för att förhöja pjäsen. Sedan var det intressant att den spelades på en väldigt liten och enkel scen, i en gammal lokal där man förr brukade förvara bananer. Men jag tror att man uppskattade skådespelarna mer på det sättet, för scenen var väldigt avskalade och de fick ta mer plats. Verkligen lysande pjäs, var så grymt imponerad. Och det är så kul att ha varit en del av live-upplevelsen, för det är en sändning som ses av tiotusentals människor världen runt.

*Bildkälla

Hans sista bragd

Om man följer mig på Twitter så har det väl inte undgått någon att den nya säsongen av Sherlock är i full gång. Eller ja, tredje och sista avsnittet av tredje säsongen visas i kväll. För så är Sherlock, kort och bitterljuvt. Dock blir väntan mellan säsongerna väldigt långa och man blir ganska desperat när det gäller minsta smula information som man kan lirka ur manusförfattarna och producenterna. Oftast är den långa väntan värd det. Tredje säsongen har hittills varit enormt sevärd, en emotionell bergochdalbana. Tydligen blir tonen mörkare i det sista avsnittet som heter "His Last Vow". Olycksbådande. Dessutom är the big bad den här säsongen ingen annan än utpressarna Charles Augustus Magnussen (Milverton i Holmes-kanon). Han gör ett enormt starkt intryck i den enda novell i originalen som han förekommer i. En rätt vidrig typ som får det han förtjänar där, men frågan är vad Moffat och Gatiss har planerat för honom..?

*Bildkälla

Let's make a list!

Här kommer det obligatoriska inlägget över de bästa böckerna
som jag har läst under det gångna året

Expeditionen av Bea Uusma
Wow. Jag läser sällan faktaböcker på svenska, mest för att jag har pluggat ganska länge och fått nog av det för ett tag. Sedan brukar jag sällan fastna för ämnen på det sättet. Men det som drog mig till Uusmas bok var framför allt bakgrundshistorien och utseendet. Och ibland ska man faktiska döma en bok efter dess utseende!

Night Film av Marisha Pessl

Den här boken gav mig mardrömmar och jag älskade det. Pessl har liksom Uusma skrivit en bok om besatthet och besatthet är precis vad man drabbas av när man läser den. Det är ingen regelrätt skräckhistoria, men den är emellanåt så djupt obehaglig och man undrar vad som är sant och vad som huvudpersonen bara tror sig se. Dessutom har den ganska mycket inslag som inte är bara text, som bilder, tidningsartiklar, polisrapporter m.m. Det tillför definitivt någonting extra till läsupplevelsen.

The Dream Thieves av Maggie Stiefvater
Det här är andra delen om Blue, Gansey och gänget och den är faktiskt bättre än föregångaren. När jag läste den här boken hade jag egentligen tröttnat på urban fantasy för längesedan, men Stiefvater är otroligt skicklig att säga ganska mycket med ganska små medel. Bland annat har hon ett fantastisk sätt att lyfta fram Ronans sexualitet utan att säga det rakt ut. Magi är också ganska subtilt i boken, men samtidigt så massivt att det är svårt att uppfatta det.

The Gods of Gotham av Lyndsay Faye

En historisk deckare utan dess like. Faye har valt den perfekta miljön för sin hjälte Timothy Wilde, en ärrad ung man som nyligen har blivit polis i New Yorks nybildade polisorganisation. Berättelsen utspelar sig under 1800-talet i en stad som plågas av våldsamheter och konflikter mellan framför allt irländska invandrare och de som anser sig vara äkta amerikaner. Med detta som bakgrund rullar sedan Faye upp en mordhistoria där någon galning mördar barnprostituerade. Timothy Wilde får uppdraget att utreda morden. Fantastisk spännande och välskriven bok där författaren verkligen har gjort sin research!

The Ocean at the End of the Lane (Neil Gaiman)
Finstämt och vemodigt om att växa upp och om minne. Det kanske inte är en av Gaimans bästa romaner om man bara ser till själva upplägget eller handlingen, men den är enormt välskriven. Den är eftertänksam, obehaglig, övernaturlig och samtidigt väldigt verklig. Gaiman använder sig återigen av ett barns pespektiv och den här unga pojken kastas i en värld som ligger väldigt nära hans egen men samtidigt långt borta. Dessutom finns det flera bra kvinnliga karaktärer i boken och de dominerar egentligen hela tiden, vare sig de är goda, onda eller ingenting av dessa.

Hedersomnämnande 2013

Cloud Atlas (David Mitchell)
Mitchell väver i den här fantastiska romanen ihop en antal karaktärer som lever under helt olika tidsepoker och under helt olika förutsättningar i livet. Den är så plågsamt välskriven att man nästan storknar. Det tog dock ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, men det är så värt ansträngningen. Att läsa Cloud Atlas är som att öppna en rysk docka och se de olika historierna länkas samman. David Mitchell är definitivt en författare som jag ska hålla utkik efter i framtiden.

Och så kanske jag också ska lista de riktiga bottennappen...

The Maze Runner (James Dashner)
Usel ungdomsdystopi, kommer dock snart som biofilm med min favorit Dylan O'Brien i huvudrollen. Gissa varför jag tvingande mig igenom boken? En grabbfest utan dess like med totalt ointressanta karaktärer och snooze fest till intrig.

Beautiful Creatures (Kami Garcia & Margaret Stohl)

Usel urban fantasy.

Blackwood (Gwenda Bond)
Usel urban fantasy. Jag kan börja skönja ett tecken här...