Ouvertyr

Mitt förhållande med kultförfattaren Neil Gaiman skulle kunna liknas med det mellan en religiös person och dennes gud. För han har varit en av mina absoluta favoritförfattare under så många år och jag läser nästan allt han skriver. Och han är otroligt duktigt på att variera sig! Oftast håller han sig i gränslandet mellan verklighet och magi, men han skriver för alla åldrar och i alla typer av format. Hanns mästerverk är nog serien The Sandman som han skrev för Vertigo Comics mellan 1988 och 1996. Men nu! Nu är det dags igen, för i dag släpps första delen av Sandman Overture i USA. Jag har lagt in en prenumeration på den på ComicsHeaven, så klart. Åh, det ska bli så himla kul att läsa den!

*Bildkälla

Drömtjuvar och korpkungar

Förra eller förrförra året läste jag Maggie Stiefvaters The Raven Boys, en urban fantasy-bok som klassas som ungdomsbok eller möjligtvis UngVux. Dock ska man inte låta detta avskräcka en, för det är en riktig pärla. Full med ganska "vag" magi och legender om förlorade walesiska kungar. Temat och magin påminner lite om Susanna Clarkes fantastiska fantasytegelsten Jonathan Strange & Mr Norrell. Ännu mer så i Stiefvaters uppföljare, The Dream Thieves som jag precis har avslutat. Den var briljant. Karaktärerna är överlag väldigt fint beskrivna och deras utveckling känns både intressant och realistisk. I förra boken låg fokus på Blue, flickan som är den ända normala personen i en familj full av synska kvinnor. Hennes sorg över detta återkommer även i tvåan, men tyvärr är hon annars ganska platt. För den här bokens huvudroll är definitivt Ronan som kan skapa saker ur sina drömmar. Han har dessutom en hög med personliga demoner som han bär på och är inte världens mest sympatiske. Men det gör honom till bokens mest fascinerande person.

Det jag gillar med Stiefvaters fantasy är att den inte är fullt utvecklad. Men den är uråldrig och personerna i hennes böcker kan inte riktigt hantera den. Som Adam som kämpar för att bli någonting mer än fattig arbetarklass och därför offrar sig till en magisk skog. Men magin är instabil och det gör även Adam oberäknelig och i stunder obehaglig. Jag är extremt spänd på att se hur hans roll i dramat utvecklar sig.

Fast det är som är så irriterande är att Stiefvater inte har skrivit klart sin trea än, den har inte ens någon titel!

*Bildkälla

Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund

Superdepp över Supernatural

Om det en serie som jag har överseende med är det Supernatural. Den har varit så jävla bra, alltså riktigt galet bra. Ryser bara jag tänker på säsong tre och fyra. Vissa avsnitt är geniala, speciellt meta-avsnittet "The French Mistake". Wow. Men det finns ett stort problem, ett massivt problem som är lika tydligt som en knytnäve i ansiktet. Och det är kvinnosynen och hur misogyn serien faktiskt är. Det är en TV-serie om två väldigt macho män och det finns en anledning till att de har rätt rutten inställning till det andra könet. Mest beror det på hur det uppfostrades. Men allt det här ursäktar inte hur serien är skriven och hur kvinnliga karaktärer behandlas. Många karaktärer dör, både män och kvinnor, både huvudroller och biroller. Sam, Dean och Cas har alla dött ett antal gånger för att sedan återuppstå. Kvinnorna har inte lika mycket tur. De har också en tendens att översexualiseras och sedan straffas för detta. Den tjej som har klarat sig bäst hittills är lesbiska Charlie, men hon är å andra sidan inget "hot" mot Sam och Deans manlighet.

För så mycket i Supernatural kretsar kring manlighet. Dean kallar Sam nedlåtande för "bitch", känslor är för brudar, allt är extremt heteronormativt. Det driver mig till vansinne och det säger också en hel del om de som skriver för serien. Jag har inte kollat så noga men jag är övertygad om att de flesta bakom serien är män. Misha Collins, som spelar Castiel, har till och med kommenterat misogynin under ett konvent och det var en sådan lättnad att höra att någon "innanför" faktiskt har reagerat. Att han sedan inte kan göra så mycket åt det (annat än att säga upp sig), är en annan femma.

I nuläget är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att kolla, blev helt deprimerad av senaste avsnittet. Uh. Älskar fortfarande karaktärerna, men vad de gör med dem... Usch.

Märkliga kvinnors klubb

Den senaste tiden har jag funderat på excentriska karaktärer i fiktion av olika slag. Det började nog när jag kollade på första avsnittet av The Blacklist, en polisserie med twist, med bland annat James Spader i huvudrollen. Han spelar där en f.d. FBI-agent som sedan 20 år tillbaka har gått över på den mörka sidan och har varit eftersökt av sin förre arbetsgivare. Hur som helst så är Spader jäkligt bra i rollen, han balanserar mellan iskall/empatilös och charmig/beskyddande. Man vet inte vad hans motiv är, han är näst intill totalt oberäknelig. Jag är ett stort fan av oberäkneliga karaktärer, som hela tiden rör sig i någon moralisk gråzon. Framför allt spelar Spader rollen på ett väldigt excentriskt sätt, med lite udda minspel och gester. Rätt fantastiskt att se och karaktären ger verkligen utrymme för skådespelaren att göra sådant.

Vad jag önskar är att se fler kvinnliga roller som innehåller samma slags udda beteende. Jag tänker på Sherlock Holmes för urtypen av detta udda geni som också till stor del lyfts upp pga den "vanliga" polisen (eller omgivningen i allmänhet) är lite efter. Men den här typen av karaktär har skumma vanor, beteenden som kanske går över en gräns för vad som anses vara normalt och framför allt; de val som görs under berättelsens gång är ofta svåra att förutse och kanske inte alltid det som man vill se. Men var finns dessa kvinnliga karaktärer? Jag försöker verkligen komma på några, men det går liksom inte. Jag kanske är för fokuserad på detektivgestalter, men det är liksom här som alla tveksamma situationer kan dras till sin spetts.

Vad jag ser i modern fiktion är en typ av kvinna som har antagit karaktärsdrag som tidigare var mer vanligt förekommande hos män. Polisbrudar är tuffa, ofta kallas det för bitch, men de är ofta inte så mer än då. Ja, de kan ha någon fin liten bakgrundskonflikt som handlar om familj. Men de är sällan märkliga, sällan udda. De spelas ganska rakt, visserligen badass och extremt kompetent, men väldigt konventionellt.

Jag vet inte riktigt om min poäng kommer fram här, men det är nog lättare om man jämför en kvinnlig och en manlig karaktär när dessa två förekommer i par i samma kontext. Typ Mulder och Scully. Hon är tuff FBI-agent med ett logiskt sinne och han är den där skumma typen som håller till i källaren och tror på utomjordingar. Okej, ett lite föråldrat exempel kanske. Men Joan och Sherlock i Elementary då? Jo, Sherlock är extremt udda med extremt udda vanor (droger, biodling på taket, konstiga vänner, allmänt socialt inkompetent). Joan balanserar hans utanförskap, håller honom förtöjd verkligheten. i The Blacklist är Lizzie relativt normal, tuff, rättfram. Hennes tveksamt moraliske partner tar ibland sin privatjet och begår diverse brott för att hålla sig uppdaterad om den undre världen. Olivia i Fringe, kostymbärande och rätt trist i början, blir partner med småbrottslingen Peter Bishop och dennes galne far Walter. I The Mentalist kämpar coola Teresa Lisbon med att hålla fejk-mediet Patric Jane i styr.

Men var är det där radarparet där den manlige partnern framstår som rätt trist jämfört med den spektakulärt utbroderade kvinnliga karaktären? Var?!

David Levithan

I går var det äntligen dags för författarsamtal med David Levithan på Kulturhuset! Där i samtal med Roger Wilson framför en publik med ganska låg medelålder, för en gångs skull. I vanliga fall känner jag mig väldigt ung på sådana där tillställningar, men nu var jag nog äldre än de flesta. Det är kul att de vågar satsa lite på ungdomsförfattare! Eller ja, David Levithan svävar ju lite mellan åldersgrupperna, men brukar oftast kategoriseras som ungdomsförfattare. Men UngVux-böcker (Young Adult) har fått ett väldigt stort genomslag de senaste åren och läsarna är inte bara 18-åringar. Men som David sa under intervjun, det är framför allt förlagen och industrin som kategoriserar böckerna, inte läsarna.

Det var kul att höra att YA-författare numera har ganska fria händer, David själv kunde lägga fram ganska skruvade idéer till sin förläggare och hen okejade det direkt. Sedan pratade de så klart mycket om queer-perspektivet. Jag är halvvägs igenom Two Boys Kissing och är hittills väldigt tagen av den. Den berättas av en kör av äldre, numera döda homosexuella män från en äldre generation. Framför allt de generation som drabbades av AIDS under 80-talet. De berättare och kommenterar en yngre generations liv, som de anser har det bättre men som samtidigt har sina egna problem. Den är mästerligt berättad, man kan verkligen ta sin tid med den och njuta av språket och körens tankar. Det märktes även när David läste ur den. Under körens bitar tog han det väldigt långsamt, betonade orden mer noggrant. Men under delarna som handlar om de unga pojkarna läste han med ett högre tempo med en annan röst. Alltid lika kul att höra en författare framföra sin egen text.

*Bildkälla