The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

Helgen

Den här helgen har jag jobbat, både lördag och söndag. Trots det känns det som jag har hunnit med en del, men det kanske beror på att det var rätt mycket att stå i på biblioteket i lördags. Då fyllde Kulturhuset 1 år och biblioteket firade det med kalas! Väldigt kul att folk är så engagerade, det är en av fördelarna med att jobba i en mindre kommun. Hela känslan blir mer personlig.

I fredags hade jag en del kul för mig. På morgonen åkte jag in till SF-bokhandeln och köpte biljetter till 50-årsspecialen av Doctor Who (The Day of the Doctor) som ska visas i Tumba nästa lördag. Det ska bli så galet kul att se den på bio och i 3D! Jag trodde faktiskt inte att den skulle visas på bio i Sverige, men SF-bokhandeln hjälpte till och arrangera och då blev det faktiskt av. Efter biljettköpandet åkte jag och lunchade med Johanna, supertrevligt! Och god sushi! På kvällen blev det dessutom middag med Lina och Karolina på ett vietnamesiskt ställe på söder som heter Nem Nem Quan. Det var riktigt gott också och där hade de dessutom trevlig personal som var väldigt personlig.

Kort sagt, ganska lyckad helg trots knegandet.

We're up all night to get Loki

Hot stuff och meh stuff.

Det kanske kan vara en bra idé att skriva lite om filmen jag såg också, nämligen Thor: The Dark World. Den första Thor-filmen var inte direkt någon höjdare och därför var mina förväntningar rätt låga på uppföljaren. Men till min stora överraskning så var den riktigt bra! Kul, fartfylld och underhållande med en del fina ögonblick också. De flesta skådespelare från ettan är tillbaka, och hjälp vilka fantastiska skådisar! Chris Hemsworth som Thor är kompetent om än ganska ointressant (men det kanske mest har att göra med själva rollfiguren). Och Tom Hiddleston! Ugh, denna man... Han släpper de flesta spärrar för Loki, som är lika emo och instabil som i ettan och The Avengers. Mycket sevärt! Sedan har vi förstås Natalie Portman, Kat Dennings, Anthony Hopkins, Idris Elba (wow) och Rene Russo. Plus nykomlingen, och min älskling, Christopher Eccleston som onda svartalven Malekith. Han syntes knappt bakom sminket men han tillför ändå ett väldigt aggressivt och uttrycksfullt minspel till rollen. Och hans öron har aldrig blivit så fint framhävda som i denna film!

Kort sagt en riktig höjdare, även om jag är lite osäker på vad Thor och de andra kämpade emot. De vill ju stoppa Malekith, men det är lite vagt vad denna skurk faktiskt ska göra när han får den där mystiska energin som han är ute efter. Jaja, man går inte direkt och ser en sådan här film för själva storyn, man går för att bli underhållen och charmad av Loki. För ja, Loki är och kommer alltid vara mycket mer intressant än Thor och någon annan superhjälte. Man måste ge sina karaktärer mörker och svagheter för att göra dem någorlunda intressanta. Sedan måste jag ge lite kudos till Kat Dennings som spelar praktikanten Darcy, Jane Fosters vän. Hon är så fantastiskt rolig och har en enorm talang för komedi. Jag tror en tredjedel av filmens roligaste ögonblick var hennes förtjänst.

Sammanfattningsvis var Thor: The Dark World en rolig och spännande film som absolut tål att ses igen, om inte annat i bättre biosällskap.

Chris Eccleston som Malekith. Ah, could have been worse.
But look at the ears!

*Bildkällor här och här

Störningsmoment

Problemet med att gå på bio är att det är andra människor där. I vanliga fall kan jag störa mig på folk som pratar mycket under filmen, men i går stötte jag på ett något annorlunda fenomen... Jag gick själv, mest för att jag var stressad över att hinna se filmen innan jag blev spoilad av Internet. Det blir mer omständligt när man ska organisera en biodate med flera personer. Hur som helst så hamnade jag bredvid en man som också gick ensam. Och den här mannen, han pratade med sig själv under hela filmen. Okej, det var inte schizofrent som att han svarade en röst inne i sitt huvud utan det var snarare ett sporadiskt kommentarsspår. När jag sitter ensam hemma kan jag också kläcka någon kommentar åt film eller TV-serieavsnitt ibland. Men på bio? Med främlingar precis bredvid en? Nej tack. Det var faktiskt på gränsen till obehagligt och jag var på väg därifrån. Mest irriterande var nog att det hade tagit så mycket av min energi att faktiskt ta mig till stan och stå ut med alla människor för att se filmen, och sedan kommer ett sådant där enormt störningsmoment när man bara vill njuta av filmen. Och filmen var bra, men jag satt och spände mig hela tiden pga den där mannen.

Han var säkert ensam. Väldigt ensam. Och det kändes som en typ av nörd som dessutom har behov av att visa vad han kan om nördsaker. Det behovet har nog många, jag sitter ju till exempel och skriver en blogg om det. Men... det finns gränser. Och gränsen går verkligen vid att live-kommentera en biofilm för sig själv. Sedan kommer man ju till insikter om sig själv i sådana här lägen. Jag skrev kort om situationen på Twitter efteråt och insåg att Twitter är också ett ställe där man pratar med sig själv i en stor grupp människor. Fast det är inte samma sak ändå, för på Twitter kan folk avfölja mig när de tycker att jag är en idiot. Det är svårare att avfölja människor ute i verkligheten.