Deny her your love

"Jane Eyre, who had been an ardent, expectant woman—almost a bride— was a cold, solitary girl again: her life was pale; her prospects were desolate. A Christmas frost had come at midsummer; a white December storm had whirled over June; ice glazed the ripe apples, drifts crushed the blowing roses; on hay-field and cornfield lay a frozen shroud: lanes which last night blushed full of flowers, to-day were pathless with untrodden snow; and the woods, which twelve hours since waved leafy and fragrant as groves between the tropics, now spread, waste, wild, and white as pine forests in wintry Norway." 

Nu så kom jag äntligen iväg på bio för att se den senaste versionen av Jane Eyre! Med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Jag måste säga, jag var tveksam när jag hörde att Fassbender skulle spela Rochester men det var inte så illa som jag hade trott. Man skulle kunnat ha önskat lite mer kemi mellan de två, men å andra sidan är kemin som finns mellan karaktärerna i boken svår att överföra. Så kort sagt så är jag nöjd, den hade en känsla för originalet och det är det som är viktigast. Miljöerna var ju smått fantastiska.

Sedan satt jag förstås och ältade min c-uppsats där jag analyserade eld - och issymboliken i boken. Och det hade de faktiskt tagit till vara på i filmen! Symboliken alltså, inte min uppsats... Men eld är ju ett så pass viktigt inslag att det måste vara närvarande. Men kylan och regnet också, det blir väldigt effektivt på film för att förmedla en karaktärs sinnesstämning. Speciellt gillar jag hur hemska, kalla och hämmade St. John (Billy Elliot!) kopplades till snö och dystert väder. Rochester å sin sida förgås nästan i sin passions lågor. Och Jane, hon hamnar mitt emellan dessa element.

Nä, nu ska jag sluta. Annars kommer jag in på Rochesters symboliska kastration också och det är inte något jag vill älta i bloggen.

*Bildkälla

What do people usually say?

Det var längesedan det blev ett hunkinlägg, men här kommer en liten läckerbit i alla fall. Är det en serie jag verkligen längtar efter så är det Sherlock. Att ingen har tänkt på det förut! Funderade bara häromdagen på hur sjukt bra alla skådespelare är i sina roller. Dels Benedict Cumberbatch (bilden) och Martin Freeman, men även de där små rollerna som Mark Gatiss som Mycroft Holmes och Andrew Scott som Moriarty. Scott spelar på ett så vansinnigt flippat sätt, helt oberäknelig.

Nya jobbet

Ja, jag har alltså ett nytt jobb. Hittills har jag inte gått in på det så noga för att jag inte riktigt är säker på hur mycket man egentligen ska pladdra om sitt jobb på bloggen. Men jobbar hur som helst på ett ganska specialinriktat bibliotek inne i stan som har dokument som rör bland annat arkeologi, kulturvård, konst och sådant spännande. De har ett ganska litet bibliotek men ett desto större magasin där det är meningen att jag ska gå och plocka fram böcker som låntagare har beställt tre gånger om dagen. Sedan är det massor av småsysslor runtomkring, så nu i början har jag fullt upp att hålla allt i huvudet. Men det är trevliga människor som jobbar där i alla fall, så det känns bra. Det blir lite knasigt bara i och med att jag går på praktik nästa vecka och inte kommer kunna jobba på drygt en månad. Men de ville tydligen ha mig där ändå!

Dessutom är det rätt så mysigt att jobba på Östermalm, dels är tar det bara cirka 40 minuter att åka och dels så är det fina områden. Känns lite bättre än drygt fyra timmars resväg för fyra timmars arbete.

*Bildkälla

Holmesutmaning vecka 2: Rude, and not a ginger

Den här veckan har jag läst "The Red-Headed League", ännu en personlig favorit bland Doyles noveller om Sherlock Holmes och Dr Watson. För det första så är den väldigt lustig, bara idéen med en förening för rödhåriga är ju smått fantastisk. Holmes och Watson har lite roligt på klientens bekostnad också.

Jag undrar om det skulle kunna gå och göra om den här historien i modern tappning, eller om själva premissen endast fungerar i en excentrisk viktoriansk era.

Annars gillar jag det här citatet om Holmes:

"In his singular character the dual nature alternately asserted itself and his extreme exactness and astuteness represented, as I have often thought, the reaction against the poetic and contemplative mood which occasionally predominated in him from extreme langour to devouring energy; and, as I knew well, he was never so truly formidable as when, for days on end, he had been loungning in his armchair amid his improvisations and his black-letter editions."

Jag gör en stor grej över saker värda 500 kronor

Någon snodde min påse från Åhléns med nyinköpta kläder i dag när jag var i Vällingby. Jag ställde ifrån mig den när jag provade en kofta på Cubus och hörde något prassla bakom ryggen. När jag vände mig om var den borta. I sådana lägen önskar man att man kunde reagera snabbt och bestämt. Jag såg mig förvirrat omkring och försökte samtidigt hänga upp koftorna jag hade provat. Jackan låg kvar på sitt ställe (med plånboken kvar i kanske jag ska nämna). Min hjärna är tydligen slö i krissituationer och ingen är mer förbannad över det än jag. Det var väl naivt att tro att ens saker kan få vara i fred, men så skjut mig, jag är godtrogen!

Vilket inte alls stämmer, för jag är cynisk och gillar inte människor i allmänhet. Det är väl bara det att man liksom inte tänker att den kan hända en själv. Och ändå har det hänt. Till exempel så jag har ju haft inbrott i bilen tre eller fyra gånger. Människor är as, det vet jag, men varför kan jag inte agera därefter? 

De där byxorna är jag inte så ledsen över, de köpte jag mest för att jag behövde ett extra par och de är bekväma. Men sedan var det den där halsduken i orange, den var riktigt härlig. Visst, det är väl bara att köpa likadan igen men... Det är en principsak. 

The doctor is in

Läser just nu:

*Bildkälla

Jobb, tenta, jobb, tenta

I går var första introduktionen till nya jobbet och det är så klart jättemycket att komma ihåg! Men man ska väl inte misströsta efter bara några timmar. Dessutom har det nya biblioteket en alldeles egen hylluppställning som verkar både ha sina fördelar och nackdelar. Det blir nog det som kommer att visa sig vara svårast att lära sig. Annars verkar det helt okej, känns skönt att ha ett jobb som ligger en halvtimmes resväg hemifrån och där man dessutom får betalt för cirka sex timmar. Känns lite mer ekonomiskt, även om det är bra med bara erfarenheten.

Det blev förresten ingen bio i går. Hade på mig mina "nya" Converse och fötterna tog som vanligt stryk. Har försökt använda dem x antal gånger med samma resultat. Ena lilltån kommer i kläm och till slut kan jag knappt ta ett steg i dem. Men hur som helst, såg att Jane Eyre går även nästa vecka, rätt hyfsade tider. Vill verkligen uppleva den på storduk! Fast Michael Fassbender alltså, vad tänkte de där? Rochester ska ju vara äldre, rätt oattraktiv och svår att tycka om. Nu har de värsta HUNKEN i den rollen. Lustigt, minst sagt.

Kompetent student

Dagens föreläsning med föreläsare från DIK var riktigt intressant, och dessutom lite mer engagerande eftersom man fick delta en del själv. Annars kan det bli lite segt att bara sitta och lyssna och anteckna i två timmar. Nu fick man ställa frågor lite hur som helst och även göra en liten tankekarta över sin egen kompetens. Och det kanske var just därför som jag inte fick min sedvanliga spänningshuvudvärk. Fy fasiken, det är inte kul.

I morgon ska jag på introduktion till nya jobbet mellan nio och halv två. På Östermalm! Fina grejer. Ska försöka smita in på tre-visningen av Jane Eyre på Sture också, om jag hinner och orkar. Är så rädd att SF ska hinna ta ned den innan jag hinner se den. Det har ju hänt förut, om jag säger så. Och den verkar så lagom populär, men är det så konstigt när de kör den på så udda biografer?

*Bildkälla

Tisdag

I dag är det dags för föreläsning om arbetsrelaterade saker. Ska bli intressant, känns som att vi borde ha mer av den typen av föreläsningar. I morgon ska jag gå på introduktion till nya jobbet som framplockare av böcker. Får se hur det går!

Holmesutmaning vecka 1: Kvinnan med stort K

I går läste jag "A Scandal in Bohemia" som är den första Sherlock Holmes-novellen i The Adventures of Sherlock Holmes. En väldigt intressant novell som sådan, framför allt för att Holmes blir överlistad av en kvinna. Jodå, Irene Adler är ganska unik i en annars väldigt manliga och rationell värld. Adler själv beskrivs ha ett gäng med maskulina egenskaper som gör henne en enastående kvinna. Det här är en av mina favoriter bland Doyles berättelser och den påminner väldigt mycket om Poes Dupin-novell "The Purloined Letter". Alltid läsvärd!

Irene återkommer i modern version i nästa säsong av Sherlock, då hon spelas av Laura Pulver i avsnittet "A Scandal in Belgravia". Ska bli intressant att se vad Moffat och Gatiss gör av den berättelsen. Man kan även se en version av henne i Guy Ritchies Sherlock Holmes då hon porträtteras av Rachel McAdams och får även agera romantiskt intresse för Holmes, vilket är lite okonventionellt.

*Bildkälla

The game is on!

Nu ska jag göra en riktigt dum sak, jag ska utmana mig själv. Ärligt talat så har jag inte så bra koll på hur många av de 56 Sherlock Holmes-noveller som Arthur Conan Doyle skrev som jag faktiskt har läst. Jag tror det är skapligt många, i alla fall av de tidigare. Men, åren går ju och minnet är inte vad det brukade vara. Så varför inte börja om på ny kula? Därför startar jag en maratonutmaning för mig själv, för det är inte direkt som jag har något vettigare för mig. 56 noveller på 52 veckor. Ja, det är ett år. Och då ska jag förhoppningsvis skriva om dem i bloggen, åtminstone nämna dem.

Själva premissen är rätt överenskomlig, men ett år? Om ett år är jag förhoppningsvis ute i arbetslivet, med respektabel lön och utan några restuppgifter från masteruppsatsen. Men vem vet? Kanske behöver lite kall logik som tröst då. Så det blir ungefär en novell i veckan, med undantag för de fyra som blir "över" och får pressas in när tid och ork finns.

Heigh ho, let's go.

*Bildkälla

Min verklighet

Engelska parken i Uppsala. 

Läser Fahrenheit 451 med mitt fina bokmärke!

På Akademibokhandeln...

KB-besök.

Was it worth the wait?

Doctor Who kan kännas rätt tumultartat, speciell runt säsongsavslutningar. När Rose fastnade i ett parallellt universum var ett av de värsta ögonblicken. Den rena ångesten över det, att skiljas från allt man vet och älskar. Sedan var det inte mycket bättre när alla Donnas minnen av Doktorn och deras tid tillsammans raderades. Att inte minnas någonting, då kan man väl lika gärna dö? Nä, jag har aldrig varit förtjust i när Doktorn skiljs från sin följeslagare. Det är ofta rätt brutalt och högst ofrivilligt (förutom i Marthas fall kanske).

Och nu då. "The Girl Who Waited" som handlar om hur Amy blir fast i en annan tidsström än Doktorn och Rory. De hittar henne när hon har varit i den främmande, ensamma världen i 40 år. Hon är bitter, hon hatar Doktorn passionerat. Men hon vill inte slippa taget om livet. Fan, det var ett jobbigt avsnitt men smått fantastiskt för Karen Gillan. Otrolig inblick i en karaktär, då man vanligtvis endast får följa dem under en väldigt kort tid. Och Doktorn... Man hatar honom lite i det här avsnittet. Han blir lite mindre mänsklig, lite mer Time Lord. Han gör allt för att rädda Amy men lyckas i slutänden bara bryta ned både henne och Rory ännu mer.

Hoppas att de följer upp på det här, för även om inte Amy minns allt så måste Doktorn och Rory (speciellt fina, känsliga Rory) ha påverkats.

*Bildkälla

Home is where the hearth is

Under veckan har jag haft Fahrenheit 451 som pendelläsning. Det har fungerat så där, mest för att jag inte riktigt har kunnat koncentrera mig på läsningen. Ibland undrar jag om det är alla nya medier som gör att man förlorar koncentrationsförmåga. Det är sällan som jag verkligen fastnar i en bok i flera timmar nuförtiden. Det kan ju även ha att göra med min vardag. Fram och tillbaka mellan universitetet och jobbet. Kollektivtrafiken uppmuntrar inte direkt till läsro.

Men tillbaka till boken, som faktiskt var... okej. Jag var nog inställd på att älska den, för jag trodde den skulle påminna om 1984. Men icke. Det gick trögt, trots att den är både kort och relativt lättläst. Men idén är intressant, med en dystopi där brandmännen bränner böcker. Det finns enormt mycket teknikrädsla i den berättelsen och jag som använder mycket ny teknik kan inte riktigt relatera. Vilket är ironiskt eftersom jag ibland sitter och surfar på mobilen istället för att läsa...

Så ja, Bradbury har antagligen en ganska bra poäng. Tekniken tar lätt över, och ibland önskar jag att jag kunde stänga av allt i några månader.

*Bildkälla

Sitt still, håll tyst

Lite dött på bloggen just nu, skrev nog ur mig en hel de i helgen. Just nu är det kvantitativa metoder som gäller. Och ja, det är precis lika trist som det låter!

Ol' Red Eyes

Det här är en del av Fiktiviteters Whedonhelg - en helg tillägnat mästaren Joss Whedon. Mitt inlägg är tillägnat den färgstarka demonen Lorne från Angel. Jag har medvetet försökt undvika alltför uttalade spoilers, men det förekommer ändå till en viss del sådana i texten.

Mitt förhållande till Angel har aldrig varit så intensivt eller passionerat som det jag har till Buffy, eller nu senast Firefly. Men jag har alltid varit intresserad av att följa Whedons karaktärer, även om de flyttar till storstan och får en mörkare ton. Trots att i princip alla Joss Whedons karaktärer är minnesvärda så fastnar jag ofta vid de lite udda, smått överdrivna (outsiders bland outsiders). När jag började se Angel så var det inte förrän Lorne, porträtterad av Andy Hallett, dök upp som jag verkligen föll pladask för någon. Möjligtvis hade Doyle värmt mitt hjärta lite, men det var tyvärr snabbt över. Men grön skönsjungande demon klädd i pråliga kostymer? Vad tänkte de egentligen på? Bara utseendet borde göra Lorne störtlöjlig, men det fungerar trots allt. Han är en av de mest sympatiska karaktärerna i Angel, men enligt min mening får han alldeles för lite utrymme i serien. Han förtjänar mer än att vara en gästroll i så många säsonger.

För Lorne är den som lyser upp en annars ganska mörk serie och ger den humor, värme och framför allt sång. Inledningsvis är han endast en vägledare, kanske lite motvilligt, men blir senare en del av Angels team. Den neutralitet som Lornes klubb "Caritas" representerar smulas snart sönder allteftersom han får en större roll att spela i Angels team. Man kan fråga sig hur mycket Lorne som karaktär utvecklas under säsongerna, för medan han kanske inte har en lika intressant utveckling som till exempel Wesley så finns det något tryggt och stabilt i Lornes person. För Angel kan annars vara ganska omtumlande och inte direkt är rädd för att skaka om tittarna.

För Joss Whedon gör det aldrig lätt för oss som tittare, som fans, som beundrare av hans universum. Man får vara beredd på svåra teman, mörka avsnitt, plötsliga dödsfall (välkommen till verkligheten). Och inte heller den fina glädjespridaren Lorne kommer i slutändan ut som den fredlige, lättsamma demon han var i säsong två. Personligen hade jag klarat mig utan just det slutet, men om inte annat så ger det en ett avslut på just Lornes personliga historia. Jag vet att han förekommer i några av de grafiska novellerna, men ärligt talat så föredrar jag att minnas honom som han är i de tidiga säsongerna.

En höjdpunkt för mig som beundrare av Lorne är när teamet reser till hans hemvärld Pylea och där stöter på hans nära men långt ifrån kära ("Through the Looking Glass", S02E21). Om man tycker att Lorne är en outsider i vår värld så är det ingenting emot vad han var på hemmaplan. Inte ens hans sång uppskattas. Han är en skam för familjen och Lornes arma moder anser att de åt upp fel son. Personligen tycker jag att de gjorde rätt val och det gjorde även Joss Whedon när han skapade den här knasiga, överdrivna karaktären. Mina starkaste minnen av Angel kommer alltid vara lätt grönskimrande.

Andy Hallett avled i mars 2009 i sviterna av hjärtproblem, men med tanke på den fantastiska insats han gjorde i Angel så passar det här klippet nog utmärkt som en hyllning till honom:

*Bildkällor här, här och här

Teaser

Inför morgondagens Whedoninlägg.

*Bildkälla

Night terrors

Veckans Doctor Who är skrivet av min favorit Mark Gatiss. Just hans DW-avsnitt kanske inte är på min topplista, men han har även skrivit för (och skapat) Sherlock. Dessutom är han en väldigt trevlig skådespelare (Mycroft i Sherlock, Lazarus i DW-avsnittet The Lazarus Experiment). Det brukar alltid finnas något att se fram emot när Gatiss är inblandad. Just kvällens avsnitt, Night Terrors, vet jag inte så mycket om eftersom jag har undvikit att läsa om det. Men om man ska se till bilderna så har det potential att bli otäckt. Dockor alltså, ugh.

*Bildkälla

Fredagens enkät

Snodd/lånad från Dark Places:

Vad ska du läsa i helgen?

Kurslitteratur hoppas jag. Går en teori och metod-kurs just nu så det blir mycket kvalitativa metoder. Men förhoppningsvis kan jag även klämma in den Neil Gaiman-redigerade novellsamlingen Stories. Har läst den hur länge som helst men har nu bara två noveller kvar, så förhoppningsvis har jag energi för det efter pluggandet.

Hur ser den perfekta lässtunden ut?

Tyst, bekvämt och svalt.

Din bästa lässtund förra veckan?
Antagligen när jag läste Tordyveln flyger i skymningen på pendeltåget och blev totalt lost i den. Ibland märker man verkligen inte att man har suttit där i tjugo minuter och snart ska gå av tåget. Så härligt.

Hur många timmar i veckan tillbringar du egentligen i böckernas värld?

Omöjligt att säga, beror helt på hur jag mår och vad jag orkar med.

Var läser du aldrig?
Har aldrig förstått det här med att läsa på toaletten. Och i bilen såklart, det försvårar körningen lite.

Vad läser du aldrig?
Svenska deckare. Läste första Millennium-boken för några år sedan och har sedan dess aldrig sett tillbaka. Det finns inget som lockar mig med att plocka upp en Läckberg eller en Nesser. Annars är det nog bara drama som jag avstår i från, för sådant upplevs bäst på scen.

Vilken är din favoritbokhandel?
English Bookshop, Science Fiction-bokhandeln och PocketShop.

Du får 300 kronor att handla böcker för. Vad köper du?
Just nu vill jag ha Winter's Bone. Annars är jag hela tiden öppen för förslag. Läste The Magicians för några veckor sedan och blev väldigt förtjust så jag jagar just nu efter något liknande.

Vilken aktuell bok skulle du inte läsa ens om du fick den gratis?
Strindbergs stjärna. Alltså nej. Nej.

Vilken ännu ej utkommen bok längtar du mest efter just nu?
Allt som Neil Gaiman inte har gett ut eller ens tänkt ut ännu. Och så är jag så klart sugen på Laurie R. Kings senaste med Mary Russell.

Bokbål

Egentligen har jag inga förväntningar på Fahrenheit 451, när jag började läsa den hade jag knappt någon aning vad det handlade om (förutom att det skulle vara någon slags dystopi där brandmän startar bränder istället för att släcka dem). Hittills, cirka 30 sidor in, är jag ganska förtjust men inte riktigt övertygad ännu. Jag gillar tjejen och att det dystopiska är så självklart (ibland ska sådana där saker förklaras så jobbigt tydligt). Vi får se hur det artar sig, det är en perfekt liten bok att ha med sig på tåget i alla fall. Dessutom har jag en äldre utgåva, så omslaget är lite retro. Ja, utseendet är inte allt, men det är kul!

Och vad är det egentligen som Montag har gömt i ventilationen?

*Bildkälla