26 år senare

Who Could That Be at This Hour?

Fjärde punkten alltså. Baksidestext till Lemony Snickets Who Could That Be at This Hour?

Brothers in arms

Just nu kollar jag ganska mycket på Supernatural, som är en serie om två brorsor som jagar övernaturliga väsen. Den har gått ganska länge och är nu uppe i åtta säsonger. Jag är halvvägs igenom säsong ett, så det är en bit kvar. Jag gillar den, men det kanske inte är världens bästa TV-serie. Varenda avsnitt är ganska standard, samma upplägg och mönster. Rätt usel behandling av kvinnliga karaktärer. De är ofta rätt anonyma, byts ut varenda vecka och får ofta spela hjälplöst offer. Kallar detta fenomen för "chick of the week" och det är så där lagom störande när man väl har börjat tänka på det. Supernatural är en ganska "grabbig" serie, vad det nu ska betyda. Det är om bröder, om fäder och om att familj. Sam och Deans döda mor är ständigt närvarande i någon slags helgonlik roll. Oerhört irriterande. Jag hoppas verkligen det blir lite mer komplext än bara småtjaffs mellan grabbarna (vem gillade farsan mest, vem är det som bestämmer, varför övergav Sam sin familj yada yada).

En födelsedag

I söndags fyllde jag ju år! Det firades ganska enkelt med fika med mamma och pappa. Mormor var tyvärr sjuk och kunde inte komma, men mamma och jag ska åka till Farsta på torsdag istället. Fick rätt bra födelsedagspresenter... En jättefin ryggsäck från Fjällräven (Kånken) av mamma och en iPad av pappa... Eh. Herregud vad jag är bortskämd! Så det var en ganska bra fångst.

Lördagen var fullspäckad med aktivitet. Först träffade jag Lina och Karolina för lite kultur i form av ett besök på Nationalmuseum. Vi var nog rätt hemska och hånade nog majoriteten av Sveriges konstskatter. Men det var kul! Nationalmuseum har ju annars en tendens att vara lite stelt. Sedan fikade vi en stund och sedan var det dags för mig att möta upp Jenny, Johanna och Johanna. Det blev middag på Akkurat på Hornsgatan. Jag åt hjortytterfilé som var lika gott som det var dyrt. Men man fyller ju inte år så ofta, så man får passa på!

*Bildkälla

Varulvar i sina bästa år

Har jag skrivit något om Teen Wolf i bloggen? Jag tror inte det, inte så mycket i alla fall. Det är inte direkt en serie som man skryter med, inte som Mad Men eller ack så sofistikerade Homeland (?). Det är i alla fall serier som jag tänker att vuxna, välanpassade människor med lite intellekt kollar på. Men å andra sidan...

Min kärlek till MTV-serien Teen Wolf är stor. Så stor att jag har börjat att ha överseende med de minst sagt pinsamma brister som serien tenderar att ha. När jag började kolla för någon månad sedan så behövde man en ganska stor skämskudde att gömma sig bakom, men sedan blir kan... acklimatiserad. Men det är en TV-serie, och sådana är sällan (aldrig) perfekta. Och huvudsaken att det finns en enorm glädje bakom den, en sådan som jag inte har lika lätt att upptäcka när det gäller mer "seriösa" serier.

Okej, så en sextonårig kille, Scott, med misstänkt välutvecklade muskler (så mycket muskler i den här serien!) blir biten av en varulv och blir på så sätt också en varulv. Scotts bästa kompis är Stiles, en lätt spastisk kille med en alldeles för stor mun. Stiles råkar också vara son till stans sheriff. Scott blir kär i Allison, som visar sig komma från en familj som består av varulvsjägare. YAY. Drama följer. Scott får lite hjälp av Derek, en ung man med en tragisk bakgrund och någon som har varit varulv sedan han föddes. Sedan finns också ett douche som heter Jackson och en bitchig tjej som heter Lydia som Stiles av någon oförklarlig anledning är helt nedkärrad i. Det är ensemblen.

Det finns så mycket som är fel med TW. Framför allt själva produktionen och manuset. Det finns ologiska hopp i handlingen, karaktärer tar konstiga beslut nästan hela tiden, karaktärer vet ibland saker som de inte borde veta. Det sker kort sagt mycket bakom kulisserna som vi som tittar inte får någon förklaring till. Jag börjar nästa tro att det är medvetet eller att de inte bryr sig så mycket om sådant. Men herregud vad kul det är! Det finns så mycket annat att älska istället... Och det man stör sig på börjar man istället att tycka om.

Vissa TV-serier är kanske inte bra, men de är värda att se ändå.

*Bildkälla