Best of 2012

Kanske dags att sammanfatta litteraturåret 2012? Inte direkt mitt bästa år när det gäller böcker och läsning. Uppsatsen tog ut sin rätt och jobbet likaså. Det blev en hel del serier (mer lättuggat) och även en hel del ungdomsböcker och urban fantasy. Några felsteg (som Daughter of Smoke and Bone, vilken smörja) och en del riktiga fullträffar (John Green äger min själ).

3.) The Spy Who Came In From the Cold av John Le Carré är en kort bok och det är ganska svårt att beskriva var Le Carrés briljans ligger. Men han kan säga väldigt mycket med väldigt få medel. Jag älskar melankolin och ärligheten i hans berättelser. Det är thriller utan spänning, deckare utan brott. Det är svårt att säga i vilken genre som han passar in.

2.) How To Be a Woman av Caitlin Moran läste jag strax innan jag var på författarsamtal med henne på Kulturhuset. Kvinnan är ett fenomen och hennes bok är en personlig berättelse om hur det är att vara kvinna och feminist. Hon är briljant, hon är rolig och hon är framför allt lätt att ta till sig. Författarsamtalet var nästan en en enkvinnasshow, man satt och garvade hela tiden. Stackars Jan Gradvall hängde knappt med. Jag fick prata lite med henne under signeringen efteråt och hon är den enda person som har kallat mig för "baby". Fantastiskt charmig, är helt snudd på kär i henne.

1.) The Fault in Our Stars av John Green var årets absoluta bästa läsning. Jag lånade den som enveckaslån på Medisbibblan under våren och var lite stressad över den korta lånetiden. John Green är ett namn som jag har hört ett tag och som jag har följt på Twitter innan jag läste någon av hans böcker. I nördkretsar är han och hans brorsa Hank något av giganter genom sina bloggar.

Men till saken... TFIOS är en av den bästa böcker som jag har läst. Någonsin. Jag sträckläste boken under en helg och det var två dagar som var rätt så emotionellt ostadiga. Det är sällan en bok framkallar sådana starka känslor, den är både fantastiskt rolig och otroligt sorglig. Den är ärlig, den är rak och den är ta mig fan helt jävla underbar. TIME Magazine utnämnde den till årets bästa bok. Inte i ungdomskategorin, utan bland alla böcker. Och DET är ganska ovanligt. Framför allt sitter TFIOS:s genialitet i språket. John Green skriver på ett fräscht, snabbt och roligt sätt. Han skapar samtidigt karaktärer som är trovärdiga, sympatiska och mänskliga.

Of Angels and Angles

Tog en spontan paus från Supernatural några veckor, men nu är jag igång igen! Mitt i säsong fyra och det är mycket som händer. Serien har gått från att vara skräck till att mer handla om änglar och demoner. Det känns som en ganska bra och naturlig utveckling, för jag tror SPN knappast hade hållit så många säsonger baserade på endast "monster of the week". Och ÄNTLIGEN är Castiel med, min favoritkaraktär som jag knappt har sett förut. Mest förvånad är jag över hans röst, jag hade föreställt mig honom som mer dämpad och ljus. Jag har sett honom lite tidigare när serien gick på TV, men inte så mycket tydligen. Just nu är han med frustrerande lite, men jag är rätt säker på att han blir något av en fast karaktär längre fram.

På kvinnofronten intet nytt, så att säga. Ruby är förstås den hon är, men hon blev självklart något av ett "romantiskt" intresse för Sam. Alltid! Jaja, det är väl en grabbserie, även om jag hatar Deans attityd till kvinnor. Tur att han inte framställs som en idealiskt exemplar av en människa, tack god gud.

*Bildkälla

Kul i jul

 

 

Julen har varit så där lagom. Lagom med släkt, lagom med mat och lagom med stress. Tur att jag blev klar med julklapparna ganska tidigt så kunde jag fokusera på jobbet dagarna innan julafton. Jag jobbade den 23 i Vällingby och det var faktiskt en del folk där, annars hade jag trott att det skulle vara relativt dött. Men folk måste få använda datorerna... Tyvärr har jag inte fått stanna hemma så mycket och bara slappa. Det blir idag och sedan till helgen. Imorgon och på fredag är det jobb som gäller. Höjdpunkter bland julklapparna var definitivt en jordglob, en LP med Florence + The Machine (Ceremonials) och Absolute Sandman Volume 2.

Det här är ingen fotoblogg, men...

 

 

 

Bilder från veckan

 

 

Glada nördnyheter

1.) Ryktet om att Neil Gaimans Neverwhere blir radiopjäs är sant! Och här är de skådespelarna som ska göra rösterna (eller några av dem). Notera Benedict Cumberbatch, Tony Head, Jame McAvoy, Christopher Lee (inte med på bilden) m.fl. ÅSUM.

2.) En av mina favoritböcker, Jonathan Strange & Mr Norrell blir miniserie producerad av BBC och regiserad av Toby Haynes som har arbetat med Doctor Who OCH Sherlock. Den totala lyckan.

3.) Snart får vi Teen Wolf-töntar veta om Stiles kommer ha snaggat eller längre hår i säsong 3.

*Bildkälla

26 år senare

Who Could That Be at This Hour?

Fjärde punkten alltså. Baksidestext till Lemony Snickets Who Could That Be at This Hour?

Brothers in arms

Just nu kollar jag ganska mycket på Supernatural, som är en serie om två brorsor som jagar övernaturliga väsen. Den har gått ganska länge och är nu uppe i åtta säsonger. Jag är halvvägs igenom säsong ett, så det är en bit kvar. Jag gillar den, men det kanske inte är världens bästa TV-serie. Varenda avsnitt är ganska standard, samma upplägg och mönster. Rätt usel behandling av kvinnliga karaktärer. De är ofta rätt anonyma, byts ut varenda vecka och får ofta spela hjälplöst offer. Kallar detta fenomen för "chick of the week" och det är så där lagom störande när man väl har börjat tänka på det. Supernatural är en ganska "grabbig" serie, vad det nu ska betyda. Det är om bröder, om fäder och om att familj. Sam och Deans döda mor är ständigt närvarande i någon slags helgonlik roll. Oerhört irriterande. Jag hoppas verkligen det blir lite mer komplext än bara småtjaffs mellan grabbarna (vem gillade farsan mest, vem är det som bestämmer, varför övergav Sam sin familj yada yada).

En födelsedag

I söndags fyllde jag ju år! Det firades ganska enkelt med fika med mamma och pappa. Mormor var tyvärr sjuk och kunde inte komma, men mamma och jag ska åka till Farsta på torsdag istället. Fick rätt bra födelsedagspresenter... En jättefin ryggsäck från Fjällräven (Kånken) av mamma och en iPad av pappa... Eh. Herregud vad jag är bortskämd! Så det var en ganska bra fångst.

Lördagen var fullspäckad med aktivitet. Först träffade jag Lina och Karolina för lite kultur i form av ett besök på Nationalmuseum. Vi var nog rätt hemska och hånade nog majoriteten av Sveriges konstskatter. Men det var kul! Nationalmuseum har ju annars en tendens att vara lite stelt. Sedan fikade vi en stund och sedan var det dags för mig att möta upp Jenny, Johanna och Johanna. Det blev middag på Akkurat på Hornsgatan. Jag åt hjortytterfilé som var lika gott som det var dyrt. Men man fyller ju inte år så ofta, så man får passa på!

*Bildkälla

Varulvar i sina bästa år

Har jag skrivit något om Teen Wolf i bloggen? Jag tror inte det, inte så mycket i alla fall. Det är inte direkt en serie som man skryter med, inte som Mad Men eller ack så sofistikerade Homeland (?). Det är i alla fall serier som jag tänker att vuxna, välanpassade människor med lite intellekt kollar på. Men å andra sidan...

Min kärlek till MTV-serien Teen Wolf är stor. Så stor att jag har börjat att ha överseende med de minst sagt pinsamma brister som serien tenderar att ha. När jag började kolla för någon månad sedan så behövde man en ganska stor skämskudde att gömma sig bakom, men sedan blir kan... acklimatiserad. Men det är en TV-serie, och sådana är sällan (aldrig) perfekta. Och huvudsaken att det finns en enorm glädje bakom den, en sådan som jag inte har lika lätt att upptäcka när det gäller mer "seriösa" serier.

Okej, så en sextonårig kille, Scott, med misstänkt välutvecklade muskler (så mycket muskler i den här serien!) blir biten av en varulv och blir på så sätt också en varulv. Scotts bästa kompis är Stiles, en lätt spastisk kille med en alldeles för stor mun. Stiles råkar också vara son till stans sheriff. Scott blir kär i Allison, som visar sig komma från en familj som består av varulvsjägare. YAY. Drama följer. Scott får lite hjälp av Derek, en ung man med en tragisk bakgrund och någon som har varit varulv sedan han föddes. Sedan finns också ett douche som heter Jackson och en bitchig tjej som heter Lydia som Stiles av någon oförklarlig anledning är helt nedkärrad i. Det är ensemblen.

Det finns så mycket som är fel med TW. Framför allt själva produktionen och manuset. Det finns ologiska hopp i handlingen, karaktärer tar konstiga beslut nästan hela tiden, karaktärer vet ibland saker som de inte borde veta. Det sker kort sagt mycket bakom kulisserna som vi som tittar inte får någon förklaring till. Jag börjar nästa tro att det är medvetet eller att de inte bryr sig så mycket om sådant. Men herregud vad kul det är! Det finns så mycket annat att älska istället... Och det man stör sig på börjar man istället att tycka om.

Vissa TV-serier är kanske inte bra, men de är värda att se ändå.

*Bildkälla

Sandhamn

 

Bilder från lördagens härliga utflykt till Sandhamn!

Vita katter och svarta sinnen

När jag var inne på SF-bokhandeln i Gamla Stan för några månader sedan så passade jag på att köpa tre böcker som jag inte hade planerat att köpa och som jag inte hade några förutfattade meningar om. Jag köpte dem helt enkelt för att jag hade lust och för att de såg intressanta ut. En av dem var Holly Blacks White Cat. Den senaste tiden har jag varit lite inne på urban fantasy (eller vad man nu ska kalla det) och den verkade lagom ansträngande. Sedan har den samlat lite damm i bokhyllan men häromdagen plockade jag äntligen upp den och började läsa. En riktig hit! Det är en YA-bok (unga vuxna) skulle jag gissa, den hamnar någonstans i mellanlandet mellan ungdomsbok och vuxenlitteratur när det gäller form och innehåll. Den är ganska hemsk. Inte så blodig, även om det förekommer en hel del blod. Men mer psykologiskt traumatiserande, mest på grund av att huvudpersonen Cassels familj mest består av sociopater.

Cassel Sharpe kommer från en familj av "curse workers", alltså människor med magiska förmågor. Genom en beröring kan man lägga en förbannelse på en annan människa och det finns olika workers. Vissa arbetar med minne, andra med känslor, eller tur, eller transformation... Men den här sortens magi är förbjuden och Cassells mamma sitter i fängelse för att ha lagt förbannelser. Det här gör boken mycket mer intressant, eftersom det tillkommer en mycket större social kontext med en hel del politiska och samhälleliga problem. När curse workers inte kan använda sin förmågor lagligt så plockas de ofta upp av kriminella familjer eller grupper. Cassell tillhör redan till en sådan kriminell familj, så han är redan djupt inne i den världen. Holly Black har gjort en fantasyversion av en maffiaberättelse och det fungerar väldigt, väldigt bra.

Nu ska jag försöka leta upp nästa bok i serien, Red Glove.

 

The most daring of the docile

*Källa

Studie i papper

Känner mig lite som John i Sherlock, "Nothing ever happens to me". Det känns inte riktigt som att jag har något att skriva om, ingenting intressant i alla fall. Tyvärr ser det just inte nu ut som att jag ska träffa någon konsulterande privatdetektiv inom den närmaste framtiden heller, så det lär väl fortsätta så.

Förra helgen tog pappa och jag ned massor av kassar och lådor från vinden. Där hade framför allt jag sparat massor av saker. Mjukisdjur, leksaker, skolarbeten, böcker... ALLT. Slängde det mesta också, inklusive barbies och hästböcker. Det mesta har jag gått igenom, men jag försöker komma på vad man ska ha det till sen och har inget svar. Mest skönt att bli av med det.

Mina skolsaker har jag i alla fall fortsatt att gå igenom och jag försöker spara sådant som är lite kul. Men det mesta åker. Tror det är fem papperskassar totalt och jag kanske sparar en. Förstår inte hur jag resonerade när jag sparade alla anteckningsblock och prylar som jag någonsin har ägt. Känns som att det finns en stor risk att jag blir en sådan där hoarder och hamnar på TV. Å andra sidan är jag väldigt pedantisk när det gäller organisering, så en väldigt organiserad samlare?

Mo Yan

Det blir en liten högtidsstund varje år när Nobelpriset i litteratur ska delas ut. I dag satt jag hemma och pluggade och slog på TV:n när det var dags. Tror inte jag har sett det direkt så många gånger, om någon gång alls. Förra året praktiserade jag på Vällingby och då stod vi några stycken bakom informationsdisken och lyssnade på en skruttig radio. Då var det lite extra kul för då fick ju Tranströmer priset och vi hade ju faktiskt böcker av honom! Mo Yan däremot, inte lika mycket. Det finns tre romaner översatta till svenska och inte alltför många exemplar inom SSB. Inga på Spånga där jag arbetar, så ingen förtur där inte! Alla blev ju utlånade på några minuter och efter en timme var  det redan 70 stycken i kö på en av böckerna. Så kan det gå.

Det som är kul är dels att det är en kinesisk författare och dels att det är ett relativt litet bokförlag som ger ut Mo Yans böcker här i Sverige. Så det är väl alltid något! Det verkar vara ganska mycket inköp på gång, i alla fall till SSB. Hoppas att det räcker...

*Bildkälla

En riktig pärla

 

När jag började läsa Hold Me Closer, Necromancer var jag lagom skeptisk. Det är lätt att ha den inställningen till YA-böcker tror jag, man förväntar sig inte att de ska loda så djupt. Och det gör visserligen inte HMCN heller, men den är rolig och den är bra. Så att läsa uppföljaren Necromancing the Stone var inget svårt val. Och den är nästan roligare än den första boken. Det blir lite hysteriskt mycket med övernaturliga varelser, men det fungerar trots allt. Jag tror det är för att författaren har en viss självdistans till sin bok och sina karaktärer, om ett stort knippe självironi. Och jag önskar att all urban fantasy kunde ha det, men nej, oftast är det trista kärlekshistorier mellan vampyr och varulv/häxa och ängel/djävul och whatever som ska tragglas igenom. Det finns så klart en liten love story även i Lish McBrides böcker, men de tar aldrig över. Mest handlar det om död, döda människor och en psykopat som svävar i limbo mellan livet och döden. Väldigt fint!

McBride lyckas dessutom göra något fint av ett sådant galet förhållande som mellan de psykotiska necromancern och hans pukis (fråga inte). Visst, det blir lätt överdrivet men jag orkar inte bry mig om det. Jag gillar boken, berättelsen, karaktärerna, skämten... I vanliga fall avskyr jag allt som har med zombies att göra, men det här med necromancers är lite lättare att svälja. Hoppas verkligen att det kommer ännu en uppföljare.

*Bildkälla

Oktober i brand

I'll never marry but Ohio don't remember me

Rent fysiskt så har den här veckan inte varit min bästa. Vet inte om det är stress eller något, men borde man vara stressad när man bara arbetar deltid? Fast det i sig själv är i och för sig stressande, mest på grund av den ekonomiska situationen... Just nu känns ett heltidsarbete väldigt avlägset tyvärr. Jag söker lite arbeten som dyker upp och som jag är intresserad av, men jag får i princip aldrig svar. Vilket är frustrerande, eftersom jag bara vet att jag skulle sparka arsle på de där tjänsterna. Jag skulle vara så bra. Och sådana höga tankar om mig själv har jag i princip aldrig, men jag vet att jag kan arbeta hårt och att jag gör bra ifrån mig. Men icke. Vet inte om det är min brist på erfarenhet som skrämmer bort folk. Eller har jag råkat skriva in något könsord i det personliga brevet?

Det här med att läsa två distanskurser var kanske inte världens bästa idé. Jag förstår inte hur jag har kunnat plugga så länge för just nu har jag världens sämsta koncentrationsförmåga. Det går så jäkla segt att traggla sig igenom text och att skriva.

Jag den här veckan

*Bildkälla

Grundläggande kriminaldrama

Det största problemet med Elementary? Det är helt okej. Vilket jag faktiskt hade gissat mig till redan innan jag såg det. Det var inte så svårt, för med tanke på att piloten fick grönt ljus från TV-bolaget så borde det vara uthärdligt att se på. Men återigen till problemet: Elementary, med Jonny Lee Miller som Sherlock Holmes och Lucy Liu som Joan Watson, är helt okej. Inget mer. Det är en rättfram och okomplicerad kriminalhistoria som man får uppleva i det första avsnittet. Och självklart, det är helt omöjligt att konstant jämföra det med Sherlock. Vilket manusförfattare, producenter och skådespelare i Elementary är mycket medvetna om. För de tar stora svängar kring sådant som kan komma att likna plagiering. Stora.

Om man jämför serien med originalet då? Det finns inte alltför många allusioner till Arthur Conan Doyles viktorianske detektiv. Det skulle då vara karaktärerna, och framför allt deras namn. Joan Watson är en läkare (men ingen krigsveteran med gammal skada), Sherlock Holmes är... Det är lite svårt att sätta fingret på vad Jonny Lee Miller siktar efter. För mig känns han ganska (och jag ogillar ändå att ge folk diagnoser) autistisk. Aspergers kanske, men vilket modernt geni får inte den stämpeln nuförtiden? Sherlocks blick är inte helt där, utan han är fast inne i sitt huvud. Problemet med det är att det gör att jag som tittare har väldigt svårt att få någon känsla för karaktären, just för att han är så frånkopplad verkligheten. Jag är lite tveksam inför JLM:s tolkning, men jag förstår varför han har valt den vägen. En sådan roll som har gjorts så ofantligt många gånger är svår att förnya.

Lucy Liu å sin sida är väldigt intressant att se, för Watson kommer alltid att vara läsarens/tittarens väg in i Holmes värld. En övermänniska behöver ett ankare, någon som gör geniet mänsklig. Och Joan kanske inte helt lyckas med det ännu, för de är ju fortfarande främlingar för varandra. Men Lui är bra, hon är nog den som gör att jag kommer fortsätta att titta. För att locka tittaren att stanna kvar så hintade de lite om både Watsons och Holmes bakgrundshistorier. Jag fann detta ganska ointressant, jag tycker de ska fokusera mer på förhållandet mellan karaktärerna. Det är ju ändå den vänskapen och det bandet som är så fascinerande.

Joan och Sherlock

Okej, för att sumera: storyn är totalt ointressant. De försökte ge den en twist, men brottet blev endast något slags bakgrundsljud i serien. Jag snappade inte ens upp om det fanns några blinkningar till kanon, förutom Gregson i en biroll (HA!). Just det, Holmes har en biodling på taket och skriver en bok om det i sitt huvud. Så det är alltid något. Över det hela taget ett godkänt resultat för Elementary. Men jag har en känsla av att det här kommer att bli en lika halvljummen serie som The Mentalist, med nya fristående brott varje vecka. Släng in Moran för tusan, hon har ju inte Sherlock använt sig av!

*Bildkälla

Molnatlas

Jag hade tänkt att Cloud Atlas skulle bli mitt nästa läsprojekt eftersom jag har hört så mycket bra om boken och dessutom för att den snart kommer ut på bio. Tydligen är den ganska komplext berättad så jag hoppas att jag orkar koncentrera mig. Den senaste tiden har jag haft ganska svårt att fokusera på böcker, jag kan knappt läsa klart de sista novellerna i The Case-Book of Sherlock Holmes. Illa.

*Bildkälla

Höst!

Alvik.

He's already on the outskirts

I dag gjorde jag något som jag inte har gjort på länge: jag loggade ut från Facebook på min dator. Och Twitter. De är annars konstant inloggade, jag har till och med FB som startsida. Måste nog ändra det också. Dessutom kan jag inte göra något, tänka något utan att formulera det som en statusuppdatering. Jag måste ta en paus, men jag orkar inte göra någon stor grej av det. Jag måste ändå logga in på FB för att nå jobbets konto, så helt off kommer jag inte att vara. Kanske ger jag efter om bara några minuter, vem vet? Jag skulle vilja ha mer tid att läsa böcker, det är väl det jag hoppas på. Dessutom är Twitter just nu bara bokmässa bokmässa bokmässa och "jag sitter i bistorn/hotellbaren/det caféet och äter/dricker..." Hjälp.

Gjorde lite framsteg på jobbet i går i alla fall. Har plötsligt ansvar för lite allt möjligt och försöker få koll på allt vad det innebär. Det är ett ganska litet bibliotek, så man känner sig lite isolerad ibland. Jag saknar större bibliotek, med mer omsättning på användare och personal. Men det är stabilt samtidigt, så det är bra.

Neongudar

 

 På ren impuls beställde jag American Gods från Adlibris när jag ändå skulle beställa en gäng andra böcker. Jag har haft jubileumsutgåvan av AG på önskelistan länge nu, men det har aldrig blivit av att jag har lagt den i varukorgen. Så det var definitivt dagens bästa!

Boksöndag

 

Läste ut Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor i går. Vilken jäkla snooze fest. Den hade lite potential ett tag men sedan blev det bara en sentimental sörja som utmynnade i... ingenting eftersom det är första boken av tre. Det fanns inte ens ett ordentligt slut, man bara lämnades hängande i luften så att säga. Jag var dessutom totalt ointresserad av huvudpersonernas agerande eller öden. Det fanns däremot lite intressanta bifigurer i form av "chimeras", alltså varelser som består av olika "djuraspekter". Jaja, jag måste väl vada genom lite skit för att hitta guldkorn bland urban fantasy-genren. Hittills har jag försökt undvika vampyrer eftersom de ofta blir ganska enformigt. Någon borde verkligen hitta en ny vinkel på det där.

Nu ska jag istället försöka koncentrera mig på Sherlock Holmes. Har bara några noveller kvar i allra sista boken (The Case-Book of Sherlock Holmes). Min Holmes-utmaning (56 noveller på 52 veckor) gick nästan, men inte riktigt. Själv året är redan över, men jag har väl ungefär 5 noveller kvar. Så nu tar jag det lugnt med dem så länge.

*Bildkälla

Läser just nu

Min filosofi

I juni var jag helt slut efter en termins skrivande på masteruppsatsen. Det var så skönt att börja arbeta och att inte behöva ta med sig arbetet hem! Dock behöver man lite mental utmaning, speciellt eftersom jag i somras mest stod i informationsdisken och ställde upp böcker. Arbetsuppgifterna har under hösten blivit desto mer varierande, men jag har inte kunnat släppa studierna helt och hållet. Just nu går jag två distanskurser, en i skrivande/litteraturvetenskap och en i biblioteks - och informationsvetenskap. Den i skrivande heter "Kärlek, motstånd och makt" och är en liten kurs som kombinerar litteraturvetenskap med skrivmoment av olika slag. Hittills har jag läst Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva som jag tyckte mycket om. Den är väldigt personlig och emellanåt väldigt rolig, bland annat dissar han Joyce och Proust rätt rejält. Sedan har jag även börjat med Aristoteles Om diktkonsten, som är lite tradig och alldeles för bekant tyvärr.

I den andra kursen, som heter "Bibliotek i nätverkssamhället" kikar vi på olika social medier och hur de används av biblioteken. Eller kanske hur biblioteken anpassar sig efter det framväxande nätverkssamhället. Vi har bara gjort en laboration än så länge, om LibraryThing och Delicious. Men det är kul! Det är lite mer praktiskt än vad man är van vid, trots att det är en hel del läsning även i den kursen. Tyckte dessutom att det kan vara en bra merit att ha på CV:t.

Dessutom har mitt intyg för avklarad masterkurs i B&I äntligen anlänt! Det är mycket skönt att ha en avslut på hela utbildningen. Nu gäller det bara att hitta ett bra jobb.

A Karla-trained hood if ever I saw one

"I've got a story to tell you. It's all about spies. And if it's true, which I think it is, you boys are gonna need a whole new organisation, right?"

Nu har jag äntligen tagit tag i Tinker Tailor Soldier Spy från 1979. Alec Guinness spelar George Smiley, men jag tycker faktiskt att Gary Oldman överglänser honom. De spelar rollen väldigt olika, eller så är det helt enkelt så att karaktären framställs på väldigt skilda sätt i de olika versionerna. Smiley i Alfredssons film är extremt tystlåten (han har sin första replik en bra stund in i filmen) och visar inte mycket känslor. Han starkaste reaktioner sker i sammanband med Ann (att se Ann och Haydon, när Ann återvänder). Guinness Smiley är mer uttrycksfull, han blir arg och pratar en hel del. Det är faktiskt väldigt intressant att se. Däremot är det lustigt att se skådespelaren som spelar Bill Haydon för det känns som att Colin Firth imiterar lite av hans manér. Karaktärerna är lite gråa i den här äldre serien, de är mycket mer särskilda i den nya filmen. Men i TV-serien blir det mycket mer handling och detaljer i storyn och det gillar jag verkligen. Mycket faller bort när man bara har två timmar på sig att berätta en väldigt komplex spionthriller med många trådar.

*Bildkälla

To have outlived the night

Häromdagen råkade jag slänga datorn i golvet på grund av en nattfjäril som kröp upp längs mitt ben. Det var ingen liten nattfjäril heller, måste jag säga till mitt försvar. Så datorn gick sönder lite, något i hårddisken måste ha pajjat så den gick inte att starta. Som tur var så hade jag redan köpt en ny dator som jag inte hade börjat använda ännu. Bra motivation att starta upp den och föra över alla filer som jag som tur var har på en extern hårddisk. Det jobbigaste just nu är att inte ha bokmärkena kvar i webbläsaren, känner mig handikappad. De flesta sidorna kan man ju adresserna till eller kan söka upp enkelt, men annat är svårare. Jaja, får se om den gamla datorn åker på lagning så jag kan få igen det.

I onsdags hade vi möte på jobbet med de som ska arbeta på biblioteket. Det är lite snurrigt att de helt har bytt personal så att ingen riktigt kan rutinerna. Det mesta är inte så avancerat, men andra saker kan man inte svara på när besökare kommer och frågar. Dessutom har jag märkt att det tar jäkligt mycket tid att gå igenom jobbmailen och att skicka ut diverse mail. Men det är kul med lite mer ansvar, förhoppningsvis varar vikariatet ett tag.

Nu ska jag återgå till min bok, Daughter of Smoke and Fire. I början var jag skeptisk, sedan blev jag lite mer intresserad, men nu har intresset svalnat lite. Förväntar mig nu en ganska slät kärlekshistoria mellan en ängel och en tjej som verkar komma från någon slags helvetesdimension (eller så är hon bara människa som blev adopterad av monster när hon var liten, vem vet?).

Love is objectified by what men say is right

Den blev en lugn hel, dels för att jag ska jobba i dag och dels för att veckan i övrigt har varit rätt intensiv. Tyvärr känner jag av en annalkande förkylning, men jag försöker ignorerar den så länge som det går. I torsdags var jag och såg Lady Gaga på Globen! Fantastisk show, får se om jag orkar skriva mer om det senare. Det är så himla kul att nämna att man gillar Lady Gaga, för antingen blir folk alldeles till sig när man pratar om konserten eller så blir det liksom en obekväm paus. Men jag har ju skrivit förut om varför jag gillar henne, så det där tänker jag inte ta upp igen. Grym konsert i alla fall, fast det blev faktiskt en obekväm paus då någon propp gick efter "Judas". Då kom Gaga ut på scenen och bad om ursäkt och svarade på "frågor" från publiken (hysteriska tillrop snarare än frågor). Väldigt lustigt och annorlunda inslag.

Sedan var jag även på Internationell författarescen på Kulturhuset och lyssnade på när Jan Gradvall "intervjuade" Caitlin Moran. Den kvinnan är också en riktig enmansshow. Otroligt rolig och rapp i käften, Gradvall hade lite svårt att hålla kontrollen över intervjun. Men det var mest kul! De pratade om Morans uppväxt, feminism (så klart), att arbeta på The Times, bibliotek, Lady Gaga, Twitter med mera med mera. Det måste ha varit det bästa författarsamtalet som jag har varit på. Men tyvärr fanns det inte utrymme för några publikfrågor, det skulle säkert ha varit mycket underhållande! Sedan var det signering och som tur var så hamnade jag långt fram i kön för Moran pratade ganska mycket mer var och en och ställde upp på bilder. Så det tog ett tag. Men gud... jag har aldrig haft så lätt att prata med en "kändis". Var helt kär efteråt, har fortfarande världens crush på henne. Charmig är bara förnamnet. Fantastiska kvinna!

Bra tider

Det börjar bli lite kallare väder, men det är fortfarande fuktigt och kvavt emellanåt. Så sommaren eller sensommaren är nog inte helt utspelad. Sommaren i övrigt har gått mig helt förbi, jag kan inte ens avgöra om det var varit bra eller dåligt väder. Har hört att det har varit dåligt, men jag har stått bakom en informationsdisk i några månader, så jag har inte noterat detta. Jag börjar komma in i de nya arbetsrutinerna nu, det är skönt att ha heldagar och sedan lite ledigt i veckorna också. Det blir ju mindre pengar, men med tanke på min låga hyra (som alla förundras över) och att jag kan leva billigt så går det nog.

I helgen har jag däremot unnat mig riktigt mycket. Köpte lite böcker som jag inte har tid att läsa (men det är trevligt på PocketShop, så vem bryr sig?). Sedan blev det lunch, fika och middag ute i går. Lunch med Linnea och Anna, fika med Lina, Nina, Linda och Freddan, middag med Nina och Lina. Världens fnittermiddag blev det så klart, vi var säkert störigast på restaurangen. Vet inte riktigt när det hände? Jag som  brukar vara så tyst och väluppfostrad.

Min tid som kattvakt är snart över. Kommer nog sakna dem lite, men det är ganska skönt att slippa att skyffla skit varje dag. Herregud. Och att slippa deras nattliga race runt i lägenheten... Jag som vaknar så lätt och är van med tystnad. Men de är rätt mysiga, när de är på det humöret.

Nu snart dags att åka till jobbet. Good times.

The other Will Grayson

Att stöta på fantastiska böcker alltså. Den sannolikheten blir högre när man har med John Green att göra. I våras hade jag någon slags nedbrytande/upplyftande läsupplevelse i form av hans fantastiska The Fault in Our Stars. Det finns inte ord för mycket jag älskar den boken. Men jag har varit lite avvaktande med att läsa hans andra böcker, för ärligt talat, hur ska man kunna jämföra dem med TFIOS? Men jag lånade hur som helst ändå Will Grayson, Will Grayson på jobbet. Mest för att den stod utskyltad under Prideveckan. Och. Den. Är. Så. Bra. Inte i klass med TFIOS, så klart. Men ändå, det finns något så verklighetsnära i hur personerna tänker och tycker. De är konstiga, men de är normalt konstiga. Jag känner att jag är lite för gammal för att relatera till karaktärerna, men jag gör det ändå. Satan vad jag önskar att jag hade läst John Greens böcker i gymnasiet. SATAN. Inte för att de typ existerade då, men ändå... Jaja, jag får ha min unga vuxna-period i 25-årsåldern. Det går väl också.