Ensemble c'est tout

Jag skrev att Tillsammans är man mindre ensam behövde något extra. Och det har den. Den har Philibert, som man lär sig att älska i takt med att de andra karaktärerna gör det. Älskar honom. Det är en sådan människa som man vill känna i verkligheten men som man vet är för bra för att existera. Usch. Underbart.

All work and no play...

VERSALER ÄR KUL. Därför har jag överanvänt dem i min FB-status i veckan. Men man får liksom fram poängen bättre, plus att det är irriterande för andra. Sådant gillar jag.

Jag har jobbat alldeles för mycket den här veckan och kommit fram till att det inte är hälsosamt. Man ska vara ledig, man ska inte slita 40 timmar/veckan bara för att kunna köpa den där nya laptopen eller moppen (?!). Se på mig, jag glider fram i tillvaron ändå. Fast glider är nog fel ord, snarare hackar. Jag hackar mig fram. Min hjärna är alldeles för värdefull för att slösas bort på manuellt arbete (som förresten inte kräver någon hjärna över huvud taget). <--- Notera skämtet inom parantesen. Nä, Sofia är ämnad för större saker. Eller mindre. Och med mindre menar jag att tolka obskyra litterära texter.

Eller ja... Och snylta på Farbror Staten och alla skattebetalre (alltså mig själv). CSN FTW.

Men nu i veckan har jag varit på jobbet varje dag. Det får en i alla fall att känna sig nyttig, om man kan bortse från den allmäna ångesten över att man inte har ett vettigt jobb. I morgon ska jag dit igen, fast på eftermiddagen. Yay. Snart har jag väl jobbat där i 10 år. Förresten finns det en gubbe som har jobbat där i 40 år. Han kallas för Skalman. Jag vill inte vara kvar så länge och sedan bara få ett hemskt smeknamn. Då svälter jag nog hellre.

Don't judge a book by its cover

En fredagskväll spenderar jag helst vid datorn där jag gör antagningsprov till en svensk Sherlock Holmes-klubb (eller sällskap kanske det heter) och läser en SH-blogg. I bloggen hittade jag två alldeles fantastiska omslag till två Holmes-romaner. De är så underbara! Jag skulle köpa dem direkt, men undrar om andra blir besvikna när de läser dem?

Enkät från bokhora.se

1) Vad heter boken du läser just nu?
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda.

2) Hur långt har du kommit?
Till sidan 175.

3) Beskriv boken med tre ord.
Mjuk. Lugn. Melankolisk.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
3. Den behöver lite boost.

Lightman

Lalalala! Jag är så glad för i dag såg jag reklam för nya avsnitt av Lie to Me. Awesome. Jag har varit duktig och inte laddat ned olagligt. Så desperat är jag inte än. Det jobbiga är bara att det går på 4+, vilket är en liten doldis-kanal som jag jämt glömmer. Får fan ta och sätta mobilen så den påminner mig. Det börjar den 2 februari hur som helst! Intensiva Tim Roth... Lovely.

There is nothing new under the sun

I dag ska Johanna och jag se Sherlock Holmes i Vällingby. Yes. Tur att Johanna var i Indien när den hade premiär för nu har jag en ursäkt att se den igen. Ibland är vänner bra att ha! Alltså, jag har ju spytt rätt mycket beröm över SH... För jag älskar den! Men men men, man ska absoluuut inte jämföra den med böckerna och novellerna. Man måste släppa det totalt och bara njuta av popcorn-action med förvånansvärt bar skådisar. Den är kul och spännande. Det är inte BBC-drama, det är inte torrt och viktorianskt. Det är Hollywood.

Sense and Sensibility

Sista avsnittet av nya Sense and Sensibility. Riktigt bra! Bättre än Ang Lees version från 1995 till och med. Marianne och Elinor var verkligen super.

Januari

Såg ett gamalt avsnitt av House idag. Wilson såg fortfarande ung ut, House hade inte riktigt samma dialekt, Cameron var brunett, Foreman hade hår och Chase var... Chase. Måste kolla på första säsongen någon gång, får invänta nästa förkylning helt enkelt.

Mina händer är så torra att det nästan är olidligt. Men jag vågar inte direkt sluta tvätta händerna, dår blir man väl sjuk istället. Lotion funkar liksom bara tillfälligt, inte i längden. Fast det är nice med lite kallare väder, fy fan för slask!

Bokåret 2009

Man kanske ska summera bokåret 2009. Läsandet gick trögt med och jag hann bara med 34 stycken, vilket betyder att det tog cirka en och en halv vecka att läsa varje bok. Den bästa boken måste vara Stephen Frys självbiografi Moab is my Washpot. Han skriver på en uppföljare just nu, så den ser jag verkligen fram emot. Han var en riktig ligist när han var ung och den finns en så sjukt rolig episod med i boken... Annars ligger Urkällan, The End of Mr Y och The French Lieutenant's Woman högt upp på listan. De var riktiga läsupplevelser. Och Blonde. Att lyssna på Joyce Carol Oates på Kulturhuset precis efter att jag hade läst den var ju så underbart. En riktig höjdare som man nästan vill ska vara sann för den är skriven med sådan känsla och för att den känns så genuin. Gud, Brideshead Revisited. Den är lättja och sorg på samma gång. Måste absolut läsas igen, gärna en varm sommardag.

Och så bottennappen... Män som hatar kvinnor. Nä, jag förstår det verkligen inte. Men det är synd, för Lisbet Salander är en supercool karaktär. Men resten av boken är bara hemsk och jag kan verkligen inte komma förbi det. Det är en sådan här bok som är anledningen till att jag vanligtvis inte läser moderna (svenska) deckare. Det finns ju så många klassiker att vältra sig i! Jag är nog konservativ på den fronten. Christie, Doyle, Sayers, till och med Poe. Eller kriminalare som Chandler. Dessutom läste jag sista delen av Bläck-serien, Bläckdöd. Synd att den var så förbannat seg, för Bläckhjärta är den perfekta sträckläsaren. Så rik på fantasi och toppen om man gillar böcker. Ett bokcitat inleder varje kapitel. Men trean var utdragen och meningslös.

Det har blivit mycket kursböcker. Mycket brittiskt från 1800-talet. Det här året får jag förhoppningsvis tid att välja själv.


"I would like to bury something precious in every place where I've been happy and then, when I was old and ugly and miserable, I could come back and dig it up and remember."

~ Sebastian, Brideshead Revisited ~

Not at all!

Jag känner att det har blivit mycket bloggande om Sherlock Holmes den senaste tiden. Har kommit en bra bit med bi-boken. Gud, jag önskar att jag hade något riktigt dåligt citat, men jag orkar inte leta fram ett. Det är inte ens så att det slår över och jag börjar gilla den för att det är så skräpigt. Jag gillar skräp! Man kan kolla på och läsa saker som är skit och ändå vara underhållen. Senaste exemplet är New Moon som är hysteriskt rolig och egentligen en enda lång reklam för bröstvax. Min (och Johannas) favoritscen är: "Oj, du blöder från ett minimalt sår. Vänta, jag drar av mig tröjan". Hur tänkte ni nu?

Hur som helst så borde vissa saker inte få vara skräp. Twilight har varit dåligt från början, men Sherlock Holmes! Klassisk litteratur. En gigant bland alla fiktiva karaktärer. Respekt. Man skämtar inte om det! Ja, fast Laurie R. King verkar knappast skämta. Parodi kan jag ta, som den här underbara sketchen till exempel:

Stuck in a book

Oh my god. Jag förstod inte det här citatet förut, jag hade analyserat det hur dåligt som helst i uppsatsen. Men ibland säger det bara klick och det är som att någon ridå faller ned. Att ha ett sammanhang betyder extremt mycket i det här fallet. Det är så sjukt fint och konstigt skrivet.

“The west, too, was warm: no watery gleam chilled it – it seemed as if there was a fire lit, an altar burning behind its screen of marbled vapour, and out of apertures shone a golden redness.”

Hate to say I told you so...

Men vad var det jag sa.

The Language of Bees

Just nu läser jag The Language of Bees som är en modern bok men den handlar om Sherlock Holmes och hans... fru. Frugan i fråga är huvudpersonen/berättaren och bara det faktumet retar lite gallfeber på mig. Jag hoppar nog dikusionen om Holmes någonsin skulle ens kunna överväga att gifta sig. Det är är irriterande är att boken känns som fanfiction. Visserligen bra skriven fanfiction, men ändå. Inom FF finns det en term som kallas för "Mary Sue". Det är när författarinnan (för oftast är det tjejer) skriver in sig själv i berättelsen. Alltså är det helt livsfarligt att hitta på egna karaktärer, det riskerar att bli extremt lamt då. Intressant nog heter huvudpersonen i The Language of Bees Mary Russell. Jag tycker hela berättelsen skriker Mary Sue.

Jag tycker om när moderna författare använder äldre karaktärer eller till och med verkliga personer. Det finns en bok om Sherlock Holmes författare Arthur Conan Doyle som är skriven av Julian Barnes. Jag är helt öppen för idén. Men att skapa en ny, kvinnlig karaktär som är GIFT med Holmes. Jag tror gränsen går där. Det värsta är att jag bara har läst 60 sidor så jag har flera hundra sidor på mig att störa mig på saker. Men jag får känslan av att författaren Laurie R. King länge har beundrat Holmes och sedan ops, jag skrev in mig själv i min bok! Det finns en hel serie om Mary Russell och hennes... man.

Sedan (jag vet att jag sa att jag skulle låta bli det här ämnet) så ligger det inte i Holmes natur att gifta sig, det konceptet fungerar inte med karaktären. Ok, han är ju inte helt känslokall men vad fan liksom... Om det fanns någon praktisk förklaring så skulle jag kunna köpa det. Men det ska vara jävligt logisk.

Etablerade författare ska inte ägna sig åt fan fiction!

Regeneration time!

Nytt år, ny Doktor. Jag grät inte. Så mycket. Jag har hela tiden påstått att jag inte gillat David Tennant, men jag har blivit van vid honom. Förändring sucks. Den nya är bara några år äldre än mig i verkligheten. Nästa gång kommer han se ut att vara 15.

Året som gick, minnena vi fick

Ska jag verkligen summera hela året? Jenny gjorde det med bilder så jag kan ju precis inte härmas. Listor är bra, jag gillar listor, men andra kanske tycker att de är tråkiga. Därför har jag komponerat en liten dikt som är både vag och illa konstruerad. Inga hexameter här inte!

En liten flytt till Åkeshov,
ett helt år utan lov
Sommar på Arrow,
other job oportunities pretty narrow
Tim Roth ljög på TV,
jag orkade inte skriva nytt CV
Bob och Bruce på scen,
min och din ekonomi ganska klen
Ingen träning,
men en och annan god gärning
Nytt årtionde,
förhoppningsvis utan lidande.

Beneath this pillow...

Inget kokain eller morfin, men däremot öronmedicin. Lite mesigt tycker jag. Men för mig var det viktigaste i Guy Ritchies Sherlock Holmes kemin mellan Holmes och Watson. Perfekt. Robert Downey Jr är något av ett geni och hans talang reflekteras i Jude Law som jag aldrig har gillat tidigare. Visst, det blir mest "popocorn-action", men vad ska man vänta sig? Om man vill ha trogna versioner av SH så ska man nog kolla på Jeremy Bretts alla avsnitt och TV-filmer. Ritchie blandar hej vilt från förlagan, har sin egen stil och dialogen är super. Irene Adler är såklart ett orosmoment, men vad ska man göra? En Hollywood-rulle behöver tydligen en liten romans. Det gör även Holmes mänskligare. Bra eller dåligt? Jag bryr mig knappt, för Downey Jr är sååå bra.

Har läst recensionerna lite, men slutat ganska snabbt. Den har nästan fått treor av alla jag har läst. Vad jag har stört mig mest på är att en kritiker ansåg att man inte behövde visa och förklara allt. Det kommer ibland som en liten flashback i filmen då ett mysterium/trick förklaras. Vilket är precis vad som görs av många, många deckarförfattare. Oftast samlas en grupp människor i ett rum och detektiven förklarar lösningen på brottet. Så varför skulle man inte använda en liknande teknik i en film? Till alla kritiker; do your research.

Undrar när jag har tid att se den igen...