I veckan läste jag ut Gone Girl av Gillian Flynn, en thriller om en kvinna som försvinner spårlöst. Eller ja, helt spårlöst är inte försvinnandet eftersom kvinnans man snabbt blir polisens huvudmisstänkta. Det här är en psykologisk roman om karaktärer som man aldrig riktigt kan lita på. Varken den vackra och högintelligenta hustrun Amy eller hennes klumpiga (men relativt smarta) man Nick är pålitliga berättare och skillnaderna mellan deras parallella narrativ upptäcker man ganska snart. Nick klantar sig rätt rejält i början av jakten på Amy, han beter sig inte direkt som den kärleksfulle maken han borde vara. Finns det en anledning till detta?
Den här boken slukade jag på bara några dagar, den är som gjord för att sträckläsa. Dock tror jag att den skulle ha vunnit på att vara mer sparsam. I bokens inledning får man inte veta så mycket och den tryckta stämningen och den stegrande spänningen var egentligen det som lockade mig till en början. Men sedan får man veta i princip allt, i detalj och utan att säga för mycket så är det något av en besvikelse. Vad som är intressant är att se två så lika och ändå så olika karaktärer, en manlig och en kvinnlig, skildras på ett sådant sätt. Båda har sina brister (minst sagt) och det är speciellt intressant att se en sådan kvinnlig karaktär. Annars tillåts inte kvinnor inte riktigt vara så extrema på samma sätt som män. Jag tror jag skrev ett inlägg för ett tag sedan då jag eftersökte excentriska kvinnliga karaktärer. Vad jag kanske också menade är att jag saknar kvinnliga antihjältar. Just därför är Flynn en frisk fläkt i sammanhanget, trots att jag på slutet inte var överdrivet förtjust i själva handlingen.
