Ute på hal is

Jag avslutade just Bea Uusmas bok om ingenjör Andrées polarexpedition och är så överväldigad. Det var definitivt en av de bästa böckerna som jag har läst i år. Två saker är fascinerande med boken; 1.) detta vansinniga uppdrag att utforska Nordpolen då man inte är helt kompetent och 2.) Bea Uusmas egen besatthet av att finna ett svar på gåtan om vad som hände expeditionens medlemmar. Det är en fantastisk stor bok rent innehållsmässigt och historien om Andrée och gänget är enormt fängslande. Hur kunde de vara så oförberedda, hur kunde de göra så många misstag och vad hände de där sista dagarna? De verkade ha någon idé om att återvända till Sverige som hjältar, iklädda rosa kravatter. I packningen fanns dessutom champagne, för att kunna fira det lyckade äventyret ordentligt. Och det finns inga svar, bara frågor. Expeditionens medlemmar återvänder aldrig helt från Vitön där de hade slagit läger, de återvänder i bitar mer än 30 år senare. Men de återvänder åtminstone som hjältar.

Dock är det inte bara innehållet i Expeditionen som gör den läsvärd, utan även utformningen. Man ska helt klart försöka lägga vantarna på den illustrerade utgåvan med läcker grafisk design. Bea Uusma har sammanställt en besatthet på ett otroligt bra sätt, med fotografier, tabeller och skisser. Som nörd får man nästan hjärtklappning när man ser det. Men hon har haft en bra grund att bygga på, för mysteriet med Andrées polarexpedition kommer nog att fortsätta fascinera människor även långt fram i tiden.

På tal om brysselkål

Varje gång jag äter brysselkål tänker jag tillbaka på ett skolarbete jag gjorde någon gång i lågstadiet. Vi skulle då arbeta två-och-två (inte med en kompis eftersom lärare är sadister) och skriva om en grönsak per par. Min klasskompis och jag blev tilldelade brysselkål, en grönsak som ingen av oss visste någonting om. Tyvärr skulle vi förutom att beskriva grönsaken även berätta vad på den man äter. Genom att använda ett uns logik listade vi ut att brysselkålen var en slags kålsort och då borde man rimligtvis äta bladen på den. Detta skrev vi även i vårt arbete: "Man äter bladen på brysselkålen."

Läraren, som i övrigt var en väldigt snäll fröken vid namn Berit, tyckte inte att det här stämde. Tekniskt sett äter man hela brysselkålen, men det inkluderar ju även bladen?! Så att säga att man äter bladen på brysselkålen är inte helt fel, även om formuleringen kanske inte är korrekt. Det här har stört mig i ett antal år och jag är fortfarande lätt traumatiserad av det.

Dock gillar jag fortfarande att äta brysselkål, så det var väl värt mödan. Och förresten, hur fan ska en åttaåring veta vad brysselkål är?!

*Bildkälla

The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

Helgen

Den här helgen har jag jobbat, både lördag och söndag. Trots det känns det som jag har hunnit med en del, men det kanske beror på att det var rätt mycket att stå i på biblioteket i lördags. Då fyllde Kulturhuset 1 år och biblioteket firade det med kalas! Väldigt kul att folk är så engagerade, det är en av fördelarna med att jobba i en mindre kommun. Hela känslan blir mer personlig.

I fredags hade jag en del kul för mig. På morgonen åkte jag in till SF-bokhandeln och köpte biljetter till 50-årsspecialen av Doctor Who (The Day of the Doctor) som ska visas i Tumba nästa lördag. Det ska bli så galet kul att se den på bio och i 3D! Jag trodde faktiskt inte att den skulle visas på bio i Sverige, men SF-bokhandeln hjälpte till och arrangera och då blev det faktiskt av. Efter biljettköpandet åkte jag och lunchade med Johanna, supertrevligt! Och god sushi! På kvällen blev det dessutom middag med Lina och Karolina på ett vietnamesiskt ställe på söder som heter Nem Nem Quan. Det var riktigt gott också och där hade de dessutom trevlig personal som var väldigt personlig.

Kort sagt, ganska lyckad helg trots knegandet.

We're up all night to get Loki

Hot stuff och meh stuff.

Det kanske kan vara en bra idé att skriva lite om filmen jag såg också, nämligen Thor: The Dark World. Den första Thor-filmen var inte direkt någon höjdare och därför var mina förväntningar rätt låga på uppföljaren. Men till min stora överraskning så var den riktigt bra! Kul, fartfylld och underhållande med en del fina ögonblick också. De flesta skådespelare från ettan är tillbaka, och hjälp vilka fantastiska skådisar! Chris Hemsworth som Thor är kompetent om än ganska ointressant (men det kanske mest har att göra med själva rollfiguren). Och Tom Hiddleston! Ugh, denna man... Han släpper de flesta spärrar för Loki, som är lika emo och instabil som i ettan och The Avengers. Mycket sevärt! Sedan har vi förstås Natalie Portman, Kat Dennings, Anthony Hopkins, Idris Elba (wow) och Rene Russo. Plus nykomlingen, och min älskling, Christopher Eccleston som onda svartalven Malekith. Han syntes knappt bakom sminket men han tillför ändå ett väldigt aggressivt och uttrycksfullt minspel till rollen. Och hans öron har aldrig blivit så fint framhävda som i denna film!

Kort sagt en riktig höjdare, även om jag är lite osäker på vad Thor och de andra kämpade emot. De vill ju stoppa Malekith, men det är lite vagt vad denna skurk faktiskt ska göra när han får den där mystiska energin som han är ute efter. Jaja, man går inte direkt och ser en sådan här film för själva storyn, man går för att bli underhållen och charmad av Loki. För ja, Loki är och kommer alltid vara mycket mer intressant än Thor och någon annan superhjälte. Man måste ge sina karaktärer mörker och svagheter för att göra dem någorlunda intressanta. Sedan måste jag ge lite kudos till Kat Dennings som spelar praktikanten Darcy, Jane Fosters vän. Hon är så fantastiskt rolig och har en enorm talang för komedi. Jag tror en tredjedel av filmens roligaste ögonblick var hennes förtjänst.

Sammanfattningsvis var Thor: The Dark World en rolig och spännande film som absolut tål att ses igen, om inte annat i bättre biosällskap.

Chris Eccleston som Malekith. Ah, could have been worse.
But look at the ears!

*Bildkällor här och här

Störningsmoment

Problemet med att gå på bio är att det är andra människor där. I vanliga fall kan jag störa mig på folk som pratar mycket under filmen, men i går stötte jag på ett något annorlunda fenomen... Jag gick själv, mest för att jag var stressad över att hinna se filmen innan jag blev spoilad av Internet. Det blir mer omständligt när man ska organisera en biodate med flera personer. Hur som helst så hamnade jag bredvid en man som också gick ensam. Och den här mannen, han pratade med sig själv under hela filmen. Okej, det var inte schizofrent som att han svarade en röst inne i sitt huvud utan det var snarare ett sporadiskt kommentarsspår. När jag sitter ensam hemma kan jag också kläcka någon kommentar åt film eller TV-serieavsnitt ibland. Men på bio? Med främlingar precis bredvid en? Nej tack. Det var faktiskt på gränsen till obehagligt och jag var på väg därifrån. Mest irriterande var nog att det hade tagit så mycket av min energi att faktiskt ta mig till stan och stå ut med alla människor för att se filmen, och sedan kommer ett sådant där enormt störningsmoment när man bara vill njuta av filmen. Och filmen var bra, men jag satt och spände mig hela tiden pga den där mannen.

Han var säkert ensam. Väldigt ensam. Och det kändes som en typ av nörd som dessutom har behov av att visa vad han kan om nördsaker. Det behovet har nog många, jag sitter ju till exempel och skriver en blogg om det. Men... det finns gränser. Och gränsen går verkligen vid att live-kommentera en biofilm för sig själv. Sedan kommer man ju till insikter om sig själv i sådana här lägen. Jag skrev kort om situationen på Twitter efteråt och insåg att Twitter är också ett ställe där man pratar med sig själv i en stor grupp människor. Fast det är inte samma sak ändå, för på Twitter kan folk avfölja mig när de tycker att jag är en idiot. Det är svårare att avfölja människor ute i verkligheten.

Ouvertyr

Mitt förhållande med kultförfattaren Neil Gaiman skulle kunna liknas med det mellan en religiös person och dennes gud. För han har varit en av mina absoluta favoritförfattare under så många år och jag läser nästan allt han skriver. Och han är otroligt duktigt på att variera sig! Oftast håller han sig i gränslandet mellan verklighet och magi, men han skriver för alla åldrar och i alla typer av format. Hanns mästerverk är nog serien The Sandman som han skrev för Vertigo Comics mellan 1988 och 1996. Men nu! Nu är det dags igen, för i dag släpps första delen av Sandman Overture i USA. Jag har lagt in en prenumeration på den på ComicsHeaven, så klart. Åh, det ska bli så himla kul att läsa den!

*Bildkälla

Drömtjuvar och korpkungar

Förra eller förrförra året läste jag Maggie Stiefvaters The Raven Boys, en urban fantasy-bok som klassas som ungdomsbok eller möjligtvis UngVux. Dock ska man inte låta detta avskräcka en, för det är en riktig pärla. Full med ganska "vag" magi och legender om förlorade walesiska kungar. Temat och magin påminner lite om Susanna Clarkes fantastiska fantasytegelsten Jonathan Strange & Mr Norrell. Ännu mer så i Stiefvaters uppföljare, The Dream Thieves som jag precis har avslutat. Den var briljant. Karaktärerna är överlag väldigt fint beskrivna och deras utveckling känns både intressant och realistisk. I förra boken låg fokus på Blue, flickan som är den ända normala personen i en familj full av synska kvinnor. Hennes sorg över detta återkommer även i tvåan, men tyvärr är hon annars ganska platt. För den här bokens huvudroll är definitivt Ronan som kan skapa saker ur sina drömmar. Han har dessutom en hög med personliga demoner som han bär på och är inte världens mest sympatiske. Men det gör honom till bokens mest fascinerande person.

Det jag gillar med Stiefvaters fantasy är att den inte är fullt utvecklad. Men den är uråldrig och personerna i hennes böcker kan inte riktigt hantera den. Som Adam som kämpar för att bli någonting mer än fattig arbetarklass och därför offrar sig till en magisk skog. Men magin är instabil och det gör även Adam oberäknelig och i stunder obehaglig. Jag är extremt spänd på att se hur hans roll i dramat utvecklar sig.

Fast det är som är så irriterande är att Stiefvater inte har skrivit klart sin trea än, den har inte ens någon titel!

*Bildkälla

Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund

Superdepp över Supernatural

Om det en serie som jag har överseende med är det Supernatural. Den har varit så jävla bra, alltså riktigt galet bra. Ryser bara jag tänker på säsong tre och fyra. Vissa avsnitt är geniala, speciellt meta-avsnittet "The French Mistake". Wow. Men det finns ett stort problem, ett massivt problem som är lika tydligt som en knytnäve i ansiktet. Och det är kvinnosynen och hur misogyn serien faktiskt är. Det är en TV-serie om två väldigt macho män och det finns en anledning till att de har rätt rutten inställning till det andra könet. Mest beror det på hur det uppfostrades. Men allt det här ursäktar inte hur serien är skriven och hur kvinnliga karaktärer behandlas. Många karaktärer dör, både män och kvinnor, både huvudroller och biroller. Sam, Dean och Cas har alla dött ett antal gånger för att sedan återuppstå. Kvinnorna har inte lika mycket tur. De har också en tendens att översexualiseras och sedan straffas för detta. Den tjej som har klarat sig bäst hittills är lesbiska Charlie, men hon är å andra sidan inget "hot" mot Sam och Deans manlighet.

För så mycket i Supernatural kretsar kring manlighet. Dean kallar Sam nedlåtande för "bitch", känslor är för brudar, allt är extremt heteronormativt. Det driver mig till vansinne och det säger också en hel del om de som skriver för serien. Jag har inte kollat så noga men jag är övertygad om att de flesta bakom serien är män. Misha Collins, som spelar Castiel, har till och med kommenterat misogynin under ett konvent och det var en sådan lättnad att höra att någon "innanför" faktiskt har reagerat. Att han sedan inte kan göra så mycket åt det (annat än att säga upp sig), är en annan femma.

I nuläget är jag osäker på om jag kommer att fortsätta att kolla, blev helt deprimerad av senaste avsnittet. Uh. Älskar fortfarande karaktärerna, men vad de gör med dem... Usch.

Märkliga kvinnors klubb

Den senaste tiden har jag funderat på excentriska karaktärer i fiktion av olika slag. Det började nog när jag kollade på första avsnittet av The Blacklist, en polisserie med twist, med bland annat James Spader i huvudrollen. Han spelar där en f.d. FBI-agent som sedan 20 år tillbaka har gått över på den mörka sidan och har varit eftersökt av sin förre arbetsgivare. Hur som helst så är Spader jäkligt bra i rollen, han balanserar mellan iskall/empatilös och charmig/beskyddande. Man vet inte vad hans motiv är, han är näst intill totalt oberäknelig. Jag är ett stort fan av oberäkneliga karaktärer, som hela tiden rör sig i någon moralisk gråzon. Framför allt spelar Spader rollen på ett väldigt excentriskt sätt, med lite udda minspel och gester. Rätt fantastiskt att se och karaktären ger verkligen utrymme för skådespelaren att göra sådant.

Vad jag önskar är att se fler kvinnliga roller som innehåller samma slags udda beteende. Jag tänker på Sherlock Holmes för urtypen av detta udda geni som också till stor del lyfts upp pga den "vanliga" polisen (eller omgivningen i allmänhet) är lite efter. Men den här typen av karaktär har skumma vanor, beteenden som kanske går över en gräns för vad som anses vara normalt och framför allt; de val som görs under berättelsens gång är ofta svåra att förutse och kanske inte alltid det som man vill se. Men var finns dessa kvinnliga karaktärer? Jag försöker verkligen komma på några, men det går liksom inte. Jag kanske är för fokuserad på detektivgestalter, men det är liksom här som alla tveksamma situationer kan dras till sin spetts.

Vad jag ser i modern fiktion är en typ av kvinna som har antagit karaktärsdrag som tidigare var mer vanligt förekommande hos män. Polisbrudar är tuffa, ofta kallas det för bitch, men de är ofta inte så mer än då. Ja, de kan ha någon fin liten bakgrundskonflikt som handlar om familj. Men de är sällan märkliga, sällan udda. De spelas ganska rakt, visserligen badass och extremt kompetent, men väldigt konventionellt.

Jag vet inte riktigt om min poäng kommer fram här, men det är nog lättare om man jämför en kvinnlig och en manlig karaktär när dessa två förekommer i par i samma kontext. Typ Mulder och Scully. Hon är tuff FBI-agent med ett logiskt sinne och han är den där skumma typen som håller till i källaren och tror på utomjordingar. Okej, ett lite föråldrat exempel kanske. Men Joan och Sherlock i Elementary då? Jo, Sherlock är extremt udda med extremt udda vanor (droger, biodling på taket, konstiga vänner, allmänt socialt inkompetent). Joan balanserar hans utanförskap, håller honom förtöjd verkligheten. i The Blacklist är Lizzie relativt normal, tuff, rättfram. Hennes tveksamt moraliske partner tar ibland sin privatjet och begår diverse brott för att hålla sig uppdaterad om den undre världen. Olivia i Fringe, kostymbärande och rätt trist i början, blir partner med småbrottslingen Peter Bishop och dennes galne far Walter. I The Mentalist kämpar coola Teresa Lisbon med att hålla fejk-mediet Patric Jane i styr.

Men var är det där radarparet där den manlige partnern framstår som rätt trist jämfört med den spektakulärt utbroderade kvinnliga karaktären? Var?!

David Levithan

I går var det äntligen dags för författarsamtal med David Levithan på Kulturhuset! Där i samtal med Roger Wilson framför en publik med ganska låg medelålder, för en gångs skull. I vanliga fall känner jag mig väldigt ung på sådana där tillställningar, men nu var jag nog äldre än de flesta. Det är kul att de vågar satsa lite på ungdomsförfattare! Eller ja, David Levithan svävar ju lite mellan åldersgrupperna, men brukar oftast kategoriseras som ungdomsförfattare. Men UngVux-böcker (Young Adult) har fått ett väldigt stort genomslag de senaste åren och läsarna är inte bara 18-åringar. Men som David sa under intervjun, det är framför allt förlagen och industrin som kategoriserar böckerna, inte läsarna.

Det var kul att höra att YA-författare numera har ganska fria händer, David själv kunde lägga fram ganska skruvade idéer till sin förläggare och hen okejade det direkt. Sedan pratade de så klart mycket om queer-perspektivet. Jag är halvvägs igenom Two Boys Kissing och är hittills väldigt tagen av den. Den berättas av en kör av äldre, numera döda homosexuella män från en äldre generation. Framför allt de generation som drabbades av AIDS under 80-talet. De berättare och kommenterar en yngre generations liv, som de anser har det bättre men som samtidigt har sina egna problem. Den är mästerligt berättad, man kan verkligen ta sin tid med den och njuta av språket och körens tankar. Det märktes även när David läste ur den. Under körens bitar tog han det väldigt långsamt, betonade orden mer noggrant. Men under delarna som handlar om de unga pojkarna läste han med ett högre tempo med en annan röst. Alltid lika kul att höra en författare framföra sin egen text.

*Bildkälla

Ny TV-serie: Agents of S.H.I.E.L.D.

Joss Whedon är tillbaka med en spin-off på The Avengers. Här fokuseras det på den hemliga organisationen som står bakom superhjältegruppen i filmen, dvs SHIELD. Än så länge har bara ett avsnitt visats, men det har stort potential! Måste säga att avsnittet var väldigt mättat och det känns nästan som en film i miniformat. Den kanske inte hade den där klockrena Whedon-känslan som man hade hoppats på, men jag tycker å andra sidan att man behöver ge TV-serier mer än en eller två chanser. Meningen är trots allt att karaktärerna och berättelsen ska ha tid att utvecklas. Man måste kunna se det i ett längre perspektiv. Jag hoppas verkligen att det håller för flera säsonger!

Ny TV-serie: Sleepy Hollow

Verkar lovande, och med det menar jag att jag blev helt såld efter bara ett halvt avsnitt. Efter hela avsnittet hade jag totalt tappat allt kritisk omdöme. Visst, det fanns en del... luckor i logiken, men det är ju en sådan typ av serie. Bara hålla i sig och försöka att inte tappa huvudet.

*Bildkälla

Minnen av en svunnen tid

Bilder från sommaren 2013.

Besök på biblioteket

Lite bilder från min arbetsplats, rätt fint va? Man blir tyvärr lite bortskämd efter ett tag, man tänker inte riktigt på hur fint det faktiskt är.

Bland gudar och monster

Den senaste tiden har jag inte orkat skriva så mycket, och det har väl egentligen inte hänt så mycket spännande. Däremot läste jag en fantastiskt spännande bok för någon vecka sedan. Boken heter The Gods of Gotham och är skriven av Lyndsay Faye. Den utspelar sig under en spänd tid i 1840-talets New York där stadens första officiella polisstyrka precis har formats. Huvudpersonen Timothy Wilde (ÅH) är en av dessa poliser, dock har han inte tagit jobbet helt frivilligt utan hans något hämningslöse bror Valentine (ÅÅÅH) har tvingat Tim att ta jobbet. Men det visar sig dock vara ett lyckokast för polisstyrkan som finner en extremt smart och uppmärksam medarbetare. Tim Wilde påminner starkt om Sherlock Holmes, men så är även Lyndsay Faye hängiven Sherlockian. Hon är dessutom skrivit en Holmes-pastisch kallad Dust and Shadow.

Jag började läsa The Gods of Gotham för ett tag sedan och de första 30 sidorna gick rätt trögt. Tim suktar efter en kvinna, Mercy Underhill, som är både god och vacker. Kändes lite tröttsamt. Men sedan uppdagas ett fruktansvärt brott och Tim får den tveksamma äran att lösa det, diskret. Men det finns spänningar i New York, både politiska och etniska. Faye har ett fantastisk öga för historia och beskrivningarna av stadens under värld är fascinerande. Intrigen är även den spännande och karaktärerna komplexa. Jag fullständigt älskar huvudpersonen Tim och hans rätt omoraliska bror Val. Vilken duo! Och de älskar varandra så plågsamt mycket men är sådana idioter att de behandlar varandra som skit. Tim är fantastisk uppmärksam på sin omgivning, men vill ogärna vända denna skarpa blick mot sig själv och sin omgivning. De som står honom närmast är de han känner sämst.

Den här boken rekommenderas starkt och den finns så klart även på svenska, då kallad New Yorks gudar. Läs! Hänförs! Och läs sedan uppföljaren!

The British Library

En av höjdpunkterna under min resa till London var definitivt den guidade rundturen på The British Library. En fantastisk guide visade oss runt i en väldigt spännande byggnad! Alltid spännande att gå på studiebesök på andra bibliotek.

Tillbaka till ekorrhjulet

Nu är snart första arbetsveckan efter semestern över! Har dessutom äran att arbeta helg pga byte med kollega så får slita fyra timmar i morgon söndag också. Sedan är jag ledig på måndag och nästa helg blir en långhelg då jag är ledig fredag-måndag. Så det ska bli skönt! Semestern var en riktig hit, tre veckor kändes som tre månader. Jag är inte van att vara ledig så länge i sträck, och speciellt inte att få betalt för det! Ganska stor lyx efter alla år av studier och sommarjobb.

Tyvärr har mitt läsande dött av lite, ett tag var jag inne i ett riktigt flow. Nu läser jag lite här och där när jag har lust. Dels läser jag The Silver Linings Playbook (som är så, så annorlunda mot filmen) och dels började jag på Harper Lees klassiker To Kill a Mockingbird. Den senare gillar jag mer än jag trodde att jag skulle göra, den är väldigt finstämd och huvudpersonen Scouts väg ut ur barndomen är ganska plågsam. Har dock bara läst cirka 70 sidor och den har inte riktigt kommit i gång ännu.

Jag ska försöka skriva lite mer om London sedan, fanns ju flera höjdpunkter förutom Bowie-utställningen.

David Bowie is

En av höjdpunkterna under mina London-resa var en utställning om David Bowie på Victoria & Albert Museum som hette David Bowie is. På min biljett stod det till exempel "David Bowie is hiding nothing" och på tygkassen som jag köpte i souvernirshopen står det "David Bowie is a face in the crowd". Vad som lyfts fram är att David Bowie är så mycket och ett genomgående tema i utställningen är just identitet. Det var en liten utmaning att få tag på biljetter, de man kunde köpa online sålde slut för längesedan. Därför gällde det att vara på plats innan museet öppnade och göra det som britter gör jäkligt bra, nämligen att köa. För mig tog det kanske en och en halv timme att få en biljett. Sedan fick man vänta till ett specifikt klockslag för att få gå in. Vid ingången fick ett par hörlurar och en liten manick, en audioguide som de brukar ha på museum. Den aktiverades sedan beroende på var i utställningen man befann sig. Väldigt bra! Man fick på så sätt chansen att höra mer djupgående fakta utan att behöva trängas framför diverse plakat.. Samtidigt fick man soundtrack med Bowie-musik, så klart! Det enda negativa med hela utställningen var nog att det vara ganska trånga utrymmen och väldigt mycket folk.

Det fanns enormt mycket information om Bowie, om hans karriär och tidigare liv. Jag orkade ärligt talat inte läsa allting, utan jag valde ut det jag tyckte såg intressant ut. Självklart fick man en introduktion till Bowies liv, uppväxtår och olika litterära och konstnärliga influenser. Det jag fan mest fascinerande var de olika karaktärerna som han uppfann och som han sedan "var" eller spelade på scenen. Jag gillade framför allt att läsa om Ziggy Stardust, Major Tom och de andra. Sedan var det också kul att se hur han influerades av samtida händerlser (t.ex. månlandningen 1969) men även hur han har influerat efterkommande artister och mode. Man fick se massor av scenkläder (hög wow-faktor på dem), framföranden och låttexter.

Häftigast var ett stort rum med enorma bildskärmar som dels spelade livekonserter och dels visade upp scenkläder och scener ur karriären. Där satt folk och glodde hur länge som helst, det var enormt lätt att fastna. Så himla värt pengarna! Jag gillar Bowie, men har aldrig varit något superfan. Det gjorde absolut ingenting för de lyfte fram massor av intressanta aspekter ur hans liv på ett väldigt levande och medryckande sätt. Tycker att flera museer ska inspireras att behandla även mer moderna personligheter och konstnärer. Och David Bowie är ju en väldigt färgstark och varierande artist som gör sig väldigt bra som fokus för en utställning. Så det blir MVG för ämnesval! I övrigt är V&A Museum ganska standard i museimått mätt, innehållsmässigt liknar det British Museum, men de (V&A) har också lyckats återuppfinna sig själva.

*Bildkälla

London i urval

Lite bilder från London: Harrods, Speedy's på North Gower Street (Sherlock), guidad tur om Jack the Ripper, British Librarys entréplan, soffa/skulptur på British Library och till slut stora hallen på British Museum.

London, snart är jag där

Nerverna!

The Story of Film: An Odyssey

De senaste månaderna har SVT visat en fantastisk dokumentärserie om filmens historia där berättaren och skaparen Mark Cousins under 15 avsnitt ger sin kärleksfulla bild av allt vad film kan vara. Jag såg första avsnittet av en slump när SVT visade det och jag fastnade direkt. Det var som att bli störtförälskad, jag föll handlöst för sättet att berätta och den väldigt speciella berättarrösten. Många dokumentärer och program man ser känns ofta väldigt massproducerade och gjorda bara för sakens skull. Men i The Story of Film finns det mycket mer känsla och förundran över detta medium. Dessutom görs en enorm ansträngning att inte bara se filmhistorien ur ett västerländskt perspektiv, utan att även ta upp film och filmskapare från andra världsdelar. En ansträngning som ger ett väldigt lyckat resultat. Man blir även så vansinnigt sugen på att se massor av film!

*Bildkälla

Mördaren ljuger inte ensam

...men jag gissade ju fel på mördaren och vem det var som ljög! Här är förresten några av Norstedts läckra omslag till nyutgåvorna av Maria Langs deckare. En riktigt fest för ögat! Det är illustratören Lucy Davey som har gjort dem, mer information om Davey finns på hennes blogg.

Mord på avlägsen ö

Ganska länge har jag varit sugen på att läsa någonting av Maria Lang, men det har hela tiden skjutits upp. Har ju så mycket annat att läsa och deckare brukar då komma lite i andra hand. Men nu lånade jag med mig två Lang från jobbet innan jag gick på semester, dels Mördaren ljuger inte ensam och dels Farligt att förtära. Eftersom Mördaren ljuger... är Maria Langs debutroman så verkade det mest logiskt att börja med den. Det var nog ett klokt val för jag blev snabbt mycket förtjust i den!

Romanens berättarjag är den unga och lätt nerviga kvinnan "Puck" Ekstedt. En av hennes mer irriterande sidor är att han ständigt ska skriva ned sig själv. Eller det är rättare sagt författaren som gör Puck till något av en hysterika. Det är en mycket skrap och intelligent karaktär, men som tyvärr låter sig påverkas av tidens syn på kvinnor och män. Men annars är det ett ganska smart val av huvudperson, för Puck hamnar både utanför och innanför händelseförloppet. Hon kommer som något av en nykomling in i en gammal bekantskapskrets som ska semestra på en ö i skärgården. Klassiskt upplägg med en isolerad plats och ett begränsat antal karaktärer som nästan alla är misstänkta någon gång under romanens gång.

Det är en pusseldeckare med många hemliga förhållanden mellan karaktärerna och det finns även anspelningar på Shakespeares En midsommarnattsdröm med diverse förvirringar kring olika kärleksförbindelser och romanser. Obesvarad kärlek och svartsjuka blir bokens huvudteman! Än är jag i hamn med boken, så att säga, har drygt 40 sidor kvar. Självklart har jag mina misstankar om vem mördaren är, men dessa misstankar grundar jag endast på berättartekniska ledtrådar. Mest försöker jag se vem som aldrig blir misstänkt, det säger mer än karaktärernas hemligheter och repliker.

*Bildkälla

Night Vale

"We have nothing to fear except ourselves. We are unholy, awful people. Fear ourselves with silence. Look down, Night Vale. Look down and forget what you've done."

Har börjar lyssna på en mycket underlig podcast som heter Night Vale som är radiorapporter från en liten mystisk stad någonstans i den amerikanska öknen. Fick självklart detta tips via Tumblr, hem för allt sanslöst sensationellt. Night Vale är väldigt absurd, ofta obehaglig och ganska rolig. Nästan lite Lynchigt, staden har definitivt en Twin Peaks-känsla över sig. Dock går rapporterna bortom Lynch och tar ibland ett stort kliv från det suggestiva till det rent övernaturliga. I podcasten blandas rapporter från stadens hemliga polis, meddelande till allmänheten, reklam, nyheter, väder m.m. Låter ju rätt så normalt och stabilt, men icke.

Finns att lyssna på eller ladda ned från iTunes och lite andra ställen, helt gratis. Rekommenderas! Funderar på att lägga in den i iPoden så jag kan lyssna på tunnelbanan.

*Bildkälla

Planering inför resan

Smart som jag är så bokade jag ett hotell som ligger parallellt med North Gower Street, där Sherlocks Baker Street ligger. Och inspelningen av det tredje avsnittet på säsong tre startar den 29, alltså fem dagar innan jag åker till London! Timing, I haz it. Jag vet ju inte om inspelningen på just den gatan kommer att sammanfalla med min vistelse i London, men man kan ju hoppas! Dessutom håller de på att filma Elementary där också, men vet inte om de är kvar när jag är där. Vanligtvis spelar de in den serien i New York. Skulle vara lustigt om Sherlock och Elementary krockade. Dålig stämning?

Annars har jag en lista med prylar som jag vill göra och se. Högst upp står David Bowie-utställningen på Victoria & Albert Museum. Har hört att den ska ha en ganska hög wow-faktor, så det skulle vara kul att se. Dock är det ganska konkurrens om biljetterna så jag får se hur det går. Sedan funderar jag att gå på en Jack the Ripper-tur. Det skulle vara intressant att se och lyssna på, om än lite morbid. Annars ska jag nog bara gå och glo på stuff. Typ glida omkring i tillvaron och inte försöka att bli för stressad av allt folk och värmen.

Okej, kanske inte glida omkring i tillvaron så mycket som att skriva en riktigt detaljerad dagsplan över varje dag jag är i London. Känns mer "mig".

London!

Kommer att befinna mig i denna stad 5-9 augusti! Spännande indeed!

Finbesök

Det är någonting med min lägenhet och djur. De känner sig nog välkomna dit av någon underlig anledning. Förra sommaren hade jag getingar i skafferiet, nu har jag en ekorre som vill in. Måste säga att jag föredrar ekorren, men jag skulle inte vilja ha den inomhus ändå. Den är numera väldigt oblyg, förut behövde jag bara röra på mig så stack den. Hm.