Kronan

I vanliga fall så har jag högst skeptisk inför Shakespeare, men Tom Hiddleston har en förmåga att övertala mig att se i princip vad som helst så länge som han är med i det. BBC har i alla fall gjort en serie i fyra delar som är baserad på verk av Shakey. Hela serien heter The Hollow Crown och förutom Hiddleston så är Ben Whishaw och Jeremy Irons med. Så hur tusan ska jag kunna säga nej till det?

*Bildkälla

Timmarna

Jag började läsa Michael Cunninghams The Hours för ett bra tag sedan, men blev till slut tvungen att lämna tillbaka boken till bibblan. Nu har jag lånat den igen och ska fortsätta där jag slutade. Filmen är en stor favorit, den är en sådan där film som jag inte kan sluta kolla på om jag väl har börjat. Boken är också riktigt bra, men min ojämna lässtil har nog förtagit lite av känslan tyvärr. Sedan ska jag försöka få fart på Eld också, som är uppföljaren till Cirklen. Inte stor litteratur kanske, men väldigt, väldigt spännande och medryckande. Som Buffy på svenska! (Inte den minen, tack).

*Bildkälla

Lägesrapport

Jag tror att jag drömde att jag hade en kommentar på ett blogginlägg men att jag inte kunde komma åt det av någon anledning. Det måste verkligen ha varit en dröm, får aldrig några kommentarer.

Den här veckan har varit lätt... vill inte skriva hektisk, men fullsmockad av arbete och uppvilning inför arbete. Jag har arbetat tre kvällar, en i Hässelby och två i Vällingby. Det är rätt lugnt på kvällarna men man får en annan dygnsrytm. Och man hinner inte med speciellt mycket, stora delar av dagarna blir låsta. Tur att jag har nära till arbetet i alla fall, det tar bara sju minuter med tunnelbanan till Vällingby. Lite bättre än att åka till Uppsala och att ta sig därifrån.

På arbetssökarfronten är det stendött. Jag har skickat i väg en del ansökningar men jag har inte hört något. Eller jo, fick tillbaka ett mail där de sa att de hade gått vidare med andra sökande. Jag försöker att inte stressa upp mig, men det är fan jobbigt att gå och ha det där i bakhuvudet hela tiden. Jag har en del pengar sparade, så jag skulle kunna klara mig ett tag, men jag vill inte använda de pengarna. Arbetslöshet är inte lockande heller, tror jag skulle bli knäpp av att driva omkring hela dagarna. Och tanken på att gå till Arbetsförmedlingen? Fy. Fan. Det verkar ganska värdelöst, speciellt om man ska sitta med på massor av skitundervisning om hur man skriver CV.

Um... Något positivt... Jaja, återkommer om det.

PS

Det finns massor av artiklar på nätet om David och betydelsen av att Lawrence of Arabia är hans favoritfilm. Har fastnat lite i det nu, fan också. Bevisar kanske också att det finns mer att utforska än jag först trodde.

Vi måste tala om David

(Spoilers så klart, vad trodde ni?)

Äntligen så masade jag mig i väg till biografen för att se Prometheus, årets sci-fi-rulle. Eller? Den har varit så GALET hypad sedan trailern kom. Och trailern var verkligen magnifik, med sitt fantastiska ljud och underbara känsla av ren panik. Frågan var, kan filmen leverera? Tyvärr kan den inte det, men jag borde ju veta bättre. Jag har aldrig varit förtjust i Ridley Scott, jag har alltid betraktat hans storfilmer med skepticism. De är ofta fina biofilmer, helt okej bioupplevelser, men aldrig någonting jag vill återvända till eller fundera så mycket över. Prometheus är ambitiös, vissa scener är väldigt vackra. Men det är precis som jag skrev om Snow White and the Huntsman, mycket yta men ingen känsla.

Det konstiga är att den karaktär jag får mest kontakt med (eller vad man nu ska kalla det), är androiden David. Han är inte mänsklig, någonting som alla påpekar hela tiden. Men när David säger att hans favoritfilm är Lawrence of Arabia så blir jag övertygad om att han inte är helt innehållslös. Och det är lite farligt när den mest sympatiske karaktären är den som inte har någon själ eller mänsklighet. Vad säger det om hur de andra rollerna är skrivna och levererade? Noomi Rapace är okej, hon lyckas hålla i stora delar av filmen själv. Men jag vet inte, tycker just den rollen var lite trist. Charlize Theron är kul, hon är ett riktigt bad ass. Någonting som filmen behöver. De manliga rollerna (bortsett från David) är totalt ointressanta. Så det är väl något som Scott lyckas delvis med, att lyfta fram kvinnliga karaktärer.

Och herregud, vilken katastrof till roll som Guy Pearce hade. Sminkad till oigenkännlighet som gammal gubbe. Men en man i mycket smink (prosthetics, eller vad man nu ska kalla det på svenska) är endast en man med mycket smink. Jag ser ingenting annat och börjar genast fundera på vad filmskaparen döljer. Använd en gammal skådespelare istället, ålder är oerhört svårt att sminka sig till.

Så klart så är utomjordingarna inte snälla. Det finns flera olika typer tydligen. Vi har de vita jättarna, de slemmiga ormarna, den vita slemmiga bläckfisken och den svarta alienprylen. Stor ew-varning på dem allihop. Jag förstår inte riktigt hur de alla hör ihop, men det kanske inte är meningen att man ska göra heller. Man får inte så mycket vettiga svar av filmen, men jag är egentligen ganska ointresserad av detta. Om de hade lagt upp det annorlunda, så att det hade blivit något mer än att springa i korridorerna och operera ut bäbisbläckfiskar ur magen så... Det finns väl någon slags diskussion om skapare/skapad. Gillade parallellen som de drar mellan teamets sökande efter svar och Davids skapelse. Dr Holloway vill veta vem ingenjörerna till mänskligheten var, men viftar endast bort Davids existens som något som människor gjorde för att de kunde. Tyvärr försvinner det här i allt äckel och springande. Ridley Scott ställer frågor, men ingen är egentligen intresserad av svaren.

*Bildkälla

Glad midsommar!

Avslut del 2

Även i dag var det dags för en sista gången. Dock har jag bara varit där en väldigt kort period, så det känns väl inte allt för traumatiskt. Men det var en mycket trevlig arbetsplats, inget bibliotek på det traditionella sättet. Jag har hjälpt myndighetens bibliotekarie att klassificera och ordna om i det lilla interna biblioteket. Det har varit bra att bekanta sig lite mer med SAB i ett praktiskt sammanhang och jag har dessutom fått pröva på Mikromarc, så det hamnar definitivt i mitt CV.

Sista dagen som det var blev jag dessutom bjuden på lunch. Åt chicken tikka butter masala med naan. Fantastiskt gott! Det börjar vattnas i munnen när jag tänker på det. Sedan blev det gräddtårta med jordgubbar till eftermiddagsfikat. Så en riktig matdag! Efter jobbet så begav jag mig först till KTHB och sedan till Riksdagsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker. Det var smått galet i Gamla stan, orkade inte vara där länge. Kikade in på SF-bokhandeln men hittade inget intressant tyvärr. Det är svårt att hitta inspiration när man är varm, stressad och trött.

Men sammanlagt var det en bra dag, tänkte jag bara skulle påpeka att dessa också existerar om ni undrade om bloggen hade blivit helt emo.

Avslut

För ett tag sedan skrev jag att det kändes som att jag gick och väntade på att någonting skulle släppa. Hur som helst så har jag mått så jävla dåligt hela dagen, har haft så sjuk ångest inför hösten. Det var sista dagen på ena jobbet (bara två/ett kvar nu) och trots att jag känner att det är dags att gå vidare så fick jag näst intill panik. Ville verkligen inte sluta. Så det som skulle släppa var antagligen att jag skulle inse att det här med att söka jobb inte är så kul. Fy fan. Så mindre existensiell kris här, jepp...

Ett berättartekniskt grepp skulle i denna stund kunna vara att avsluta med något positivt så att allt inte känns helt trist och mörkt. Men orka. 

Hur mycket väger en hipster?

Vardag

Tar en paus från mitt LOST-maraton, men det är kul att se alla avsnitt igen. Men det är så massivt att ta sig igenom sex säsonger när man arbetar heltid. Någon semester ser det inte ut att bli heller. Missade ju det förra året också tyvärr... Vill ha ett någorlunda fast arbete så att man kan slappna av lite. Har sökt lite men inte hört något ännu. Det är lite ont om annonser just nu tyvärr, det blir väl så när folk går på semester. 

Jobbet går bra i alla fall, torsdag blir sista dagen. Det blir lite enformigt, men det är ändå kul att pröva på någonting nytt. Och pengar! Behöver verkligen spara spara spara inför hösten om jag skulle bli arbetslös. Ett tag trodde jag att det skulle kunna gå att ha vissa krav på arbetena man sökte, men jag börjar undra nu... Gah, orkar inte tänka på det.

En annan sak jag inte orkar tänka/titta på är Tom Hiddlestons ansikte, det arslet. Har verkligen fallit som en fura där. Det blir nog The Avengers snart igen och hoppas på att det planar ut lite. Lite, inte för mycket.

Det var en gång...

...en idé som Hollywood inte tycktes kunna släppa. Alla dessa filmer och TV-serier som handlar om olika sagogestalter är ganska kvävande nuförtiden. Senast ut är alltså Snow White and the Huntsman som är någon slags "nytappning" på sagan om Snövit och den onda drottningen. Snow White spelas av Bella Swan/Kristen Stewart, kvinnan med endast ett ansiktsuttryck (okej, nej, hon hade ett till och jag blev förvånad över detta faktum). Hur hon leder storfilmer är bortom min fattningsförmåga. Men nog om det! Själva filmen är oerhört vacker, rent visuellt är den väldigt givande att se på. De har lagt ned mycket krut på att göra miljöerna och effekterna och kameravinklingarna snygga, så det ska de ha cred för. Men... Problemet är att filmen nästan bara blir yta, den blir nästan bara de där snygga filmningarna och hisnande vyerna. Manuset är rent ut sagt bedrövligt och dialogen näst intill icke-existerande. Själva berättelsen är rättfram och linjär, utan några som helst överraskningar. Och där faller det för mig, det fungerar liksom inte att bara göra en film med snyggt foto. Det måste finnas karaktärer och intressanta öden.

Snow White själv får symbolisera oskuldsfullheten, det rena och det helande. Livet typ. Ravena, den onda drottningen, är hennes motbild. Besudlad av män, bitter och besatt av ungdom. Döden typ. Snow White ger liv, Ravena tar det. Väldigt effektivt sätt att lägga upp en film på. Den onda drottningen är filmens behållning rent skådespelarmässigt. Charlize Theron dominerar totalt, vilket inte är så konstigt. Hennes karaktär har en bakgrund, ett djup och en förklaring. Snow White är bara god, hon är platt. Ravena är mänsklig, om än jävligt jävligt obehaglig. Sedan har vi förstås männen, som måste rädda Snow White jämt och ständigt (hon som ska rädda alla kan knappt rädda sig själv). The Huntsman är bra, mycket bra. Han har också lite mer djup, trots att han är en vandrande klyscha (död fru, fyllo, får chansen till frälsning genom Snow White). Det intressanta här är att han typ är kärleksintresset i filmen, fast ändå inte. De kunde lätt ha gjort det till en kärlekssaga, men de valde den svåra vägen. Så applåder för det, om inte annat. Chris Hemsworth är rätt frän med sin bad boy-attityd och sin himmelska dialekt (skottsk?). Men, jag är ganska lättköpt på den fronten.

Så nej, det här var ingen hit för mig. De borde ha lagt ned mer tid på huvudpersonen, det blir aldrig trovärdigt med en karaktär som är vit som snö.

*Bildkälla

Väntan

Det känns som att jag går och väntar på att någonting ska släppa.  Uppsatsstressen, melankolin efter att ha slutat plugga... Vet inte riktigt vad, men jag kanske förväntade mig att jag skulle känna mig annorlunda. Som när folk frågar en hur det känns att fylla år, det går inte att svara på eftersom det aldrig känns så värst annorlunda från tidigare. Det kanske mer är det att den grava pluggångesten har övergått i grav ångest inför att få arbete. Får se hur det går.

RIP

*Bildkälla

The Avengers

Det kanske är dags att skriva något ordentligt om (för mig) årets film (och det är bara juni än!). Nu har jag sett The Avengers tre gånger och det behövs verkligen för att kunna uppfatta allt roligt som finns i filmen. Så kanske det är med många filmer, men Avengers känns mer värd det på något sätt. Okej, det är action och det är det hela filmen bygger på. Men det är en av de bästa "superhjältefilmerna" som finns (men vi måste komma på något bättre namn åt dem). Visst, den är väldigt annorlunda mot till exempel Nolans Batman-filmer som verkligen lägger tyngd på det mörka och det skitiga. The Avengers är ljus och glädje, det är om äventyret och om karaktärerna. Joss Whedon håller ihop de skilda hjältarna och skurkarna väldigt bra, det kan inte vara lätt att jonglera en hel hög med superegon på det sättet. Men det fungerar så himla bra! Jag har i och för sig lite förkännedom, men jag har inte läst serien eller någon av de individuella karaktärernas serier.

Robert Downey Jr är en självklar mittpunkt i det hela, han får precis som sin karaktär allting att rotera kring honom själv. Men det finns ändå en bra balans, de andra får ta plats och varje skådespelare är perfekt för sin roll. Ta bara Mark Ruffalo som Bruce Banner/The Hulk. Bästa Hulken jag har sett. Eric Bana gillade jag nog aldrig, Edward Norton var okje, men Ruffalo... fantastiskt nervös, melankolisk och intelligent rolltolkning. Scarlett Johanson var jag rädd att jag skulle störa mig på, men hon är grym. Önskar att de hade kunnat peta in mer kvinnliga karaktärer. Just nu är det bara Black Widow och Maria Hill (fast Hill är tyvärr inte mycket att hänga i granen). Gwyneth Paltrow är ju med på ett hörn, men vem bryr sig egentligen om henne?

Nu ska vi se... Känns som att jag har glömt att nämna något essentiellt element i en sådan här story... Just det, the big bad, eller skurken! Fantastiska, fantastiska Tom Hiddleston som gör en roll som man ogillar, känner lite sympati för och som man verkligen, verkligen önskar kunde bli god eftersom han är så jäkla cool! Varför är det alltid the bad guys som har den största dragningskraften? Man (läs: jag) får dåligt samvete när de jämför Loki med Hitler, så man (läs: jag) försöker genast komma på ursäkter för honom. Dessa skall inte tas upp här, men jag hoppas vi får någon slags försoning på den fronten i Thor 2. Men karaktärer blir oftast mer intressanta om de har mörka sidor. Iron Man är inte helt utan skuld, och samma gäller för Black Widow. Det gör dem mer mänskliga, det går liksom inte att relatera till någon som aldrig gör misstag eller aldrig felar på något sätt.

Okej, för att sammanfatta: det jag älskar (och då menar jag är vrålkär i) med The Avengers är 1.) karaktärerna, 2.) skämten (RDJ kan leverera och han är i gott sällskap), manuset är extremt roligt och 3.) actionsekvenserna, som jag annars brukar finna rätt så trist. Toppbetyg från mig med andra ord!

*Bildkälla

Dagen före i dag

Lite tung dag i dag, känner mig inte helt på topp. Det kanske är nervositet inför nya jobbet i morgon. Jag har liksom ingen ro i kroppen. Därför har jag inte lyckats göra så mycket i dag, var i Backlura en sväng och hälsade på pappa. Han hade gjort en examenstårta till mig, blev väldigt överraskad! Eller ja, han hade gjort klart tårtbottnarna, men jag fick fixa med grädden och frukten som skulle på. Sedan fick jag med mig ganska mycket mat hem också, vilket är bra för pengar är det ont om den här månaden.

Gårdagens examensmiddag blev väldigt lyckad. Det trista var ju att inte alla dök upp, även några som hade sagt att de skulle göra det hörde knappt av sig. Men, men, det var kul ändå! Vi käkade på Monks i Gamla stan och jag åt helstekt spädgris med delikatesspotatis, kål och en svingod sås. Trodde jag skulle dö av lycka, godaste jag har ätit på länge. Sedan satt vi bara och pratade och skrattade (plus en intensiv diskussion om relationsanarkister förstås). Det känns så galet tråkigt att inte få träffa kursarna regelbundet nu. Man vet ju hur det blir, det är svårt att hinna med att träffas när alla har jobb och sådant.

Fast vem vet? Jag kanske blir arbetslös i höst och då får jag massor av fritid!

Slut (nästan)

Nu har vi haft sista tillfället på hela utbildningen, en redovisning av projektplanerna. Fast det är inte helt över ännu, måste fortfarande rätta uppsatsen och skicka in den för arkivering. Och så har vi middag/fest med klassen i kväll, så det är åtminstone något kul att se fram emot. Det känns lite skumt att hela ens utbildning är över, jag har ju trots allt pluggat sedan jag var sju år. Extremt konstigt och jobbigt faktiskt.

Men i dag ska jag bara försöka stänga av lite. Göra lite som jag vill. Nästa vecka börjar jag jobba.