Oh hide me deeeper, in your peace further

Nu ska jag spy beröm över The Shadow Line igen. Men den är så värd all beröm den kan få! Från början var jag rädd att jag skulle bli smått uttråkad av att serien, brukar inte gilla kriminalserier om de inte har någon slags twist. The Shadow Line är regisserad, skriven och och producerad av Hugo Blick, som jag aldrig har hört talas om innan. Kort handlar serie om en polis som återvänder till arbetet efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han har minnesluckor och börjar nysta i vad som verkligen hände honom och hans minst sagt suspekta kollega. Samtidigt, på andra sidan lagen, följer man den undre världen och en familj (av något slag) som hanterar droger. Från alla håll dyker dessutom minst sagt suspekta typer upp, och de kommer verkligen från djupen. Drogerna blir nog det minst allvarliga i den här serien. Här finns inga goda, här finns bara gråa själar som balanserar på skugglinjen.

Vissa scener är så vrålbra att jag tappar andan. Oftast så händer det ingenting i dessa scener, oftast är det endast två karaktärer som står och stirrar på varandra. Men spänningen, den är så tung att man verkligen får svårt att andas. Stephen Rea spelar seriens värsta karaktär, men han ser ut som en oskyldig pensionär. Fy. Han är som tur är nominerad till en BAFTA för den rollprestationen. TACK GODE GUD. Men serien är tyvärr inte nominerad alls. Det gör mig arg, för den har trots allt fått en hel del beröm. Sådant är livet antar jag, idiotiskt.

Det är en mörk serie, det finns ingen glädje där. Och jag brukar inte klara av sådant, men här fungerar det så bra.

*Bildkälla

Veckoslutet i bilder

Ja till Liv!

I morgon ska ja gå och se Liv Strömquist på Kulturhuset. Vet inte riktigt vad man ska vänta sig, men kul och intressant lär det bli!

Återkomsten

Robert Carlyle agerade skiten ur alla andra i det senaste avsnittet av Once Upon a Time. Mycket Gold/Rumpelstilskin. Det värsta är att han mördar folk lite hej vilt i avsnittet men ändå är så sympatisk så man blir genuint upprörd och ledsen när han gråter. Jag älskar verkligen sådana karaktärer.  Det bästa jag vet är när folk är paradoxala och helt omöjliga att hålla fast.

Och August W. Booth. Största svinet, fast han är så fin. Vill se nya avsnittet nu, inte nästa vecka. Det värsta är dock att det bara är tre avsnitt kvar av säsong ett och sedan? Tror att serien kommer att förnyas eftersom tittarsiffrorna tydligen har varit riktigt bra, men ändå... Väntan. Olidlig. Jag har skrivit och sagt en hel del om OUAT, speciellt när jag började se på serien. Visst, det är inte en serie av toppkvalitet och jag skäms ärligt talat för att jag tycker så mycket om den. Men fy, det finns något fantastiskt där. Den kanske inte är så dåligt skriven som jag tänkte från början, för framför allt karaktärerna är sjukt intressanta. Man kanske blir lite lurad av upplägget, att det borde vara barnsligt med tanke på influenserna från Disney. Men jag är rätt så såld ändå.


...och Belle då, ska hon sitta inlåst i all evighet?

*Bildkälla

Every fairy tale needs a good old fashioned villain

Funnet på toalettväggen på Sergelbiografen.

Främlingen

Vansinnigt peppad inför det nya avsnittet av Once Upon a Time som sänds i USA på söndag. OCH det handlar om vad som hände med Rumpelstilskins son! Är tyvärr alldeles för emotionellt investerad i de här karaktärerna nu, men det känns onödigt att bry sig om det. Trots allt ganska fin serie.

The Circus has left town

Oh. Det blev spontanbio i dag. Klockan halv ett satt jag vid datorn och surade över uppsatsen då jag plötsligt kom på att Sergel visar Tinker Tailor klockan två. Ja, hur kan jag kunna de tiderna utantill? Hade förstås kollat upp de redan förra veckan men något besök hade inte blivit av. Men nu så! De kör bara två visningar per dag nu så jag antar att filmen slutar gå snart. Och DVD:n kommer ju ut i maj, så såg det som min sista chans att se den på bio.

Har jag sagt hur bra den är? Den är så jävla bra. Upptäckte dessutom att ugglan som Jim slår ihjäl sitter uppstoppad på vägen i en senare scen. Annars satt jag och tänkte mycket på hur de ofta filmar Smiley bakifrån och att han då vänder lite på huvudet så att man se örat och lite av glasögonen. Väldigt snyggt. Smiley känns annars ganska ogenomtränglig, han är flyter liksom ovanpå allt annat och han reagerar aldrig speciellt starkt. Det är det som gör karaktären Ann så briljant, trots hennes totala brist på närvaro (hennes ansikte får man förresten heller aldrig se helt). Hon är en sådan stark, svag punkt i Smileys liv så när hon väl är med så brakar hans fasad samman.

Blir helt yr av möjligheterna till en riktig filmvetenskaplig (eller litteraturvetenskaplig) analys. Undrar om det har gjorts...

*Bildkälla

Annandagen

Det blir ärligt talat inte så mycket gjort på uppsatsen nu. Och disken står i köket och väntar på att bli diskad. Efter ett halvår av uppsatsskrivande och arbete så har jag helt tappat motivationen. Sedan jag skrev klart det mesta av uppsatsen så kände jag hur orken bara försvann. Och sådan hade jag inte gott om till att börja med. Det värsta är att jag inte gör så mycket annat vettigt, varken läser eller ser bra film. Vad gör jag då?

En fråga för en annan dag.

3D

Köpte den här boken häromdagen och fick med 3D-glasögon till omslaget. Rätt kul grej av Vintage Classics, passa speciellt bra till Lovecraft. Som tur är behöver man inte (i alla fall inte jag) glasögon till själva texten.

Torsdag

Har sett i kapp alla avsnitt av Once Upon a Time nu och lider av svår abstinens. Nästa avsnitt sänds den 22, det är TIO dagar. Vad fan liksom? Den positiva nyheten är att jag fick hem Mullvaden och The Hour i dag, så då har jag något att se på i alla fall. Dock utan Robert Carlyle. Nej... Insåg att jag har 28 veckor senare hemma, osedd. Men vill inte se zombies nu! Vill att allt ska vara fint och glättigt!

I och för sig är inte OUAT glättigt. MEN den diskussionen ska jag inte ta nu. Ska se om Ben Winshaw kan muntra upp mig. Men först diskberget! Eller kullen rättare sagt, som hotar att bli ett berg inom en snar framtid.

Bad kid

Såg i dag att Lady Gaga kommer till Stockholm i augusti. Vill ju väldigt gärna gå, men det lär bli rätt dyrt. Men det var så roligt förra gången! Johanna har inte råd, så jag skulle behöva lura med mig någon annan. Dock är inte detta något man sprider hur som helst på Internet. Att man går på Gaga-konserter alltså. Dessutom är jag redigt trött på konserter, Bob Dylan mördade typ min lust att gå på konserter. Okej, han gjorde inte det, men folket som var där gjorde det. Och Mark Knopfler. Fy fan.

Lady Gaga är kul, men så klart är hon en artist som alla hatar bara för att hon är så stor. Det blir så automatiskt, det går liksom inte att vinna. Populärt är fortfarande inte accepterat, speciellt inte om man pratar med musiksnobbar. Jag är snobb på många sätt (böcker, filmer, serier...), men musik? Inte så mycket. Det är inte mycket musik som jag faktiskt gillar, men det beror inte på att jag anser att den är mindre värd än det jag lyssnar på (förutom i vissa fall då). Jag är helt enkelt ingen musikalisk person. Men om jag hittar något som jag fastnar för, som Gaga, så tänker jag inte vifta bort henne bara för att hon säljer bra och är galet omtyckt av alla 14-åringar. Bra musik är bra musik, om det är min typ av bra musik. Enkelt.

Det hjälper dessutom att hon är så galet cool. Jag menar, den scenpersonan, den karaktär hon är (inte spelar) är smått fantastisk. Det finns något teatraliskt över hennes shower och musikvideos som jag verkligen har fastnat för. Kanske är det bara jävligt skönt att en ung brud får vara hur jävla uppseendeväckande som helst, som kör sitt eget race och dessutom har talang. För hon är jävligt duktigt, på att sjunga (tro mig, jag har hört henne live - pipor har hon), på att hålla hov för publiken och på att skriva låtar och spela piano. Jag menar, vem annars ska sitta där i BH och trosor med nitar på, halvt täckt med fejkblod och spela piano med händer och fötter? Nä, just det. Grymt snygg brud som inte är rädd för att vara ett monster.

*Bildkälla

Skin deep

När man sitter med en uppsats i flera månader så blir man till slut... helt skogstokig. Eftersom man knappt tänker på annat om dagarna, kvällarna och nätterna så måste man hitta andra saker som man kan helt dränka sig i. Vilket leder till en hel del TV-serier eller böcker eller ätande. Kort sagt, när man kopplar av så måste man verkligen ta det på allvar. Just nu fungerar Once Upon a Time så för mig. Jag skulle kunna kolla på en bra serie, en kvalitetsserie som The Shadow Line eller varför inte Mad Men? Men nej, jag tar den serie som har skrikigaste kostymerna och mest ologiska manuset. För det är så en sjuk, sjuk hjärna fungerar. Om jag skulle kolla på någon av de andra serierna så skulle jag behöva tänka och analysera och det orkar jag inte med just nu. Ironiskt nog gör sagotemat ger hela upplevelsen en starkare ton av eskapism.

Men det är kul. Det är en rolig serie och jag tror inte att de som gör den tror att det är ett mästerverk. Man kan sitta och fnissa lite åt de löjliga replikerna och de där menande blickarna som jag älskar så mycket. Och kläderna! Hej kom och hjälp mig. Mycket applåder till skådespelarna som kan ha dem på sig utan att börja garva var tionde sekund. I och för sig gillar jag hur de har klätt Rumpelstilskin till exempel, som en rockstjärna. Carlyle har den där Jaggerkroppsformen som fungerar med tajta* (TAJTA) läderbyxor och någon extremt dekorerad skinnjacka. Då har några av de kvinnliga karaktärerna faktiskt mer praktiska kläder på sig, för en gångs skull.

Okej, ska vi prata könsroller? Blir aldrig särskilt djuplodande i ett blogginlägg. Men... Plus för många kvinnliga karaktärer i huvudrollerna. Männen har definitivt birollerna här. Snövit är tuffare än i Disneys version, hennes dotter (Jennifer Morrison) är så där härligt dyster och manhaftig. Men ja, mycket handlar om kärlek eller olycklig sådan snarare. Vad ska man säga? ABC är ju ägt av Disney trots allt, annars hade det inte blivit någon serie alls. Ser fram emot att se hur de hanterar Rödluvan, kan bli intressant. De tar ju sig trots allt en hel del friheter med alla berättelser, vare sig de är folksagor eller författade av en känd person.

Får se hur det artar sig. Är väl halvvägs genom säsong ett. Frågan är vilken riktning det kommer att ta i säsong två, om det nu blir någon. Det avslöjas ju allteftersom vilka sagokaraktärerna är och deras olika förhållanden. Ser dock inte att de kan göra detta hur länge som helst.

*Tack kostymansvarige för detta!

**Bildkälla

Hallå?

Min blogg brukar väl ha runt 30 träffar om dagen och jag har alltid tänkt att det mest var folk jag inte kände men... Bytte bloggadress och då har träffarna snittat på fyra/dag. Ibland funderar jag på hur många som faktiskt läser min blogg och känner mig. Konstigt.

Hur som helst, sitter här och försöker krysta ur mig några meningar för uppsatsen. Det går ganska dåligt. Ett avsnitt som jag trodde att jag hade jättemycket att säga om är bara en halv sida just nu. Väldigt frustrerande. Det är drygt en månad kvar till inlämning och allt känns just nu så enormt. Jag är ganska övertygad om att hinna klart, men jag vill helst att det blir bra också. Fast  med mitt ämne och min teori... Mitt namn kommer trots allt att stå på uppsatsen, så helst ska jag kunna stå för den.

Okej, det här fungerar inte. Måste klippa naglarna, det går knappt att skriva som det är nu.

Bra fredag

Det är just nu lite panik på pengafronten, har galet dåligt med pengar. Eller det finns väl pengar, men jag vill liksom inte hålla på att tulla på sparkontot hur som helst. Jag har ärligt talat ingen plan. Typ snylta på mina föräldrar så mycket som möjligt och att handla på Lidl. Uh. Jaja, jag har förhoppningsvis jobb i sommar! Känns bra det i alla fall, trots att det inte är heltid eller fast.

På tal om ingenting, hittade en kort recension av The Hunger Games (filmen) på Weird Science. Den satt fingret på det mesta som jag hade tänkt på!

Sherlocked

Hittade den här godingen på samma ställe i Uppsala som den förra. Galet kul grej, fånigt men väldigt fint samtidigt. 

The lines we draw between us

Nu kommer det här att låta konstigt, men jag har aldrig varit så förtjust i kriminalserier. I rätt tappning så är jag tokig i deckare, men det finns ett sådant överflöd att jag blir trött bara av att tänka på det. Framför allt gillar jag perioddeckare, eller vad man ska kalla det, de klassiska urdeckarna eller sådana från guldåldern. Sherlock Holmes, Agatha Christie, viktorianskt, Raymond Chandler... Men moderna kriminalserier, där mycket fokus ligger på det konstiga eller bestialiska brottet, nja. Undviker nog sådant, om inte konceptet är väldigt intressant. The Mentalist var till exempel en serie som verkade lovande vid första anblick men som var en ganska stor besvikelse. Nej, då ska det helst vara brittisk. En av mina favoritserier är ju Life on Mars där en polis från 2000-talet blir påkörd, hamnar i en koma (eller?) och vaknar upp 1973. Kulturkrocken! Fantastiskt fin och rolig serie med riktigt bra skådespelare som har en sådan fantastiskt kemi. Sherlock är ju en deckare i allra högsta grad, men som spelar på väldigt klassiska koncept och karaktärer.

Men i alla falll... The Shadow Line med min favorit Christopher Eccleston. Ville se den enbart på grund av honom, och kände att jag kunde stå ut med en kriminalserie. Och jag hade läst att den hade fått bra mottagande. En miniserie i sex delar med Chiwetel Ejiofor och Stephen Rea bland annat. Har sett två avsnitt och wow, vilken jäkla serie! Den är så galet stämningsfull, den är nästan kvävande. Mörk och hemsk egentligen, men inte ångestframkallande. Och musiken är dessutom fantastisk, används inte överdrivet mycket utan bara när det behövs. Sedan talar karaktärerna väldigt pompöst, ibland håller de långa tal och det borde vara löjligt men det fungerar. Väldigt fascinerande karaktärer, det finns inga onda och goda trots att man följer händelseutvecklingen från båda sidor lagen.

Mycket mycket sevärt!

*Bildkälla

In her heart where the sadness grows

Bästa just nu, balsam för själen.

La mer a bercé mon cœur pour la vie

Det finns en sådan fantastiskt liten scen i Tinker, Tailor, Soldier, Spy då George Smiley står och kollar på Bill Haydons tavla. Det är en väldigt kort scen, tyst och jag vet inte om jag uppfattade den förrän andra gången jag såg filmen. Men den ligger liksom i fas med allt annat i filmen.

Tror det är allt. (Förutom faktumet och insikten om att TTSS inte är en spionroman alls, utan någon slags romantisk tragedi som utspelar sig under kalla kriget. Kan inte riktigt uttrycka det där i ord ännu, men det kommer väl).