Spaced

Har äntligen börjat kolla på Spaced. Det är en hög nördfaktor på den här serien, riktigt kul brittisk komedi med MASSOR av referenser till filmer och liknande. Dessutom har den ju en väldigt utpräglad stil, liksom Hot Fuzz och Shaun of the Dead. Råkade bara se fyra (eller fem) avsnitt på raken.

*Bildkälla

Pausunderhållning

Den där Henrik

I går var jag och Johanna och såg "I ditt huvud", en riktigt hjärngympa till show av och med Henrik Fexeus. Det var ju en present från pappa, men eftersom han betraktar Fexeus med djup skepticism så fick Johanna följa med istället. Det roliga var att det var premiärkvällen så det var en hel del kända ansikten där. Rival är ett ganska lustigt ställe som påminner en hel del om The Black Lodge från Twin Peaks. Minus den dansande dvärgen som pratar baklänges.

Showen var hur som helst grymt bra. Johanna och jag har ju sett "Sinnescirkus" också, så vi visste ju ungefär vad som skulle komma. Första gången blev man ganska överraskad, men den faktorn försvann ju lite tyvärr. Men det var väldigt bra ändå, men man vill ju veta hur han gör. Ska absolut inte avslöja något, men det är långt ifrån vanliga billiga magitrick. Istället läser han folk och manipulerar dem att göra som han vill. Väldigt fascinerande och inte något för den paranoida (vad var egentligen grejen med duvfilmen?!). Som tur satt Johanna och jag på säkert avstånd uppe på balkongen, annars är risken ganska stor att man hamnar på scenen.

Det här är verkligen något som man kan rekommendera till alla, det är ett alternativ mot torra Strindbergspjäser på Dramaten eller högljuda konserter. Dessutom känns det intelligent, fast man samtidigt sitter där som ett fån och inte förstår någonting. Ja, någon är ju i alla fall intelligent.

*Bildkälla

Ranta runt i stan

Och ändå så glömde jag att hämta den reserverade boken på Brommaplans bibliotek. Men i morgon är en annan dag. Annars har jag varit både på Medisbibblan och KB, dock utan att lyckas hitta den perfekta platsen att plugga på. På Medis var det rätt fullt, kom så klart försent. På KB fanns det plats men det var riktigt kallt, vet inte om det har att göra med att böckerna ska vara i ett speciellt klimat. Dessutom håller de på att bygga om där, så någon ro fick man knappt. Men jag fick lite gjort i alla fall, läste ett par artiklar och lite i en bok. Mailade dessutom handledaren men fick inte direkt något vettigt svar. Har insett att i slutänden så är man ensam i det här arbetet.

I morgon blir det arbete på Ekonomikums bibliotek. Bara tre pass kvar nu! Känns ganska trist faktiskt, men jag kommer inte att sakna resvägen. Eller att komma hem halv elva på kvällen, två och en halv timme efter att man har slutat. Får istället träla vidare på andra arbetet.

Lite motivation, tack

Sitter här och försöker uppbåda någon slags energi inför uppsatsen. Det känns som att det börjar krisa nu, fast det precis har börjat. Men det är just det där att man vill göra allting på en gång fast det är tusen olika saker att reda ut bara till inledningen. Så i dag hade jag helt enkelt tänkt sätta mig ned och beskriva mitt undersökningsområde. Det känns som en grej jag skulle ha gjort för ganska längesedan, men det har inte blivit av. Känns lagom avancerat, och det är väl just det man behöver på en måndag.

I can't hide you, the rock cried out

Den här dagen har inte precis varit fylld med långa, koncentrerade studiesessioner. Har inte haft fokus för det alls. Jag kanske borde vara orolig att jag inte har disciplin nog att skriva en masteruppsats, men ibland orkar man knappt bry sig ändå. Jag har hattat runt en hel del den här veckan, därav bristen på inlägg. Jobbat, pluggat på bibliotek, träffat kursare, jobbat lite till... Men jag har i alla fall bokat in tre stycken intervjuer i början av februari, nu ska jag bara komma på vad jag ska ställa för frågor också. Ville egentligen undvika människokontakt så mycket som möjligt i det här arbetet, men det är i alla fall bättre än att prata med användare. Oj, så där borde kanske inte en framtida bibliotekarie skriva. Men så är det.

På nördfronten händer det väl en hel del. Har sett sista avsnittet av Sherlock ungefär fyra gånger sedan i måndags. Ganska bra snitt. Väldigt bra avsnitt också. Ska se om det och analysera det lite mer noggrant senare. De första gångerna försöker man bara dra in så mycket detaljer som möjligt. Senaste insikten var att Sherlock har John på snabbuppringning, vilket har lett till en del huvudbryderi. Men det kommer en tredje säsong, när de nu ska hinna spela in den med Martin Freeman i Nya Zeeland och Cumberbatch i LA och Nya Zeeland. Pappa var i alla fall snäll att spara lite tidningsurklipp om Sherlock, blev mycket glad. De åker in i pärmen (ja, det finns en sådan).

Dagens glädjerus kom överraskande nog från Dagens Nyheter (hör och häpna). En kort "kommentar" av Nicholas Wennö i DN som handlar om hur La Mer (schlagerdängan) används i bland annat Tinker Tailor Soldier Spy. Han sätter ord på alla mina tankar, och sådant är skönt. Den slutsekvensen är verkligen fantastisk, hoppas att det uppmärksammas på någon prisutdelning (helst Oscarsgalan, men jag är inte petig). Har lyssnat på Julio Iglesias version av "La Mer" på YouTube x antal gånger. Säkert en fruktansvärt fånig låt (föredrar Mireille Mathieus version), men ack så effektiv i Tomas Alfredssons film. Bravo!

(Redigerade lite, stod inte ut med att ha ett sådant galet fånigt inlägg som det förra).

Fallet

Det sista avsnittet av Sherlocks andra säsong var nog ett av det bästa. Om inte det bästa. Det är svårt att säga så här direkt inpå, men jag tyckte mycket om det. Jag ska försöka undvika spoilers, i fall att någon intresserad svensk förvirrar sig till den här bloggen. Det händer.

För det första, Martin Freeman är fantastisk. Verkligen. Mycket fokus ligger på Sherlock och Moriarty och deras hjärngympa, men Martin "Fuck you, I won a BAFTA!" Freeman spelar i en egen liga. Fantastisk sympatisk och stark karaktär. Jag brukar hata när folk blir överdrivet upprörda och gråtfärdiga i film, men Freeman gör det trovärdigt. Kanske betyder att vi gråter likadant. Men Benedict Cumberbatch var också otroligt fin, ett geni i kris. Och Andrew Scott! Det måste vara så svårt att spela onding nuförtiden, för det mesta har gjorts. Och Moriarty är ju ondingen av alla ondingar, ärkefiendernas ärkefiende. Men Scott gör honom ny, galen och fantastisk njutbar att följa.

Avsnittet är spännande rakt igenom. Det är så klart jobbigt. Men konstigt nog trodde jag att det skulle vara tyngre rent känslomässigt. Visst, det finns ångest (yikes). Men man kanske hade verkligen föreställt sig så hemska saker att verkligheten (...) helt enkelt inte kunde leva upp till det. Mycket värdigt avslut för andra säsongen. Men som tur är kommer det en tredje. Det har skaparna Steven Moffat och Mark Gatiss suttit och hållit på, den tredje säsongen beställdes nämligen av BBC samtidigt som den andra. Förstår de inte vad de gör mot oss stackars fans när vi sitter och våndas över seriens eventuella fortsättning? Grymt.

Det finns så mycket citat och så mycket scener jag skulle vilja detaljstudera, men det får bli en annan gång. Tur att man har en blogg att skriva av sig i! 

Slutet

...eller?

No charge

Nothing happens to me. We've got a serial killer! Love those, there's always something to look forward to. Mrs Hudson took my skull. It's all fine. Constantly. Please god, let me live. Look, I'm in shock, I have a blanket. You had a row with a machine? I said 'Can you pass me a pen?'. I'm Sherlock Holmes and I always work alone, because no one else can compete with my massive intellect! How would you describe me John, resourceful, dynamic, enigmatic? Without you, I'll get hung for this. Oh, the wall had it coming. Just tea for me, thanks. But it's the solar system! Will caring about them help save them? Is that a British Army Browning L9A1 in your pocket, or are you just pleased to see me?  I will burn... the heart out of you. People might talk. Say that again and know that if you're lying to me, I will find you and I will skin you. Do people actually read your blog? No no, don't mention the unsolved ones. And as far as possible, try not to punch him. Here to see the Queen? I'll be mother. I always hear "punch me in the face" when you're speaking, but it's usually subtext. My battle dress. Somebody loves you. Oh shut up, Mrs. Hudson. I'm not stupid, you know. Merry Christmas, Molly Hooper. There is no usual in this case. And this is just losing. The Woman. None of the cabs would take me. It's this or Cluedo. That's an ancient name for the devil. Yes, if I wanted poetry I'd read John's emails to his girlfriends.  I haven't pulled rank in ages. I hardly recognize you without the hat. You being all mysterious with your cheekbones and turning your coat collar up so you look cool. Wonder why. I don't have friends. I've just got one. Sentiment. Alright. Let him go.

The Final Problem

Jag orkar inte ens prata om det.

Kylan

Det är svårt att sätta fingret på vad det är med John Le Carrés stil som är så fängslande. Egentligen händer det inte så mycket, men en hel del lämnas osagt. I och för sig tycker jag inte The Spy Who Came in from the Cold är lika bra som Tinker Tailor Soldier Spy, just för att den tidigare säger ganska mycket rakt ut. TTSS var mycket mer ansträngande att läsa på det sättet, man fick hela tiden pussla i hop olika ledtrådar om karaktärer och tidigare händelser. Den var snål och det gjorde den bara bättre. Kanske lite Hemingway över det där? Isberg och allt.

I huvudet på Sofia

Ibland kan min hjärna fastna på saker. Det är lite svårt att förklara, men häromdagen så tänkte jag på hur man på bästa sätt ska riva ett papper på längden, utan att någon av bitana blir för stor eller liten. Jag har inget sug efter att testa den teorin i verkligheten, men hjärnan vill inte släppa det. Hur skulle man hålla pappret, vilken hand skulle göra det mesta av rivandet, hur motverkar man att det ena pappret blir mindre? Kan ägna flera minuter åt sådana här tankar, och sedan återkomma till dem igen.

Nu när jag skriver ned det så låter det helt galet. Jag undrar om andra människor tänker på sådana här saker. Ibland roar jag mig med att spela upp små historier i mitt huvud också, typ när jag sitter på tunnelbanan och inte orkar läsa. Blir sedan störd när jag upptäcker att jag måste gå av, trots att det har gått över tjugo minuter. Ibland rusar dessutom hjärnan i väg i något hypotetiskt samtal, som kanske skulle kunna äga rum med någon. Vad skulle jag säga, vad skulle den andra personen säga, vilka ansiktsuttryck skulle jag använda mig av? Ibland händer det att råkar leva mig in i det så mycket så att det syns utvändigt, typ att jag helt plötsligt sitter och flinar eller rynkar pannan åt ingenting.

Min hjärna gott folk, ett ständigt störningsmoment i min vardag.

I dag...

...älskar jag Karma Chameleon av Culture Club, The Hound of the Baskervilles och att googla saker som "bridgeblandning" och "vigselring finger" (som ska sitta på vänster ringfinger).

Avbrott

I morgon börjar allvaret.

The Problem of Irene

Disclaimer: Allt jag skriver kommer att låta som ett desperat försvar av en favoritserie. Jag är medveten om det. Jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan vara objektiv. Men samtidigt finns det aspekter som jag tycker är värda att ta upp. Inte för att någon kommer orka läsa dem, men jag kommer åtminstone ha fått formulerat dem ordentligt.


Varning: Spoilers för "A Scandal in Belgravia" och för "A Scandal in Bohemia".

När det handlar om kvinnoroller i fiktion så brukar jag vara ganska snabb på att reagera om det är något som känns fel. Konstigt har jag inte gjort det när det gäller det nya avsnittet av Sherlock. The Guardian publicerade en artikel, "Is Sherlock sexist? Steven Moffat's wanton women", för några dagar sedan. Innan dess hade jag faktiskt inte reflekterat över Irene Adler och hennes roll jämfört med de manliga karaktärerna. Visst, hon är väldigt sexuell, men hon har ju samtidigt makt. Hon överlistar Sherlock flera gånger under avsnittets gång. Så vad är då problemet?

Det här har gjort mig lite illa till mods, även om jag fortfarande älskar "A Scandal in Belgravia" och Steven Moffat. Han har tidigare fått kritik över att han gör kassa kvinnoporträtt, något som jag ärligt talat inte har reagerat på. Är det mig det är fel på, varför kan jag inte se det? Men jag ser visserligen problem med Irene Adler, men jag ser problem med Arthur Conan Doyles kvinnor också, men ibland måste man ta det. Skillnaden är väl att Moffat befinner sig på 2000-talet och inte på 1800-talet. Vad har då hänt med Adler?

1.) Hon är inte längre en operastjärna, utan en dominatrix som har samlat ihop diverse smuts om högt uppsatta män och kvinnor. Original-Adler hade endast ett (vad vi vet om) förhållande med kungen av Böhmen. Det handlar i båda fallen om sexualitet och hotet mot monarkin och den männens makt. 2.) I originalet så är det i slutänden Adler som överlistar Holmes, eller hon kan åtminstone förvinna i väg med sin nya make. Holmes är dock henne i hasorna hela tiden, bland annat avslöjar han hennes gömställe i scenen som återupprepas i Sherlock. I Moffats version så knäcker Sherlock till slut Adlers lösenord till mobilen, som är baserat på hennes känslor för honom. 3.) I nya Sherlock så är anlitar Adler Jim Moriarty och blir därför endast en bricka i ett mycket större spel som pågår mellan Moriarty och Sherlock (och även Mycroft). Hon blir alltså en "passiv" roll, hon är inte Sherlocks naturliga motpol längre, utan endast en mellanhand.

Slutscenen är ett problem, det kände jag instinktivt när jag såg avsnittet första gången. Det blir en extremt symbolisk scen, närstan för enkel att tolka. Adler, som den femme fatale hon är, ska kuvas. Hon är klädd i svart, helt täckt och har en besegrad min. MEN! Då stiger vår hjälte in och räddar henne, och hennes tacksamhet är svår att inte utläsa. Slutet gott, allting gott. Eller va? Jo, slutscenen är inte fläckfri, den är överflödig till och med. Adlers öde skulle kunnat ha lämnats åt fantasin, man kunde haft ett hopp om att hon klarar sig ute i världen även utan sin säkerhet, sin kameratelefon. Men jag tror inte att Steven Moffat är ute efter att tämja Adler, utan jag tror den här scenen mer handlar om Sherlock (se bara till TV-seriens titel). Det är han som har förändrats, för om han prisade sin rationalitet och sin kalla manliga logik så högt så skulle han inte ens vara där för att rädda henne. Så det är Sherlocks känslor för Adler som styr, tyvärr blir scenen olyckligt kuvande från ett genusperspektiv.

Artiklen från The Guardian tar inte upp något ur de manliga karaktärernas perspektiv. Det är inte fel att fokusera helt på Adler, men jag tycker att det hela är mer komplext än så. Sherlock som karaktär förändras en hel del, han definieras tydligare och hans förhållande till de andra karaktärerna blir mer komplicerat. Hans rationalitet och deduktiva förmågor räcker endast en bit, de är långt ifrån perfekta. Flera gånger räknar han bort Adler och hon får övertaget. Vi får se Sherlock kämpa, han utmanas. Hela hans världsbild förändras av den här kvinnan som och trots att han påstår att känslor är en svaghet, att de endast finns hos förlorare så ger han in för sina egna. Han förlorar och vinner samtidigt något annat.

Kort sagt: Adler ses som svag eftersom hon är känslostyrd, men det är även Sherlock i slutänden. Dock har jag svårt att försvara att Adlers sexualitet måste kuvas, för det är ganska tydligt att det är ett hot mot framför allt män (även om det inledningsvis handlar om kungahuset med en kvinnlig regent). Värt att notera är att Adler inte bara manipulerar män med sin sexualitet, utan även kvinnor. Men om jag skulle sluta kolla på alla TV-serier, filmer och sluta läsa alla böcker som på något sätt förminskar kvinnor så skulle jag sitta hemma sysslolös hela året. Tyvärr. Man får ta det goda med det onda, och Sherlock är en väldigt bra serie och jag är nöjd med det.

Fire and ice

Har börjat läsa John le Carrés The Spy Who Came in from the Cold. Jag har nog inte förstått dess briljans riktigt ännu, men eftersom TTSS också hade ganska långsamt tempo så säger det kanske inte så mycket. Dessutom kan jag urskilja ett tematiskt användande av kyla och till viss del värme som tilltalar litteraturvetaren i mig. Kanske finns det något skrivet i ämnet. Åh, vad som vore toppen vore en 7,5 poängskurs i spionlitteratur! Dreglar vid bara tanken.

*Bildkälla

A Scandal in Belgravia

 Man slutar aldrig förvånas över hur väl Steven Moffat och Mark Gatiss har lyckats uppdatera de gamla viktorianska Holmesberättelserna. En del ändringar skulle väl få Doyle att rulla i sin grav, som att Irene Adler år 2012 inte är en operastjärna utan en professionell dominatrix. Ja, det får en att lyfta på ögonbrynen. Men hon är fortfarande grym, varken sympatisk eller osympatisk, varken ond eller god.

Själva storyn får nog rojalisterna att höja på ögonbrynen. För den fokuserar på en potentiell skandal i det brittiska kungahuset. Fast det är bara en sidohistoria, fokus ligger nästan helt och hållet på Sherlock och det underliga förhållandet som han får till Irene. Kärlek? Tveksamt. Det är väldigt bra gjort, det är inte ur karaktär alls. Tyvärr får inte John så står plats i det här avsnittet, i alla fall tycker inte jag det. Men det kommer nog.

Jo, jag gillade "A Scandal in Belgravi" skarpt. Så klart. På många sätt är det här avsnittet bättre än de tre från första säsongen. Men det är väldigt annorlunda upplagt, med mindre fokus på mysteriet och mer fokus på att utveckla karaktärerna. Och det är emellanåt hysteriskt roligt. Alla blinkningar till kanon, det fina förhållandet mellan John och Sherlock... Steven Moffat har gjort mycket bra ifrån sig. Nästa vecka är det dags för "The Hounds of Baskerville", en riktig klassiker i nytappning.

*Bildlälla här, här och här

2011

Dags att sammanfatta 2011 tycker ni? Well, think again. Har väldigt vaga minnen av året som gått ärligt talat. Minns att jag arbetade väldigt mycket, typ hela tiden då jag inte pluggade. Det är svårt att skriva om det utan att låta helt gnällig, för jag är tacksam att jag har fått chansen att arbeta på inte mindre än fyra olika bibliotek under året. När jag fick det första på Ekonomikums bibliotek så var jag överlycklig för det hade känts som en dröm i så många år. Alla ansökningar som man hade skickat ut utan att ens få något svar på. Och så vips, ett jobb på ett universitetsbibliotek utan en anställningsintervju ens. Galet. Det kanske är därför jag har så svårt att tacka nej till  arbete, fortfarande. För ibland känns det fortfarande som något ouppnåeligt som kommer att rinna mig ur händerna när som helst.

Annars är det både skönt och läskigt att snart vara klar med utbildningen. Folk undrar nog vad jag egentligen har hållit på med under alla år. Litteraturvetenskap, spanska, engelska, lösa småkurser om Selma Lagerlöf, mumintrollen och annat. Ibland kanske jag har slösat lite med min tid och mitt studiebidrag, men så här i efterhand känns inte någon kurs som ett stort misstag. De har lärt mig hur man skriver, tänker och till en viss del uttrycker sig sammanhängande. Jag kommer nog aldrig blir någon stor talare, men jag hoppas att mina handlingar talar för mig istället. Hellre det än att bara öppna käften för sakens skull.

På nördfronten intet nytt. Eller jo, en del kanske. Men det är väl ändå samma sak som förut, man hittar något att älska passionerat och så gör man det en tid. Eller för alltid. Det är lite olika. Älskar att hitta något att djupdyka i, något ämne som känns outtömligt. Om inte annat för att göra ett uppehåll i ledan.

Jag ska inte gissa något om 2012. Det känns som att de flesta tror att det kommer gå skit fast de inte vågar säga det. Plattityder har aldrig varit något för mig. Det är vad det är.