En helt vanlig medborgare

Söndagens film blev sista timmen på Citizen Kane som jag inte orkade se klart i går. Fy vad bra den var! Och jag var trots allt skeptisk i början, jag var beredd att ogilla den. Men den har någonting som är svårt att sätta fingret på. Det icke-linjära berättande, känslan av undergång och förfall. Väldigt snyggt gjord, fantastiskt filmad. Och så hållbar, fungerar i dag också!

Rainy day

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om regnet, men det är svårt att undvika. Speciellt med tanke på att jag i dag höll på att blåsa bort. Paraplyet vek sig åt fel håll, jag hade sjalen i ansiktet och drabbades av en hysterisk fnitterattack. Var ute på ett småhemligt uppdrag, får väl se vad som händer nästa vecka.

Cool stuff

Lite seg just nu, så jag muntrar upp mig själv med en Elva.

Nytt jobb

Så jag sökte ett sommarvikariat på Gnesta bibliotek och fick det! Tur blandad med ännu mer tur och kanske lite skicklighet. Det är hur som helst från vecka 26 till vecka 30, halvtid. Jag kommer i princip vara där varje dag under den tiden, så det blir nog inte så mycket semester för mig. Men jag är jätteglad för att chansen till att få lite erfarenhet från folkbibliotek. Dessutom ringde jag och sa upp mig från AW. Min chef lät så där lagom glad och jag fick bland annat tipset att ha bättre framförhållning nästa gång. Det var lite skrattretande faktiskt, med tanke på hur det har slängts fram och tillbaka de senaste två åren. Men sådant säger man ju inte så jag höll med. Och jag håller ju med, jag skulle velat ha förvarnat dem men det gick inte i det här fallet.

Just nu försöker jag vara glad för nya jobbet, men jag är samtidigt lite orolig över att sluta på det gamla. Nu ska jag i och för sig kanske jobba lite i augusti ändå, innan skolan börjar. Men det känns ändå trist att överge människorna på den faktiska arbetsplatsen, för där har jag i alla fall trivts väldigt bra. Annars kulle jag knappast ha stannat i över två år. Men nu är det helt enkelt dags att gå vidare i livet.

Raindrops keep falling on my head

Mysig fredag, med allt regn och allt. Träffade Petra vid elvatiden och istället för den planerad picknicken så blev det bio, lite mer passande på grund av vädret. Det blev nya Pirates-filmen som visade sig vara helt okej. Visst, blev inte så där överdrivet förtjust kanske, mycket av magin från ettan är försvunnen tyvärr. Men det var en trevlig äventyrsfilm, vad mer kan man begära?

I flera dagar så har jag varit väldigt sugen på att sticka in till Stadsbiblioteket vid Odenplan för att botanisera lite bland hyllorna. Men det har liksom inte känts som rätt läge än så länge. Framför allt måste jag lämna tillbaka en bok, men det lär ju bli några nylån också. Nu ska jag framför allt fokusera på Austers City of Glass där mitt favorittema dubbelgångare dyker upp. Snart kommer jag se doppelgangers överallt!

Christopher's kind

Snart har jag läst ut Christopher Isherwoods självbiografi Christopher and his Kind som har tagit en ganska lång stund att ta sig igenom. Men den är bra, och har ett intressant berättargrepp. Isherwood distanserar sig från sig själv genom att skriva om "Christopher" (sitt yngre jag) i tredje person och hänvisar till sitt äldre jag i jag-form. I alla fall så är det så jag tror det är tänkt. Själva boken skiljer sig rejält från TV-filmen med Matt Smith, men man kan nästa förstå varför. I boken flänger Christopher och Heinz runt ganska mycket i Europa under åren före andra världskriget och sådant finns det antagligen inte budget för hos BBC. Men en utmärkt bok, mycket egensinnig och öppen.

*Bildkälla

Torsdagsjobb

I dag ska jag tillbaka till Uppsala för att jobba några timmar på Ekonomikums bibliotek. Ska bli kul att få lite variation i vardagen, man börjar ju tröttna rejält på det andra jobbet.

Ood day

I dag gjorde jag det stora misstaget att åka och handla på ICA Maxi i Sundbyberg för att jag hade för mig att de var ganska billiga där. Problemet var bara att hela vägen från Bromma och fram till affären var full av vägarbeten och ombyggnationer. Höll på att bli helt skogstokig ett tag och när jag väl kom fram så rusade jag igenom affären för jag ville komma hem så fort som möjligt. Nästa gång blir det ICA Brommaplan, hur dyra de än är!

Phew, jag är mer upptagen nu än under terminen. Okej, kanske inte men ändå... Jobb och jobbrelaterade saker och middagar. Mycket trevligt, känner mig faktiskt riktigt social för en gångs skull! Behövs nu när man inte träffar kursarna regelbundet heller, annars får man knappt något socialt utbyte som inte är digitalt.

Senare kanske kanske det blir Mitt Afrika, men får se om jag orkar för den var tydligen över två timmar lång. Annars blir det ett Who-avsnitt, har börjat se om fjärde säsongen. Trevligt att se Donna igen. Och Rose. Och Martha också.

Nine

Dagens hunk, Christopher Eccleston.

Once More, With Feeling

Det är få musikaler som jag klarar av. Mest beror det på att allt dansande och sjungande ofta känns a.) sliskigt och överdrivet eller b.) helt slumpartat. Det finns ingen logik och sällan mycket djup i musikaler. Men Buffy-avsnittet "Once More, With Feeling" är ett undantag. Dels har det självdistans och humor, dels finns en förklaring till varför alla spontant brister ut i sång. Och sen är det Buffy! Alla karaktärer har sina egna problem och hemligheter och slutet blir långt ifrån sockersliskigt. Plus att låtarna är väldigt roliga! Klart sevärt, även om man inte är värsta Buffy-nörden.

Brand new day

I dag har jag fått en del gjort, mest har det handlat om att ringa människor. Ska jobba en kväll på biblioteket nästa vecka, vilket är bra för mitt lagerjobb verkar det vara sämre ställt med. Sommarschemat är tydligen på gång och har varit det i x antal veckor nu. Men som tur var fick jag skatteåterbäringen i går så det ska nog gå bra ändå.

Annars har jag postat födelsedagskort, varit på Läkarmissionen, ätit lunch med pappa på Brostugan och planterat lite blommor i Backlura. I helgen blir det födelsedagsfika hos mormor och fika/valpkurs med Tiffany inne i stan. Blir nog fint.

Förstaklassare

Ända sedan jag såg X-men första gången så har jag varit störtförtjust i idén med en universum fyllt av mutanter med en enorm variation av förmågor och bakgrundshistorier. Det är nog nörden i mig som blir lyrisk när man ska hålla reda på krafter, namn, kodnamn, byte av kostym osv osv. Variationen är nog det jag gillar mest med hela X-men-grejen. Första filmen var supberb, den lyckades förmedla en känsla av utanförskap som jag inte tycker att de andra filmerna har lyckats imitera. Det här var innan superhjältefilmerna blev vad de är i dag, maffiga effekter och ibland tom på innehåll av något som helst värde. Jo, jag älskar genren, men ibland känns det som att filmmakarna endast ser det som en chans att håva in slantar under sommaren.

Så... X-men: First Class alltså. Ännu en prequel, något som verkar ha blivit mer och mer populärt. Innan X-men blev X-men. Först ska jag skriva att det är en väldigt underhållande och spännande film. Någon recensent kallade den för långsam, men sådant har jag inte något emot. Problemen som uppstår mellan de olika karaktärerna, framför allt inställning till utanförskapet och de "normala" människorna förmedlas bra. De har valt rätt intressanta karaktärer och valt bort sådana som säkert hade kunnat fungera bättre. Kevin Bacon som Sebastian Shaw gör en fantastisk skurk, jag är inte så insatt i Hellfire Club och dess medlemmar så jag hade faktiskt glömt bort vad hans kraft var. Dock finns det problem med Emma Frost, den kvinnliga skurken och Charles Xaviers motpol (också telepat). Jag inser att det här med sexighet och tajta kläder är något som inte är direkt ovanligt i serieform. Men hjälp, kvinnan har på sig en glittrig BH och en minikjol. Det ser verkligen förjävligt ut, det ser verkligen ut som att de bara ville klä av henne för att locka de manliga biobesökarna. Jag tror alla kvinnliga karaktärer (de tre som finns) någon gång under filmen är antingen halvnakna (hej undeklädsreklam!) eller nakna (Mystique). Blev faktiskt lite illa till mods.

Sedan försökte jag fundera på vad de kvinnliga karaktärerna faktiskt bidrar till handlingen förutom att vara sexiga. Frost har väl någon slags funktion som Shaws högra hand, men Mystique går mest runt och har kosmetikaproblem. Då är det väl Moira McTaggert (ingen mutant) som det är lite fart i. Typ. Så ja, ganska besviken. Jag saknar Jean Gray och Storm och Rogue. Alltså, de skulle ha kunnat använda så grymma kvinnor utan att förminska dem till sexobjekt. Rogue fick till exempel inte leva ut sitt fulla potential i någon av filmerna, men i serierna så är så häftig och har samtidigt kvar sina problem, utan att bli löjlig på något sätt.

Det låter nog som att jag hatade filmen, men så är det absolut inte. Men tyvärr är det så att det dåliga är lättare och mer intressant att skriva om.

*Bildkällor här, här och här

Who's a tough guy?

Reservoir Dogs är nog min favorit bland Tarantinos filmer och kanske hans bästa film någonsin. Det är lågbudget men skådespeleriet och dialogen sitter som en smäck. Berättarstilen är originell och kul. Framför allt gillar jag relationen mellan Orange och White som blir central i hela berättelsen. Det är inte konstigt att vissa scener har blivit kult, om inte annat för att de är så extremt blodiga och konstiga (White skär av örat på polisen, konversationen på dinern i början till exempel). Allting osar Tarantino och känns långt från Hollywood. Det är en lättnad att se sådana här filmer ibland, som bryter mönster. Ibland blir man så urbota trött på att ständigt bli tilltalad som att man var nio år och lobotomerad. Filmer behöver inte berätta allt, förklara allt, visa allt. Film kan vara fragmentarisk men fortfarande förståelig. Karaktärerna kan faktiskt prata snabbt utan att man tappar bort sig. De flesta som ser och uppskattar film är trots allt inte idioter.

The only water in the forest is the river

Nu är Doctor Who slut för våren, men andra halvan av säsongen fortsätter i höst. Såklart var det sista avsnittet väldigt spektakulärt. Blev förvånad över budgeten faktiskt, inte minst scenografin var över det normala. Hur som helst... Måste skriva några ord om Alex Kingston och Karen Gillan som är magnifika som River Song och Amy Pond. De är två av mina absoluta favoriter bland alla companions. Nu har jag ganska många favoriter men ändå, de är båda riktigt häftiga och starka och allt som varje kvinnlig karaktär borde vara på TV. De är inte mjäkiga men samtidigt inte kalla. De är både roliga och mänskliga. Tack, Steven Moffat!

*Bildkällor här och här

Partaj med klassen

Martin, Lina och Nadja. Två av tre är åtminstone glada!

Jag och Lina.

Lina har nästlat sig in på varje kort nästan! Här Karolina och Lina.

Nadja, Linda och Fredrica efter middagen.

Sedan blev det öl på Williams. Vissa slog på stort! Louise och Martin.

Några bilder från avslutningsmiddagen med klassen i Uppsala. Fast avslutning och avslutning... Vi har trots allt ett år kvar!