Sandhamn

 

Bilder från lördagens härliga utflykt till Sandhamn!

Vita katter och svarta sinnen

När jag var inne på SF-bokhandeln i Gamla Stan för några månader sedan så passade jag på att köpa tre böcker som jag inte hade planerat att köpa och som jag inte hade några förutfattade meningar om. Jag köpte dem helt enkelt för att jag hade lust och för att de såg intressanta ut. En av dem var Holly Blacks White Cat. Den senaste tiden har jag varit lite inne på urban fantasy (eller vad man nu ska kalla det) och den verkade lagom ansträngande. Sedan har den samlat lite damm i bokhyllan men häromdagen plockade jag äntligen upp den och började läsa. En riktig hit! Det är en YA-bok (unga vuxna) skulle jag gissa, den hamnar någonstans i mellanlandet mellan ungdomsbok och vuxenlitteratur när det gäller form och innehåll. Den är ganska hemsk. Inte så blodig, även om det förekommer en hel del blod. Men mer psykologiskt traumatiserande, mest på grund av att huvudpersonen Cassels familj mest består av sociopater.

Cassel Sharpe kommer från en familj av "curse workers", alltså människor med magiska förmågor. Genom en beröring kan man lägga en förbannelse på en annan människa och det finns olika workers. Vissa arbetar med minne, andra med känslor, eller tur, eller transformation... Men den här sortens magi är förbjuden och Cassells mamma sitter i fängelse för att ha lagt förbannelser. Det här gör boken mycket mer intressant, eftersom det tillkommer en mycket större social kontext med en hel del politiska och samhälleliga problem. När curse workers inte kan använda sin förmågor lagligt så plockas de ofta upp av kriminella familjer eller grupper. Cassell tillhör redan till en sådan kriminell familj, så han är redan djupt inne i den världen. Holly Black har gjort en fantasyversion av en maffiaberättelse och det fungerar väldigt, väldigt bra.

Nu ska jag försöka leta upp nästa bok i serien, Red Glove.

 

The most daring of the docile

*Källa

Studie i papper

Känner mig lite som John i Sherlock, "Nothing ever happens to me". Det känns inte riktigt som att jag har något att skriva om, ingenting intressant i alla fall. Tyvärr ser det just inte nu ut som att jag ska träffa någon konsulterande privatdetektiv inom den närmaste framtiden heller, så det lär väl fortsätta så.

Förra helgen tog pappa och jag ned massor av kassar och lådor från vinden. Där hade framför allt jag sparat massor av saker. Mjukisdjur, leksaker, skolarbeten, böcker... ALLT. Slängde det mesta också, inklusive barbies och hästböcker. Det mesta har jag gått igenom, men jag försöker komma på vad man ska ha det till sen och har inget svar. Mest skönt att bli av med det.

Mina skolsaker har jag i alla fall fortsatt att gå igenom och jag försöker spara sådant som är lite kul. Men det mesta åker. Tror det är fem papperskassar totalt och jag kanske sparar en. Förstår inte hur jag resonerade när jag sparade alla anteckningsblock och prylar som jag någonsin har ägt. Känns som att det finns en stor risk att jag blir en sådan där hoarder och hamnar på TV. Å andra sidan är jag väldigt pedantisk när det gäller organisering, så en väldigt organiserad samlare?

Mo Yan

Det blir en liten högtidsstund varje år när Nobelpriset i litteratur ska delas ut. I dag satt jag hemma och pluggade och slog på TV:n när det var dags. Tror inte jag har sett det direkt så många gånger, om någon gång alls. Förra året praktiserade jag på Vällingby och då stod vi några stycken bakom informationsdisken och lyssnade på en skruttig radio. Då var det lite extra kul för då fick ju Tranströmer priset och vi hade ju faktiskt böcker av honom! Mo Yan däremot, inte lika mycket. Det finns tre romaner översatta till svenska och inte alltför många exemplar inom SSB. Inga på Spånga där jag arbetar, så ingen förtur där inte! Alla blev ju utlånade på några minuter och efter en timme var  det redan 70 stycken i kö på en av böckerna. Så kan det gå.

Det som är kul är dels att det är en kinesisk författare och dels att det är ett relativt litet bokförlag som ger ut Mo Yans böcker här i Sverige. Så det är väl alltid något! Det verkar vara ganska mycket inköp på gång, i alla fall till SSB. Hoppas att det räcker...

*Bildkälla

En riktig pärla

 

När jag började läsa Hold Me Closer, Necromancer var jag lagom skeptisk. Det är lätt att ha den inställningen till YA-böcker tror jag, man förväntar sig inte att de ska loda så djupt. Och det gör visserligen inte HMCN heller, men den är rolig och den är bra. Så att läsa uppföljaren Necromancing the Stone var inget svårt val. Och den är nästan roligare än den första boken. Det blir lite hysteriskt mycket med övernaturliga varelser, men det fungerar trots allt. Jag tror det är för att författaren har en viss självdistans till sin bok och sina karaktärer, om ett stort knippe självironi. Och jag önskar att all urban fantasy kunde ha det, men nej, oftast är det trista kärlekshistorier mellan vampyr och varulv/häxa och ängel/djävul och whatever som ska tragglas igenom. Det finns så klart en liten love story även i Lish McBrides böcker, men de tar aldrig över. Mest handlar det om död, döda människor och en psykopat som svävar i limbo mellan livet och döden. Väldigt fint!

McBride lyckas dessutom göra något fint av ett sådant galet förhållande som mellan de psykotiska necromancern och hans pukis (fråga inte). Visst, det blir lätt överdrivet men jag orkar inte bry mig om det. Jag gillar boken, berättelsen, karaktärerna, skämten... I vanliga fall avskyr jag allt som har med zombies att göra, men det här med necromancers är lite lättare att svälja. Hoppas verkligen att det kommer ännu en uppföljare.

*Bildkälla

Oktober i brand

I'll never marry but Ohio don't remember me

Rent fysiskt så har den här veckan inte varit min bästa. Vet inte om det är stress eller något, men borde man vara stressad när man bara arbetar deltid? Fast det i sig själv är i och för sig stressande, mest på grund av den ekonomiska situationen... Just nu känns ett heltidsarbete väldigt avlägset tyvärr. Jag söker lite arbeten som dyker upp och som jag är intresserad av, men jag får i princip aldrig svar. Vilket är frustrerande, eftersom jag bara vet att jag skulle sparka arsle på de där tjänsterna. Jag skulle vara så bra. Och sådana höga tankar om mig själv har jag i princip aldrig, men jag vet att jag kan arbeta hårt och att jag gör bra ifrån mig. Men icke. Vet inte om det är min brist på erfarenhet som skrämmer bort folk. Eller har jag råkat skriva in något könsord i det personliga brevet?

Det här med att läsa två distanskurser var kanske inte världens bästa idé. Jag förstår inte hur jag har kunnat plugga så länge för just nu har jag världens sämsta koncentrationsförmåga. Det går så jäkla segt att traggla sig igenom text och att skriva.

Jag den här veckan

*Bildkälla