Second to the right, and straight on till morning

Just nu läser jag Code Name Verity av Elizabeth Wein. Det är en äventyrsroman om två unga kvinnor, den ena pilot och den andra officer i den brittiska underrättelsetjänsten. Den utspelar sig under andra världskriget och den ena av kvinnorna har tillfångatagits av nazister i ett ockuperat Frankrike. Och den är väldigt, väldigt bra. Jag tror inte att jag har läst en sådan här typ av äventyrsroman som så otvunget handlar om kvinnor. De är fyller utan tvekan upp merparten av boken och deras författaren lyckas verkligen lyfta fram deras personligheter, deras styrkor och svagheter.

Tyvärr räknar jag med att lägga ifrån mig boken med ett brustet hjärta, för det är ingen lättsam historia. Inga modiga hjältedåd, inga illusioner om ett ärorikt krig. Uh, hoppas att någon översätter den till svenska för den förtjänar att få lite uppmärksamhet! Om inte annat så får jag väl göra det själv...

Marvels underverk

I serieväg läser jag just nu Hawkeye: My Life as a Weapon av Matt Fraction och Iron Man Extremis av Warren Ellis. Båda har fått väldigt bra kritik men jag är mest sugen på Hawkeye. Jag trodde nog egentligen inte att jag skulle börja läsa Marvel igen, eller åtminstone inte superhjälteserier. Men nu har jag dessutom beställt en prenumeration på nya X-men genom Comics Heaven. Gruppen består bara av X-kvinnor och är skriven av Brian Wood. Kan bli bra!

*Bildkälla här och här

Läser just nu Looking for Alaska...

... med Johannas fina bokmärke!

Citat

"Books don't offer real escape, but they can stop a mind scratching itself raw."

~ David Mitchell, Cloud Atlas ~

Uppe bland molnen

Just nu läser jag Cloud Atlas av David Mitchell. Det här är ingen nyhet eftersom jag började läsa den i november. Efter ungefär 50 sidor blev den liggande... och liggande... Tills en dag då jag tog upp den igen, det kanske var drygt en månad sedan (kan vara mer). Nu är jag förbi 270 sidor och har ungefär hälften av boken kvar.

Slutsatser? Den är riktigt jäkla bra. Den tar lång tid att läsa av en hel del olika anledningar. Det är inte direkt någon spänningsroman (även om den är spännande emellanåt), den har inte det tempot. Dessutom är det ganska komplext berättad och så plågsamt välskriven att jag häpnar lite varje gång jag tänker på det. Upplägget är så här: man kastas in i en berättelse i början, in media res eller vad man ska kalla det. Man förstår inte riktigt vad som händer, det tar ett tag att lista ut vad berättelsen handlar om och vad karaktärerna har för mål. Efter 70 sidor slutar berättelsen abrupt och en helt annan tar vid, utan förklaring eller någon slags förvarning. Man får ta tag i en ny berättelse, lista ut vad som händer, vad karaktärerna har för mål... Och så vidare. Detta har hänt sex gånger nu och hela tiden förs man längre fram i tiden. Det började på 1700-talet (eller 1800-talet) och nu är jag i någon avlägsen framtid.

Dock är berättelserna inte helt fristående. Man får hintar här och var, karaktärer från tidigare berättelser nämns i de senare. Ibland lär man sig till och med något som man hade missat tidigare. Det finns ett nät mellan dem och det är det som är så himla fascinerande. Att David Mitchell för det första helt utan ansträngning hoppar mellan de här platserna och personerna är imponerande, han byter röst så naturligt så det fungerar.

Problemet är att man behöver ta sig tid att läsa en sådan här bok, och den tiden och orken saknar jag ofta. Men jag ska försöka anstränga mig, för det är fan värt det.

I am Iron Man (3)

Äntligen dags för lite kvalitetsfilm på bio! Det var ett tag sedan. Senast såg jag och Jenny den förjäkliga filmen Oz: The Great and the Poweful som trots TRE kvinnliga huvudroller missade stort på Bechdeltestet. Inte för att jag tror att Iron Man 3 klarade sig så mycket bättre i och för sig. Tony Stark är i alla fall tillbaka och filmen äger till största del rum efter händelserna i The Avengers. Yay, posttraumatisk stress! Plågad huvudperson! Komplicerade relationer! Tony är inte den lättsamma partyprissen han en gång var, han är istället lätt besatt av ny modeller av sin rustning/dräkt. Han relation med Pepper Potts är ostadig, men hela den grejen känns trots allt rätt stabil. In på scen träder en ny skurk, en terrorist med ett uppdrag: att sabba för USA (man kan inte direkt anklaga filmen för att vara originell).

Oh, jag gillade den här filmen starkt. Inte så mycket för skurkarna och handlingen kanske, mer för tempot och karaktärerna. Jag gillade att se Iron Man kämpa för att hålla sig flytande, både psykiskt och som hjälte. Filmen var snyggt upplagt, den hade fart och skämt. Massor av häftiga scener. 3D:n var faktiskt inte lika irriterande som den brukar vara (jämfört med The Avengers var den rena drömmen).

Framför allt... FUCK YEAH PEPPER POTTS. Äntligen av med de där vita dräkterna och på med en DRÄKT. Man vet ju att hon är en tuff kaka, men det är lite svårt att visa det i höga klackar och med ett gigantiskt företag att sköta. Okej, hennes karaktär är långt ifrån perfekt, men det är i alla fall lite bättre? Typ?    De använder henne som bete, som Tonys svaga punkt, men det vägs upp av att hon är rätt badass emellanåt.

Kort sagt: en toppenfilm att se på bio, får se hur den håller på DVD. Det som får Iron Man att stå ut lite från övriga superhjältefilmer är humorn, den är väldigt rapp och självironisk. Robert Downey Jr äger rollen, känns som att hela huset skulle falla om det inte var för honom.

*Bildkälla