Hans sista bragd

Om man följer mig på Twitter så har det väl inte undgått någon att den nya säsongen av Sherlock är i full gång. Eller ja, tredje och sista avsnittet av tredje säsongen visas i kväll. För så är Sherlock, kort och bitterljuvt. Dock blir väntan mellan säsongerna väldigt långa och man blir ganska desperat när det gäller minsta smula information som man kan lirka ur manusförfattarna och producenterna. Oftast är den långa väntan värd det. Tredje säsongen har hittills varit enormt sevärd, en emotionell bergochdalbana. Tydligen blir tonen mörkare i det sista avsnittet som heter "His Last Vow". Olycksbådande. Dessutom är the big bad den här säsongen ingen annan än utpressarna Charles Augustus Magnussen (Milverton i Holmes-kanon). Han gör ett enormt starkt intryck i den enda novell i originalen som han förekommer i. En rätt vidrig typ som får det han förtjänar där, men frågan är vad Moffat och Gatiss har planerat för honom..?

*Bildkälla

Let's make a list!

Här kommer det obligatoriska inlägget över de bästa böckerna
som jag har läst under det gångna året

Expeditionen av Bea Uusma
Wow. Jag läser sällan faktaböcker på svenska, mest för att jag har pluggat ganska länge och fått nog av det för ett tag. Sedan brukar jag sällan fastna för ämnen på det sättet. Men det som drog mig till Uusmas bok var framför allt bakgrundshistorien och utseendet. Och ibland ska man faktiska döma en bok efter dess utseende!

Night Film av Marisha Pessl

Den här boken gav mig mardrömmar och jag älskade det. Pessl har liksom Uusma skrivit en bok om besatthet och besatthet är precis vad man drabbas av när man läser den. Det är ingen regelrätt skräckhistoria, men den är emellanåt så djupt obehaglig och man undrar vad som är sant och vad som huvudpersonen bara tror sig se. Dessutom har den ganska mycket inslag som inte är bara text, som bilder, tidningsartiklar, polisrapporter m.m. Det tillför definitivt någonting extra till läsupplevelsen.

The Dream Thieves av Maggie Stiefvater
Det här är andra delen om Blue, Gansey och gänget och den är faktiskt bättre än föregångaren. När jag läste den här boken hade jag egentligen tröttnat på urban fantasy för längesedan, men Stiefvater är otroligt skicklig att säga ganska mycket med ganska små medel. Bland annat har hon ett fantastisk sätt att lyfta fram Ronans sexualitet utan att säga det rakt ut. Magi är också ganska subtilt i boken, men samtidigt så massivt att det är svårt att uppfatta det.

The Gods of Gotham av Lyndsay Faye

En historisk deckare utan dess like. Faye har valt den perfekta miljön för sin hjälte Timothy Wilde, en ärrad ung man som nyligen har blivit polis i New Yorks nybildade polisorganisation. Berättelsen utspelar sig under 1800-talet i en stad som plågas av våldsamheter och konflikter mellan framför allt irländska invandrare och de som anser sig vara äkta amerikaner. Med detta som bakgrund rullar sedan Faye upp en mordhistoria där någon galning mördar barnprostituerade. Timothy Wilde får uppdraget att utreda morden. Fantastisk spännande och välskriven bok där författaren verkligen har gjort sin research!

The Ocean at the End of the Lane (Neil Gaiman)
Finstämt och vemodigt om att växa upp och om minne. Det kanske inte är en av Gaimans bästa romaner om man bara ser till själva upplägget eller handlingen, men den är enormt välskriven. Den är eftertänksam, obehaglig, övernaturlig och samtidigt väldigt verklig. Gaiman använder sig återigen av ett barns pespektiv och den här unga pojken kastas i en värld som ligger väldigt nära hans egen men samtidigt långt borta. Dessutom finns det flera bra kvinnliga karaktärer i boken och de dominerar egentligen hela tiden, vare sig de är goda, onda eller ingenting av dessa.

Hedersomnämnande 2013

Cloud Atlas (David Mitchell)
Mitchell väver i den här fantastiska romanen ihop en antal karaktärer som lever under helt olika tidsepoker och under helt olika förutsättningar i livet. Den är så plågsamt välskriven att man nästan storknar. Det tog dock ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, men det är så värt ansträngningen. Att läsa Cloud Atlas är som att öppna en rysk docka och se de olika historierna länkas samman. David Mitchell är definitivt en författare som jag ska hålla utkik efter i framtiden.

Och så kanske jag också ska lista de riktiga bottennappen...

The Maze Runner (James Dashner)
Usel ungdomsdystopi, kommer dock snart som biofilm med min favorit Dylan O'Brien i huvudrollen. Gissa varför jag tvingande mig igenom boken? En grabbfest utan dess like med totalt ointressanta karaktärer och snooze fest till intrig.

Beautiful Creatures (Kami Garcia & Margaret Stohl)

Usel urban fantasy.

Blackwood (Gwenda Bond)
Usel urban fantasy. Jag kan börja skönja ett tecken här...

Ute på hal is

Jag avslutade just Bea Uusmas bok om ingenjör Andrées polarexpedition och är så överväldigad. Det var definitivt en av de bästa böckerna som jag har läst i år. Två saker är fascinerande med boken; 1.) detta vansinniga uppdrag att utforska Nordpolen då man inte är helt kompetent och 2.) Bea Uusmas egen besatthet av att finna ett svar på gåtan om vad som hände expeditionens medlemmar. Det är en fantastisk stor bok rent innehållsmässigt och historien om Andrée och gänget är enormt fängslande. Hur kunde de vara så oförberedda, hur kunde de göra så många misstag och vad hände de där sista dagarna? De verkade ha någon idé om att återvända till Sverige som hjältar, iklädda rosa kravatter. I packningen fanns dessutom champagne, för att kunna fira det lyckade äventyret ordentligt. Och det finns inga svar, bara frågor. Expeditionens medlemmar återvänder aldrig helt från Vitön där de hade slagit läger, de återvänder i bitar mer än 30 år senare. Men de återvänder åtminstone som hjältar.

Dock är det inte bara innehållet i Expeditionen som gör den läsvärd, utan även utformningen. Man ska helt klart försöka lägga vantarna på den illustrerade utgåvan med läcker grafisk design. Bea Uusma har sammanställt en besatthet på ett otroligt bra sätt, med fotografier, tabeller och skisser. Som nörd får man nästan hjärtklappning när man ser det. Men hon har haft en bra grund att bygga på, för mysteriet med Andrées polarexpedition kommer nog att fortsätta fascinera människor även långt fram i tiden.

På tal om brysselkål

Varje gång jag äter brysselkål tänker jag tillbaka på ett skolarbete jag gjorde någon gång i lågstadiet. Vi skulle då arbeta två-och-två (inte med en kompis eftersom lärare är sadister) och skriva om en grönsak per par. Min klasskompis och jag blev tilldelade brysselkål, en grönsak som ingen av oss visste någonting om. Tyvärr skulle vi förutom att beskriva grönsaken även berätta vad på den man äter. Genom att använda ett uns logik listade vi ut att brysselkålen var en slags kålsort och då borde man rimligtvis äta bladen på den. Detta skrev vi även i vårt arbete: "Man äter bladen på brysselkålen."

Läraren, som i övrigt var en väldigt snäll fröken vid namn Berit, tyckte inte att det här stämde. Tekniskt sett äter man hela brysselkålen, men det inkluderar ju även bladen?! Så att säga att man äter bladen på brysselkålen är inte helt fel, även om formuleringen kanske inte är korrekt. Det här har stört mig i ett antal år och jag är fortfarande lätt traumatiserad av det.

Dock gillar jag fortfarande att äta brysselkål, så det var väl värt mödan. Och förresten, hur fan ska en åttaåring veta vad brysselkål är?!

*Bildkälla

The Day of the Doctor

Det har ju varit rätt hysteriskt kring Doctor Who de senaste månaderna, allt på grund av den 50-årsspecial som visades i massor av länder i går. För 50 år sedan hade nämligen världens äldsta science fiction-serie premiär på TV och sedan dess har det blivit en hel hög av TV-avsnitt och även några filmer. Specialavsnittet som visades i går har namnet "The Day of the Doctor" och däri förenas tre reinkarnationer av den karismatiske tidsresenären som kallar sig själv för The Doctor. Totalt finns det nu 13 officiella upplagor av denna utomjordning som har förmågan att helt byta utseende och personlighet varje gång han är döende. Min favorit, nummer nio i ordningen (spelade av Christopher Eccleston), var tyvärr inte med i avsnittet. Jag har länge hoppats att de har hållit hans inblandning superhemlig, men det visade sig stämma att han hade tackat nej till att återuppliva rollen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag var nöjd med "The Day of the Doctor". Det var spännande och roligt och dessutom mycket fokus på karaktärerna snarare än själva storyn. Visst, vissa saker var lite ologiska och trista, men överlag tycker jag att det var lyckat. Doctor Who handlar i första hand om upptäckarglädje och om att fira denna märkliga existens. Kemin mellan de tre "huvudrollerna" (som alla spelade samma roll) var fantastiskt bra! Mycket cred till Matt Smith, David Tennant och John Hurt. Plus den hemliga Kuratorn i slutet!

Roligt att se har även varit alla kringprogram av olika slag. Den femte Doktorn, Peter Davison, skrev och regisserade ett metaprogram om hur han och två andra av de äldre Doktorerna kämpade för att få ta del av firandet. Mycket roligt! Dessutom har vi fått se miniavsnitt med Paul McGanns åttonde Doktors regeneration och även scener från de sista dagarna av the Time War. Jag ska även försöka se Mark Gatiss TV-film om hur Doctor Who kom till i början av 60-talet, "Adventures in Time and Space" heter den. Det har varit en väldigt händelserik vecka för Whovians och nu är det bara att blicka framåt mot julspecialen (många specialavsnitt som ni hör) och sedan tar Peter Capaldi över som Doktor nummer 12.

*Bildkälla

Helgen

Den här helgen har jag jobbat, både lördag och söndag. Trots det känns det som jag har hunnit med en del, men det kanske beror på att det var rätt mycket att stå i på biblioteket i lördags. Då fyllde Kulturhuset 1 år och biblioteket firade det med kalas! Väldigt kul att folk är så engagerade, det är en av fördelarna med att jobba i en mindre kommun. Hela känslan blir mer personlig.

I fredags hade jag en del kul för mig. På morgonen åkte jag in till SF-bokhandeln och köpte biljetter till 50-årsspecialen av Doctor Who (The Day of the Doctor) som ska visas i Tumba nästa lördag. Det ska bli så galet kul att se den på bio och i 3D! Jag trodde faktiskt inte att den skulle visas på bio i Sverige, men SF-bokhandeln hjälpte till och arrangera och då blev det faktiskt av. Efter biljettköpandet åkte jag och lunchade med Johanna, supertrevligt! Och god sushi! På kvällen blev det dessutom middag med Lina och Karolina på ett vietnamesiskt ställe på söder som heter Nem Nem Quan. Det var riktigt gott också och där hade de dessutom trevlig personal som var väldigt personlig.

Kort sagt, ganska lyckad helg trots knegandet.

We're up all night to get Loki

Hot stuff och meh stuff.

Det kanske kan vara en bra idé att skriva lite om filmen jag såg också, nämligen Thor: The Dark World. Den första Thor-filmen var inte direkt någon höjdare och därför var mina förväntningar rätt låga på uppföljaren. Men till min stora överraskning så var den riktigt bra! Kul, fartfylld och underhållande med en del fina ögonblick också. De flesta skådespelare från ettan är tillbaka, och hjälp vilka fantastiska skådisar! Chris Hemsworth som Thor är kompetent om än ganska ointressant (men det kanske mest har att göra med själva rollfiguren). Och Tom Hiddleston! Ugh, denna man... Han släpper de flesta spärrar för Loki, som är lika emo och instabil som i ettan och The Avengers. Mycket sevärt! Sedan har vi förstås Natalie Portman, Kat Dennings, Anthony Hopkins, Idris Elba (wow) och Rene Russo. Plus nykomlingen, och min älskling, Christopher Eccleston som onda svartalven Malekith. Han syntes knappt bakom sminket men han tillför ändå ett väldigt aggressivt och uttrycksfullt minspel till rollen. Och hans öron har aldrig blivit så fint framhävda som i denna film!

Kort sagt en riktig höjdare, även om jag är lite osäker på vad Thor och de andra kämpade emot. De vill ju stoppa Malekith, men det är lite vagt vad denna skurk faktiskt ska göra när han får den där mystiska energin som han är ute efter. Jaja, man går inte direkt och ser en sådan här film för själva storyn, man går för att bli underhållen och charmad av Loki. För ja, Loki är och kommer alltid vara mycket mer intressant än Thor och någon annan superhjälte. Man måste ge sina karaktärer mörker och svagheter för att göra dem någorlunda intressanta. Sedan måste jag ge lite kudos till Kat Dennings som spelar praktikanten Darcy, Jane Fosters vän. Hon är så fantastiskt rolig och har en enorm talang för komedi. Jag tror en tredjedel av filmens roligaste ögonblick var hennes förtjänst.

Sammanfattningsvis var Thor: The Dark World en rolig och spännande film som absolut tål att ses igen, om inte annat i bättre biosällskap.

Chris Eccleston som Malekith. Ah, could have been worse.
But look at the ears!

*Bildkällor här och här