I am Iron Man (3)

Äntligen dags för lite kvalitetsfilm på bio! Det var ett tag sedan. Senast såg jag och Jenny den förjäkliga filmen Oz: The Great and the Poweful som trots TRE kvinnliga huvudroller missade stort på Bechdeltestet. Inte för att jag tror att Iron Man 3 klarade sig så mycket bättre i och för sig. Tony Stark är i alla fall tillbaka och filmen äger till största del rum efter händelserna i The Avengers. Yay, posttraumatisk stress! Plågad huvudperson! Komplicerade relationer! Tony är inte den lättsamma partyprissen han en gång var, han är istället lätt besatt av ny modeller av sin rustning/dräkt. Han relation med Pepper Potts är ostadig, men hela den grejen känns trots allt rätt stabil. In på scen träder en ny skurk, en terrorist med ett uppdrag: att sabba för USA (man kan inte direkt anklaga filmen för att vara originell).

Oh, jag gillade den här filmen starkt. Inte så mycket för skurkarna och handlingen kanske, mer för tempot och karaktärerna. Jag gillade att se Iron Man kämpa för att hålla sig flytande, både psykiskt och som hjälte. Filmen var snyggt upplagt, den hade fart och skämt. Massor av häftiga scener. 3D:n var faktiskt inte lika irriterande som den brukar vara (jämfört med The Avengers var den rena drömmen).

Framför allt... FUCK YEAH PEPPER POTTS. Äntligen av med de där vita dräkterna och på med en DRÄKT. Man vet ju att hon är en tuff kaka, men det är lite svårt att visa det i höga klackar och med ett gigantiskt företag att sköta. Okej, hennes karaktär är långt ifrån perfekt, men det är i alla fall lite bättre? Typ?    De använder henne som bete, som Tonys svaga punkt, men det vägs upp av att hon är rätt badass emellanåt.

Kort sagt: en toppenfilm att se på bio, får se hur den håller på DVD. Det som får Iron Man att stå ut lite från övriga superhjältefilmer är humorn, den är väldigt rapp och självironisk. Robert Downey Jr äger rollen, känns som att hela huset skulle falla om det inte var för honom.

*Bildkälla