Intet ont anande...

...så impulslånade jag John Greens The Fault in Our Stars på Medisbibblan i fredags. Den stod där på nyhetshyllan och jag har ett bra tag tänkt läsa något av Green, så jag tänkte "varför inte?" När jag kom hem såg jag att det var enveckaslån och att man inte kunde låna om den efter det. Luften gick ur mig lite. Min lässtatistik har inte varit den bästa det senaste... åren. Men det är ju en ungdomsbok och den var ju bara drygt 300 sidor så jag började läsa lite. Testa vattnet liksom.

Så gick det till när John Green på egen hand, endast genom skrift, kapade hela min helg. Okej, jag gjorde faktiskt andra saker men de är så här i efterhand väldigt suddiga. Jag hade ingen aning hur bra boken skulle vara, hur mycket jag skulle skratta och inte minst hur mycket jag skulle gråta. Tror det är den enda boken som har fått mig att skrattgråta. En mening var så sjukt rolig att jag borde skratta men eftersom den också var sorglig så började tårarna rinna. Riktigt bra bok. Riktigt riktigt bra bok.

Jag önskar ganska ofta att jag hade kunnat läsa den typen av böcker när jag var yngre. Men nej, då läste jag antingen bara hästböcker (mellanstadiet och högstadiet) eller fantasy (högstadiet och gymnasiet). Man får ta igen sådant i efterhand, trots att böckerna kanske inte är riktade till 25-åringar utan till 16-åringar. Det gör absolut ingenting, en välskriven bok smyger omärkt förbi alla åldrar.