Jag är ganska lättpåverkad och emotionell. "Känslig" kanske det heter. Jag tänker ofta på vad folk tycker och tänker (även om jag sedan struntar i det i alla fall) och jag är inte så där jättetuff av mig. Vissa ovana situationer kan få mig lite ur fas. På jobbet i dag så var det ett gäng killar som rev ned böcker från hyllor och även slet sönder flera stycken. Totalt jävla meningslöst och jag blir så himla nedstämd av sådant. Jag förstår att inte alla gillar bibliotek och att alla inte gillar att läsa, men kom inte dit då? Antagligen eggar de upp varandra, vad vet jag. Jag är inte direkt insatt i psykologin hos tonårsgrabbar.
Samtidigt kan jag bli jätteglad över små saker, som den där lilla killen som frågade hur man lämnade tillbaka böcker och sedan tackade när jag visade honom. Eller den där äldre mannen som var så sjukt trevlig, som pratade med mig som att vi kände varandra. Kort sagt, jag blir glad när andra blir glada. Jag blir ledsen och nervös när andra beter sig illa. I sådana där jobbiga situationer känner jag mig fortfarande helt borta, jag kan inte hantera dem. Det kanske beror på att jag har så dåligt självförtroende, jag är ju så jäkla konflikträdd. Dessutom känner jag att jag inte har någon auktoritet. Jag har hört kollegor ryta till ordentligt åt jobbiga besökare, men om jag skulle göra det så skulle jag behöva krypa ihop i fosterställning under informationsdisken efteråt. Det är så galet jobbigt!
Jag hoppas verkligen att det blir bättre med åren, jag skulle verkligen vilja bli lite tuffare. Inte otrevlig, men tuffare. Att kunna våga ta i sådana där situationer ordentligt.
Men usch vad trist!!!!
SvaraRaderaKänner igen mig i det där med att tuffa till sig. Jag tror man får ta små steg i taget. Ibland när man säger ifrån så kan man ju känna sig stolt över det och växa lite. Så får man ta vara på den känslan, och våga lite mer för varje gång!