Läser just nu Looking for Alaska...

... med Johannas fina bokmärke!

Citat

"Books don't offer real escape, but they can stop a mind scratching itself raw."

~ David Mitchell, Cloud Atlas ~

Uppe bland molnen

Just nu läser jag Cloud Atlas av David Mitchell. Det här är ingen nyhet eftersom jag började läsa den i november. Efter ungefär 50 sidor blev den liggande... och liggande... Tills en dag då jag tog upp den igen, det kanske var drygt en månad sedan (kan vara mer). Nu är jag förbi 270 sidor och har ungefär hälften av boken kvar.

Slutsatser? Den är riktigt jäkla bra. Den tar lång tid att läsa av en hel del olika anledningar. Det är inte direkt någon spänningsroman (även om den är spännande emellanåt), den har inte det tempot. Dessutom är det ganska komplext berättad och så plågsamt välskriven att jag häpnar lite varje gång jag tänker på det. Upplägget är så här: man kastas in i en berättelse i början, in media res eller vad man ska kalla det. Man förstår inte riktigt vad som händer, det tar ett tag att lista ut vad berättelsen handlar om och vad karaktärerna har för mål. Efter 70 sidor slutar berättelsen abrupt och en helt annan tar vid, utan förklaring eller någon slags förvarning. Man får ta tag i en ny berättelse, lista ut vad som händer, vad karaktärerna har för mål... Och så vidare. Detta har hänt sex gånger nu och hela tiden förs man längre fram i tiden. Det började på 1700-talet (eller 1800-talet) och nu är jag i någon avlägsen framtid.

Dock är berättelserna inte helt fristående. Man får hintar här och var, karaktärer från tidigare berättelser nämns i de senare. Ibland lär man sig till och med något som man hade missat tidigare. Det finns ett nät mellan dem och det är det som är så himla fascinerande. Att David Mitchell för det första helt utan ansträngning hoppar mellan de här platserna och personerna är imponerande, han byter röst så naturligt så det fungerar.

Problemet är att man behöver ta sig tid att läsa en sådan här bok, och den tiden och orken saknar jag ofta. Men jag ska försöka anstränga mig, för det är fan värt det.

I am Iron Man (3)

Äntligen dags för lite kvalitetsfilm på bio! Det var ett tag sedan. Senast såg jag och Jenny den förjäkliga filmen Oz: The Great and the Poweful som trots TRE kvinnliga huvudroller missade stort på Bechdeltestet. Inte för att jag tror att Iron Man 3 klarade sig så mycket bättre i och för sig. Tony Stark är i alla fall tillbaka och filmen äger till största del rum efter händelserna i The Avengers. Yay, posttraumatisk stress! Plågad huvudperson! Komplicerade relationer! Tony är inte den lättsamma partyprissen han en gång var, han är istället lätt besatt av ny modeller av sin rustning/dräkt. Han relation med Pepper Potts är ostadig, men hela den grejen känns trots allt rätt stabil. In på scen träder en ny skurk, en terrorist med ett uppdrag: att sabba för USA (man kan inte direkt anklaga filmen för att vara originell).

Oh, jag gillade den här filmen starkt. Inte så mycket för skurkarna och handlingen kanske, mer för tempot och karaktärerna. Jag gillade att se Iron Man kämpa för att hålla sig flytande, både psykiskt och som hjälte. Filmen var snyggt upplagt, den hade fart och skämt. Massor av häftiga scener. 3D:n var faktiskt inte lika irriterande som den brukar vara (jämfört med The Avengers var den rena drömmen).

Framför allt... FUCK YEAH PEPPER POTTS. Äntligen av med de där vita dräkterna och på med en DRÄKT. Man vet ju att hon är en tuff kaka, men det är lite svårt att visa det i höga klackar och med ett gigantiskt företag att sköta. Okej, hennes karaktär är långt ifrån perfekt, men det är i alla fall lite bättre? Typ?    De använder henne som bete, som Tonys svaga punkt, men det vägs upp av att hon är rätt badass emellanåt.

Kort sagt: en toppenfilm att se på bio, får se hur den håller på DVD. Det som får Iron Man att stå ut lite från övriga superhjältefilmer är humorn, den är väldigt rapp och självironisk. Robert Downey Jr äger rollen, känns som att hela huset skulle falla om det inte var för honom.

*Bildkälla

Labyrinten

Har precis börjat läsa en ny YA-roman, The Maze Runner av James Dashner. Tror inte att det är någon hit, men den verkar spännande och dessutom ska de göra film av den med Dylan O'Brien från Teen Wolf i huvudrollen. Så ska försöka ta mig igenom första boken i alla fall. Återigen är det en köp en, betala för tre-bok. Varför är tre det magiska talet?

*Bildkälla

Känsliga tittare varnas

Något motvilligt har jag börjat se på NBC:s nya serie Hannibal. Just det, den Hannibal. Serien utspelar jag före filmerna och karaktärerna är framför allt tagna från Röd drake. Huvudpersonen är Will Graham, FBI-agenten med perfekt empatisk förmåga. Detta är bra för FBI, men dåligt för Wills psyke. Han får därför en terapeut och gissa vem det är... Obehagligheter följer. Än så länge har det bara gått tre-fyra avsnitt och Dr. Lecter har för det mesta hållit sig i bakgrunden. Det som drar mig till den här TV-serien är framför allt de psykologiska aspekterna, dvs Will Grahams sköra sinne. Han är briljant men ständigt på gränsen till sammanbrott. Han kan sätta sig i mördarens skor, känna vad de känner, tänka som de tänker och detta resulterar i diverse mardrömmar, hallucinationer och tvivelaktiga beteenden. Och det är här det blir intressant!

Det jag absolut avskyr med Hannibal är äcklet. Emellanåt frossas det i makabra mord, bland annat odlar en galning svampar på människokroppar. Ingenting för den kräsmagade. Och jag trodde ändå att jag hade byggt upp något slags motstånd för sådant där, men ibland måste jag kolla bort. Dessutom är majoriteten av offren kvinnor, ingen överraskning där kanske. Men det är någonting som jag har väldigt svårt med och anledningen till att jag inte kollar på så många kriminalserier. Men varför fortsätter jag då att se Hannibal? Jo, jag har hittat en grej som jag tycker är så himla spännande och som jag verkligen vill gå till botten med. Nämligen en hjort som dyker upp i Will Grahams drömmar/hallucinationer. Den har varit med i varenda avsnitt i olika sammanhang. Det är en hjorthanne, men i andra situationer förekommer också hjorthonor. Och jag vill veta vad den här hjorten symboliserar. Att ha en sådan här tydlig och stark symbol är något som lockar mig, det påminner mig om Twin Peaks. Man känner på sig att det finns saker att hämta från det, kunskap och insikter som inte bara serveras på ett silverfat. Så det är därför jag stannar.

Dock vet jag inte hur länge jag kommer att klara av det vidriga. De balanserar just nu på en hårfin gräns mellan att visa det här äckliga och att utnyttja det för att locka tittare. Annars är det en väldigt suggestiv serie, det finns en underliggande spänning som framför allt påverkas av att publiken vet vem Hannibal Lecter är och vad han gör. Dessutom ger Hannibals och Wills förhållande mycket också. Will är en motvillig patient och man undrar hur lång tid det kommer att ta innan han förstår. Lång tid med tanke på att serien skapare har planerat för upp till fyra säsonger.

*Bildkälla

Tja bloggen

Long time, no see! Eller jo, jag har ju sett bloggen men inte skrivit någonting. Det har varit rätt skönt, men jag har också saknat det som fan för jag gillar ju att skriva. Men ska försöka dra igång lite smått igen. Som vanligt skriver jag bara för mig själv, mest eftersom den här bloggen har mellan noll och två "läsare" per dag. När man inte har skrivit dagbok på hur många år som helst är det skönt att kunna rensa tankarna lite någonstans.

Vad har då hänt sedan sist? Jag tog en bloggpaus framför allt eftersom det inte gick så bra att få jobb. Halvtidsvikariat som höll på att bli 25 % men som tur var blev jag lovad mina timmar. Dock var framtiden oviss eftersom mitt vikariat skulle ha gått ut sista april. Eller innan dess, det var tal om ett annat vikariat inom samma organisation men på andra sidan stan. Men plötsligt fick jag ett nytt jobb, ett jobb som jag hade sökt själv på egna villkor. Så nu befinner jag mig i en annan kommun, med titeln "bibliotekare", med högre lön, väl uppstyrda arbetsuppgifter och med ett avtal som går ut först sista mars 2014. Även det här är ett vikariat, men ett långvarigt sådant. Det känns skönt och spännande med någonting nytt, men också jobbigt. Första veckan har varit ganska krävande, men kul.

Om jag inte hade tagit en paus i bloggandet så skulle det antagligen ha blivit många, många (många) inlägg om Supernatural. Jag var långt ifrån beredd på att älska den serien så mycket, men det hände. Det finns en hel del problem med Supernatural, men jag vet ärligt talat inte om jag skulle ändra på så mycket om jag kunde. Den har ett hjärta och det är nog det viktigaste med fiktion, att de inte bara gör det för sakens skull. Och visst, jag kunde önska (ofta) att de behandlade kvinnliga karaktärer bättre och att de lade ned lite mer tid på manus ibland. Men det är en av mina absoluta favoritserier ibland och det är inte helt logiskt.

Men som sagt, vi hörs förhoppningsvis snart!